Våldet mot kvinnor tar aldrig timeout

På tvåtusentalet i USA skedde något av en revolution i synen på hur mäns våld mot kvinnor skulle förstås. Tidigare hade man sett det som att våld härstammade från mannens känslor – ilska, stress, mindervärdeskomplex – nu insåg man att det handlade om hans tankar. En av dem som ledde revolutionen var Lundy Bancroft, chefshandledare på USA:s första behandlingsprogram för våldsutövare. Han var till början optimist, och trodde att behandlingen kunde få män att sluta misshandla sina fruar och flickvänner. Många av männen förklarade att de nu blivit bättre på att kontrollera sin ilska och att de blivit lugnare hemma. Men efter att ha haft hand om i över tvåtusen fall började Bancroft inse att han haft fel. Behandlingen hjälpte inte. Männen blev i själva verket bara mer utstuderade i sin misshandel av kvinnorna. Samme man som uppvisat en imponerande insikt i terapisessionen, kunde gå direkt hem och totalt bryta ner sin kvinna psykiskt. Det fick Bancroft veta när han djupintervjuade kvinnorna. Vad värre var – nu fick mannen också tillgång till en resurs som han kunde införliva i misshandeln, där han kunde hålla kvinnan kvar med utpressning som ”nu när jag kämpar för att bli en bättre man kan du inte lämna mig” och ett avancerat psykologiskt vokabulär som han kunde använda mot henne. Dessa tiotusentals timmar med misshandlande män hade dock lärt Bancroft en hel del om hur de tänker. Sina slutsatser skrev han ner i boken ”Why Does He Do That – Inside the Minds of Angry and Controlling Men” (2002). Boken kom att revolutionera synen på misshandel i USA och Kanada, och även att förändra hur man arbetade inom behandlingsprogrammen. Harvardprofessorn Jay G Silverman har kallat boken ”den mest värdefulla någonsin om misshandlande män” och av recensionerna på boksajter att döma har den även fått tusentals kvinnor att lämna sina relationer. Bancrofts viktigaste slutsatser var att våldet inte handlade om ilska. Det är en myt. En man slår inte för att han tappar kontrollen. Han slår för att utöva kontroll. Och det gör han för att han har en idé om att han är mer värd än kvinnan. Våldet börjar i hans hjärna, i hans föreställningar om sin egen överhöghet. Våldet – eller det Bancroft kallar abuse - utövar mannen således konstant, även när han inte slår. Han kan mycket medvetet ställa till med en jättescen när kvinnan ber honom att diska, vilket resulterar i att han aldrig mer får frågan. Han odlar oförrätter i sitt inre för att dra upp dem veckor senare och straffa kvinnan. Han är oftast extra jävlig vid högtider där kvinnan står i centrum, som hennes födelsedag. Om kvinnan ska göra något med sina vänner, kan han generöst gå med på det, bara för att ”bli sjuk” precis innan hon ska gå – när hon sedan kommer hem glömmer han inte att påpeka att han legat och lidit medan hon kallhamrat roat sig med sina vänner. Bancroft identifierar tio typer av våldsamma män. Vissa är svårare att upptäcka än andra, som ”Offret”, och ”Mr. Känslig” - medan ”Rambo” och ”Terroristen” har en farligare aura. Alla dessa typer har sitt modus operandi. ”Mr Känslig” tenderar exempelvis att bryta ihop precis då kvinnan får ett nytt jobb eller en viktig uppgift. Han skyller på henne för allt som går fel i hans liv, och han säger sig ofta ha varit utsatt för fruktansvärda saker i livet, från sin familj eller tidigare flickvän. Tyvärr tycks denna revolution inte ha nått Skandinavien än. Konstigt – annars anammar vi ju allt som kommer från USA. Men här är det fortfarande vanligt att våldsamma män behandlas med anger management control. Exempelvis kan vi läsa i Klassekampen (19/2 -24) om en sinnemestringskurs i Ullensaker, där våldsamma män får hjälp med kognitiv atferdsterapi, för att exempelvis ta en timeout när de känner sig arga. I artikeln säger forskaren Merete Berg Nesset ”etter alla medieuppslagene om partnerdrap den siste tida, er det viktig å si att det faktisk er mulig å få behandling.” Här påstås att behandling kan rädda livet på kvinnor. Detta är en livsfarlig sak att säga! Detta kan invagga kvinnor i falsk trygghet, så att de stannar kvar med en man i hopp om att han kommer att gå på behandling (för bara tanken på att han kanske, kanske kan ändras, är ju det som ofta håller kvinnor kvar i åratal) när det enda raka rådet borde vara: lämna NU. En kvinna som blir misshandlad, fysiskt eller psykiskt, bör under inga omständigheter ges rådet att stanna med mannen. Även i Sverige används tyvärr anger management control inom exempelvis parterapi, och inom behandling för våldsamma män. Ofta anges det vara en succé, eftersom männen själva uppger att de slutat slå efter avslutad behandling. Dessa siffror tas sedan som intäkt för att behandlingen fungerar. På andra sidan Atlanten anses mannens egna uppgifter inte längre vara en tillförlitlig källa. Man måste tala med hans fru eller flickvän. Och inte ens hennes uppgifter kan anses vara skriva i sten – hon kan tona ner våldet för att inte reta upp mannen. Just det här angreppsättet har Bancroft och hans team visat att det inte bara är verkningslöst – det är farligt. Att se våld som resultat av en tillfällig sinnesretning döljer i själva verket hur mannens tänkesätt genomsyrar hela hans personlighet. Att ta en timeout kommer inte att få honom att förändra sin syn på manlig överhöghet eller sin egen rätt att äga och kontrollera kvinnan. Kärnan i våldsutövandet ligger i tron på den egna överhögheten, särskilt visavi kvinnan. För våldsutövaren slår sällan sin chef eller okända människor på bussen, oavsett hur kränkt han blir. Det är hans tro på att han äger sin kvinna, som gör att han ständigt blir kränkt av henne: av att hon vill läsa en bok ifred, av att hon vill sova när han vill vara vaken, av att hon har en egen åsikt, av att hon andas, av att hon finns och lever och har fräckheten att vara en egen person. Därför kommer han att upprepa sitt beteende mot varje kvinna han lever med, livet ut. Hur lite stress han än känner, hur bra liv han än har. Att norska och svenska kommuner och kriminalomsorg tillämpar den här behandlingen på våldsamma män som blivit bekymringsanmälda, är i sig bekymransvärt. Det riskerar att ge falska förhoppningar både hos kvinnorna och hos myndigheterna, och än värre – avslutad behandling kan betraktas som en typ av medalj mannen kan visa upp i eventuell vårdnadstvist: jag har minsann tagit itu med mina problem! I själva verket kan han endast ha blivit mer utstuderad i sitt våld, som Bancroft och andra så tydligt visat. INFÖRD I KLASSEKAMPEN APRIL 2024

