Var stolta istället för att snörpa på munnen!

Kunskap är makt, heter det. Tyvärr är även okunskap en form av makt, vilket är fallet med historieskrivningen om sjuttiotalets kvinnorörelse. Slarviga generaliseringar florerar vilt, varav en hel del återfinns i Ann Heberleins recension av Ebba Witt-Brattströms bok ”Å alla kära systrar.”
Heberlein hävdar slentrianmässigt att ”I feminismens linda var det enkelt. Vita, intellektuella medelklasskvinnor definierade Kvinnan och hennes problem.”

Det här har jag hört till leda och varje gång blir jag mer och mer misstänksam: vad är det som ligger bakom? För det första, vad menas med vit? Det sägs alltid menande, som en markör för att antyda överläge. Men hur skulle det annars ha sett ut? Sverige på 60-talet hade inte många invandrare. Det mesta var ”vitt” - högern och vänstern, bönderna, tjänstemännen och bussförarna – men varför sägs det bara om feminismen?

Någon enkel kamp var det inte för de kvinnor som bröt de vägar vi idag klampar fram på. De flesta var unga och knappast särskilt intellektuella än, utan blev det genom rörelsen. Kvinno- och vänsterrörelsen på 70-talet var ett gigantiskt folkbildningsprojekt, där människor läste, diskuterade och bildade sig på fritiden. Flera av kvinnorna gick sedan vidare och lyckades förändra stora delar av akademin.

Definitionen av ”Kvinnan och hennes problem” var till skillnad från idag, mycket bred. Det handlade om att hitta det som var gemensamt för kvinnor, vilket framgår i Witt-Brattströms bok. Kvinnobulletinen skrev om lesbisk kärlek, städerskestrejken, våldtäkt, invandrarkvinnans situation, den äldre generationen kvinnor, barn och barnlöshet. Det handlade om att utgå från människor, inte från konstruktioner. Om att lära känna olikheterna för att komma fram till det gemensamma.

Heberlein antyder att kvinnokampen var ett elitprojekt för att medlemmarna hade tid att gå på möten. Isåfall kan samma sak sägas om all politisk kamp, som onekligen kräver att man möts. Men det är en konstig kritik mot en rörelse som ofta möttes i varandras kök med barn på golvet och som så tydligt kämpade för sex timmars arbetsdag.

Nej, låt oss vara stolta över vad kvinnor har åstadkommit hittills, istället för att snörpa på munnen åt de som krattade banan åt oss. Alla kvinnor kan glädjas över att vi har daghem åt alla, att det galna lagförslaget som skyllde våldtäkt på kvinnors beteende aldrig blev verklighet och att smärtlindring vid förlossning är en rättighet. Räta på ryggen tjejer och kämpa vidare!

DN 19 maj 2010