Den europeiska vänstern - vad har vi att vänta oss?

Framgångarna för Nya Folkfronten i Frankrike och Labour i Storbritannien har gett Europas vänster medvind. Högerpopulisterna verkar fullständigt chockerade: de är så vana vid att växa vid varje val att de nästan kommit att se det som en naturlag. Det har även alla andra gjort. Vilken vänsterskribent med två texter på nacken har inte blivit inbjuden till seminarier på temat ”Vänsterns kris”? Även i det svenska EU-valet gick Vänsterpartiet och Miljöpartiet framåt medan Sverigedemokraterna backade markant. På valvakan såg de inte ut att kunna tro sina ögon. Socialdemokratin lyckades även mot förmodan trycka tillbaka Vox i det senaste spanska valet, och i januari formade sex östeuropeiska vänsterpartier den nya alliansen CEEGLA. Men vad är det för vänster egentligen och vad har vi att förvänta oss av den? Som den svenska strejkforskaren Kristin Linderoth skriver tillsammans med Filip Roslund i senaste numret av Parabol, är den brittiska socialdemokratins seger snarare ett tecken på Tories katastrof än något annat. Det är inte någon ny radikal vänstervåg, tvärtom: under Starmer har Labour-partiet gått åt höger, gett upp planerna på att förstatliga vattnet och elen, samt backat från löftet att ge skattelättnader till fattiga barnfamiljer. (Detta har gett honom öknamnet Sir Kid Starver, skriver Linderoth och Roslund.) Dessutom styr han partiet med järnhand. Den radikala vänstern gör sig inte besvär. Samma är det tyvärr med den svenska vänstern, som gått allt mer åt höger i sin ambition att ta socialdemokraternas gamla plats. Socialism talas det inte längre om, utan bara mindre reformer. Partiledaren har inte synts till i demonstrationerna varken för Palestina eller emot Nato, och har ibland varit högljuddast i den svenska debatten för vapen till Ukraina. Även här styrs partiet med järnhand och hård gräns åt vänster, vilket lett bland annat till uteslutningen av Björn Alling. Det vill säga: det är en Nato-vänlig wokevänster utan några socialistiska tendenser, som lyder imperiet både på den militära och den kulturella fronten, och vars ideologiska motpol är extremhögern, inte kapitalet. Mottot är ”Be kind” snarare än ”Revolution”. Samtidigt som de är mesiga och undfallande mot makten är de närmast stalinistiska mot interna kritiker – att tycka att kön är en materiell verklighet går till exempel inte an och leder ofta till uteslutning. Samma med CEEGLA, vars gemensamma nämnare tycks vara att Ukraina ska tillhöra väst. Vad då med den franska Nya Folkfronten? Av alla de europeiska vänsterpartier som gått framåt är detta nog ändå det mest intressanta, inte minst på grund av att de lyckats ena Melénchon med ett antal reformistiska partier samt kommunisterna. Tyvärr har det också lett till att de tvingats tona ner sin solidaritet för Palestina – nu kallas till exempel Hamas handlingar för ”terrorism” i programmet, men inte Israels, och det krävs ett frigivande av de israeliska fångarna, men inte de palestinska. Men i det franska politiska landskapet är resten av ställningstagandena ändå en framgång. Namnet alluderar till den historiska Folkfronten, alliansen mellan kommunister och socialister som vann valet 1936. Macron hade nog inte föreställt sig att det här skulle bli resultatet när han kallade till nyval – han hade tänkt sig en stor showdown mellan den extrema högern och den extrema centern, och istället blev det ett ypperligt tillfälle för den moderata vänstern att ena sig. Det är dock två tendenser vi måste se upp med här. Den ena är att vänstern kommer till makten en gång om årtiondet för att städa upp efter högerns ekonomiska katastrofer. Detta har ju varit Starmers stora slogan: det viktigaste budskapet var att reda upp i finanserna – att dra tillbaka några, men inte alla, högerns orättvisa reformer. Detta skapar en nedåtgående spiral där högern far fram som vanvettingar, för att socialdemokratin sedan ska lugna ner farten i någon period och rulla tillbaka de värsta besluten – dock fortsätter spiralen nedåt. Arbetarklassens kvinnor har alltid städat upp efter överklassens excesser – våra partier ska inte få samma roll. De måste vilja mer än att bara bringa ordning i finanserna. Den andra tendensen är att vänstern mobiliserar för att hålla extremhögern borta, snarare än på sitt eget program. Hela Joe Bidens kampanj går ut på detta, precis som Clintons under 2016 - ”Love Trumps Hate” och liknande. Budskapet som sänds ut är att ni måste rösta på oss, annars kommer vargen. På samma sätt har franska Nya Folkfronten framställt sig som alternativet som ”kan stoppa extremhögern”. En sådan hållning gör extremhögern till huvudperson, och det egna partiet till bifigur. Det gör också extremhögern till ”farlig” medan det egna partiet följaktligen kontrasteras som ”ofarligt” - det vill säga, etablissemanget och status quos parti. En sådan hållning kan vinna nya väljare i framför allt offentligt anställd medelklass som ogillar extremhögern av ideologiska skäl, medan den riskerar att alienera arbetarklassen. Som Hampus Andersson, utredare på fackförbundet Kommunal, visat, tenderar arbetarklassen att ha en s.k. ”konservativ” position i kulturella frågor och en ”radikal” position i ekonomiska frågor. Inget av de ovan nämnda vänsterpartierna svarar mot denna inställning – Sara Wagenknechts nya tyska parti må vara ett steg i den riktningen. Men en grupp som då blir ännu mer politiskt hemlös är rasifierade arbetare, som kan vara konservativa i kulturella frågor, radikala i ekonomiska och särskilt radikala i geopolitiska frågor, men som inte har intresse av en invandrarkritisk politik. Att fokusera på att hålla extremhögern borta blir då en slags panikåtgärd, en nödlösning, som ska frammana bilden av att det är bråttom nu och vi måste alla sluta upp – det spelar ingen roll vad man har för interna skillnader, nu gäller det! Denna ”nödlösning” har nu tagits fram i val efter val i Frankrike, både av extremcentern och vänstern. Istället för att framhålla fördelarna med det egna programmet, blir man återigen en städare som ska se till att hålla rent – denna gång mot ohyra. Min poäng är inte att ”städ-vänstern” inte kommer att kunna vinna val. Det kan den säkert. Alla möjliga partier kan vinna val under rätt förutsättningar, och systempartier har ofta vunnit över systemkritiska. Min poäng är att det inte kommer göra så stor skillnad om de vinner val, därför att de inte gör upp med varken imperialismen, kapitalismen eller patriarkatet. De har anammat alla tre systemen: imperialismen förklädd som blågult ”stöd för Ukraina”, kapitalismen med lite högre bidrag och patriarkatet i regnbågsflagga (den nya). Ska det vara någon mening med vänstern, måste den vara radikal och systemkritisk. INFÖRD I KLASSEKAMPEN JULI 2024

Kajsa Ekis Ekman is a Swedish author and journalist, born 1980 in Stockholm, Sweden. She is the author of several works about the financial crisis, women's rights and trafficking. She is the founder and editor in chief of online magazine Parabol Press. She writes for the culture section of the Swedish major daily Aftonbladet and has also been published internationally in the Guardian, Le Monde Diplomatique and Feminist Current. She was named the Swedish-Greek of the Year 2015, awarded the Sara Lidman Prize in 2015 and the Lenin Prize in 2020. She has a Master in Literature Studies and Journalism from Södertörn University and Journalisthögskolan in Stockholm, respectively. She has founded various activist groups such as the climate action alliance Klimax and Swedish Feminist No To Surrogacy.

Ekman is the author of four books. Her book Being and Being Bought – Prostitution, Surrogacy and the Split Self (Spinifex, 2013) has been translated into four languages compares the sex industry and the surrogacy industry, and how they both commodify women's bodies. She has given more than a thousand lectures internationally on the topic, including Sydney Festival of Dangerous Ideas, The European Parliament, Parliament of France, Chamber of Deputees in Mexico, Cuban Institute of Sexuality CENESEX, Serbian Woman's Festival, Massachusetts Turn Off the Red Light Campaign, Battle of Ideas UK, the Swedish Police Force, Universidad Complutense de Madrid and Universidad de Alicante.

Her book Stolen Spring (Kedros, 2014) describes how the eurocrisis affected the Greek economy, was a bestseller in Greece and won her the award Swedish-Greek of the Year 2014. Her Ted Talk “Everybody Speaks About Capitalism, But What Is It?” has been viewed 232 000 times.

Her book On the Meaning of Sex (Polaris, 2021) has been translated into English and Spanish. It is a book that has been noted “the most debated book of the year” in Sweden, and has been number one on the list of most sold non-fiction books. (Adlibris) It is a critique of gender identity theory and the idealist definition of sex and gender as a personal choice rather than a material reality and a base of oppression in patriarchy.

Ekman has appeared on several English-speaking podcasts and in conferences speaking on the book “On the Meaning of Sex”, including The Long Road to Equity for Women in Medicine at Stony Brook University, NY, Savage Minds Podcast and Engendered Podcast.

What led her to become a writer was early reading of de Beauvoir, Marcuse, Dostoyevskiy, Tolstoy, Daphne du Maurier, Somerste Maugham, Ngugi, B. Traven and Strindberg. 

She published her first article i Brand magazine 2004 and started writing for DN På Stan in 2003.

In 2001-2002, she worked in the US and Latin America in restaurants and taquerias. In 2003-2004, she lived at her grandmother's house in Svedmyra, Stockholm. Her mother passed away in 2004. She lived in France 2004-2005, in Catalunya 2005-2007 and in Greece 2011-2014. 

 

Från vilken klass kommer anarkisterna?

Publicerad i tidningen brand nr 2, 2015

Från hemsidan anarchy101:

Fråga: ”Hej. Jag vill bli anarkist, men det känns som att jag inte kan det eftersom jag inte är ett typiskt arbetarklassbarn. Oroar jag mig för ingenting?”

Svar: ”Oroa dig inte. Huvudsaken är att du är ärlig med din bakgrund. Jag är själv medelklass och anarkist. Det som ledde mig till anarkismen var att ha känt mig alienerad i gymnasiet. Då gick jag med i antikrigsrörelsen och sen utvecklades det därifrån.”

Vilka är anarkisterna?

En sak är säker: de är inte som andra. De flesta andra rörelser utgår nämli-gen från en relativt definierad klass. I centern finns bönderna, i moderaterna finns överklassen, i socialdemokraterna finns arbetar- och medelklass. Det fattar alla. Men vilken klass tillhör anarkisterna?

På anarkistiska demonstrationer går papperslösa och rumänska romer sida vid sida med advokater, barn till bidragstagare och barn som växt upp på Strandvägen. Personliga assistenter, arbetslösa, graffare, lärare, doktorander och överläkare. Vad är detta för blandning egentligen? Har anarkismen en klass eller är det helt andra saker som håller den samman?

Historien ger oss inte alltid ett tydligt svar. Spansk anarkism var utan tvekan en arbetarklassrörelse, precis som anarkismen i USA på 1880-talet. Durruti arbetade på järnvägen, Emma Goldman på fabrik, Alexander Berkman kom från en rik judisk familj men hamnade på obestånd när fadern dog. Proudhon, anarkismens störste misantrop, var självlärd typograf. Just typografer har för övrigt ofta stått i spetsen för radikal arbetarkamp. Krigaren Nestor Makhno var en superfattig bonde. Och så har vi motsatsen: adelssonen Bakunin och aristokraten Kropotkin med 1200 livegna – han närmade sig anarkismen genom att vandra runt på sin fars ägor och filosofera. Idag är anarkismen långt ifrån att dominera någon arbetarrörelse. Även i länder där anarkismen är stark, som i Grekland och Katalonien, är det inte i den fackliga kampen de har sin bas, utan i ockuperade hus, aktivitetshus, kooperativa krogar, musikscener, kulturella miljöer och antifascistiska rörelser.

Den moderna anarkismen har växt fram ur punken. När jag själv kom till punken på 90-talet i Stockholm upp-täckte jag att där fanns människor från hela stan. När man följde med någon hem första gången visste man aldrig var man skulle hamna. Det kunde vara en villa i Rotebro, det kunde vara en etta i Rinkeby där man alltid hade fes-ter eftersom föräldrarna alltid satt på lokala krogen, det kunde vara en lägen-het i Gamla Stan där man också kunde ha fester eftersom föräldrarna var på affärsresor, eller en Jehova-familj i Rågsved. Från hela stan kom människor till punken, och blev man punkare var man av naturen anarkist. Vad som förenade alla punkare var att alla hatade sin skola och sina föräldrar. Alla drogs dit av en okuvlig drift att göra uppror. Ett vanligt samtalsämne var hur puckade alla andra i ens skola var, samt lärarna, föräldrarna, snuten och alla som försökte bestämma över en. Det gemensamma var just denna känsla av att inte stå ut. Och, upptäckte jag långt senare, en överrepresentation av diverse diagnoser. Säkert hälften av alla jag lärde känna genom punken fick senare en diagnos. Jag vet inte vad det har med saken att göra: kanske var det en känsla att inte passa in, eller en förkärlek för ett utagerande beteende.

Som punkare fick man frikort för att göra vad som helst. Jag minns en gång då vi satt ett gäng på pendeltåget, kanske på väg mot Vita Huset där det brukade vara spelningar, eller om det var för att någon hade nycklar till en källare i okänt hus dit vi brukade gå och festa och spela ölspelet. I alla fall spottar en kille en annan i ansiktet, helt oprovocerat. ”Va gör du?” frågar han. Spottaren svarar i överlägsen ton: Du! Sid Vicious gjorde faktiskt så!” Den bespottade hade blivit överbevisad – om Sid Vicious gjorde så, gick det inte att säga emot.

Ingen talade på den tiden om bakgrund eller ambitioner: ens bakgrund, oavsett slott eller koja, var del av det förhatliga ”normala” och det gällde att ta sig ur det normala och fortsätta vara rebell. Alla killar var mycket entusiastiska inför att få vägra göra lumpen, och blev fruktansvärt besvikna när det visade sig senare att lumpen avskaffades innan de hade fått chansen att vägra.

Den rörelse som var punken utvecklade sig så småningom till att bli den utom-parlamentariska, autonoma vänstern. Den bestod fortfarande av människor från olika samhällsklasser. Där kom klasskillnaderna att bli tydligare: kanske för att folk var äldre, men snarare för att det blir så när man försöker organisera människor. Den utomparlamentariska vänstern var stor under 90-talet, och så aktiv att det genomfördes blockader och demonstrationer flera gånger i veckan. Men sekteristiska strider, okamratlig stämning, polisvåld och en benhård och oifrågasatt hierarki av den typen som bara förekommer inom så kallade ”direktdemokratiska” organisationer, gjorde att rörelsen tappade i kraft under 2000-talet.Men den lever kvar, om än utan att göra lika mycket eller kalla sig anarkistisk. Och det som fortfarande kännetecknar den är att här samlas alla som inte passar in någon annanstans. Kanske är det detta som är prekariatet: papperslösa, bemanningsanställda, kulturarbetare? Här är alla som inte har en fast punkt i tillvaron, som inte kunnat etablera sig. Eller?

Här följer en skiss till en teori jag har tänkt ut baserat på mina iakttagelser från anarkismen. Den är förenklad och uppdelad i tre klasser vilket inte stämmer med verkligheten, och kanske helt åt skogen fel, men det är tänkt som en utgångspunkt för analys. Medan andra rörelser baseras på viljan att försvara sin klass, revolterar anarkister mot sin egen klass. Anarkister avskyr sin klass och sitt ursprung med hela sin själ. Oavsett var de kommer ifrån, gör de uppror mot det. Men eftersom de kommer ifrån olika håll, är det olika saker de gör uppror emot. De som kommer från arbetarklassen gör revolt mot det fyrkantiga liv som väntar dem, att vara den klass som sköter sig och går upp tidigast av alla på morgonen, vilket betyder att gå och lägga sig tidigast av alla. Medan andra sover till 7, 8, måste arbetarklassen gå upp vid 4, 5, 6. Att göra samma jobb dag ut och dag in, det är precis vad Ebba Grön hatade så mer än något annat: att bli en svens-son, det vill säga en vanlig arbetare som sparar till bil och semester, aldrig! Det är också samma förakt som Ulf Lundell uttrycker i Jack mot sina föräldrar, som bor på Värmdö och kollar på tv och tror att de är medelklass. Många glömmer det idag, men ända fram till tvåtusentalet hade den skötsamma arbetarklassen stor makt över vardagen i mångas liv: i kooperationen, hyresgästföreningen, facket, HSB, ABF, SKB – där satt de skötsammaste av de skötsamma och hade koll på allt och dömde ut de som inte skötte sig. Därför att den som inte sköter sig, den som super och försover sig har bara avgrunden att falla ner till. Anarkisten från arbetarklassen hatar allt detta ordningsamma, hen vill bara förstöra det, hen står inte ut med att livet ser ut att bli en utdragen tristess, med bara löneförhöjning som enda hopp!

Medelklassanarkisten revolterar i viss mån mot samma sak, fast på ett annat sätt. Det som karakteriserar medelklassen mer än något annat är ängslighet. Medelklassen är den ängsliga klassen. Det gäller att hänga med, vara rätt. Det ska vara rätt resmål på semestern, rätt mat, rätt möbler, rätt kläder, rätt filmer, rätt referenser. Medelklassen är inte alls kulturell, som alla tror, det är bara en liten del. De flesta rör sig bara i en värld av speglar och symboler som förändras hela tiden och där man måste springa för att inte hamna på släp. Medelklass-anarkisten står inte ut med det här, detta snobberi som bara är ett kvasi-snobberi och hatar sina föräldrar för att de har för mycket och inte delar med sig, för att de är förborgerligade hycklare och tyck-er sig vara goda när de bara bryr sig om sin egen materiella standard.

Överklassanarkisten revolterar inte mot tristess eller ängslighet, för sådant finns inte där i samma utsträckning. Det som finns hos överklassen är kyla och konstiga avstånd familjemedlemmar emellan, orimligt höga krav på barnen, uppfostran via andra människor – internat och barnflickor medan föräldrarna gör annat. Överklassanarkisten är en ensam människa, en plågad människa tyngd av krav som söker gemenskap och hämnd på sina föräldrar. Det har hänt att anarkister ur överklassen har, utan att berätta att det rör sig om deras föräldrar, planerat komplotter och attentat mot dem.

Alla vill de genom anarkismen bli någon annan: det är därför anarkismen är den enda verkliga frihetsrörelsen, därför att den i sig är ett frigörande moment. Jag bryter mig loss, jag gör uppror mot alla regler, jag pissar på allt, jag drar ett streck över mitt förflutna och erkänner inga auktoriteter! Men även om alla revolterar mot det som främst karakteriserar deras klass, betyder det inte att de har frigjort sig från det. De kommer också ta med sig sitt arv till den anarkistiska rörelsen och prägla den. Det beteende som över-klassen har på golfbanan: att separera och skilja ut fel från rätt, vem som får komma in och vem som är ovärdig, tar deras barn med sig till anarkiströrelsen. Överklassanarkisten kommer att skilja ut människor med hjälp av begrepp: vem som har rätt och fel, och starta eviga uteslutningsprocesser – utan att själv veta att detta är ett golfbanebeteende. Golf-banor får man som bekant inte beträda i t-shirt, man måste ha pikétröja. Medelklassen kommer att hänga på, drivna av sin inneboende ängslighet inför trender som de översätter till politik – och faktiskt tror är politik. De bakar begrepp som deras föräldrar bakar surdegsbröd. Eftersom anarkismen dessutom förknippas med arbetarklassen gör detta att medelklassen snabbt uppfattar att det är ”fel” att vara medelklass, vilket leder till en mängd manövrar för att dölja detta. Det är därför man vet att någon är vänster/anarkist när det första personen kastar ur sig är en detaljerad beskrivning av hur dåligt personen har haft det.

Det är ofta från medel- och överklassen man finner ledarna (de som naturligtvis aldrig kallas ledare) och de som kommer att tala om för andra vad som ska göras. Det är vanligt att de använder arbetarklassen som material till aktioner de själva har hittat på. Arbetarklassen håller tyst medan medel- och överklassen talar om vad som ska göras och hur: ”Då kommer vi ta oss in på området och hoppa över taggtråden här.” Sen förväntas resten vara kanonmat. Arbetarklassmänniskorna förnimmer att det här handlar om att lyda som vanligt, känner sig fel som vanligt, klagar i pausen och drar därifrån för att aldrig återvända. Allt detta sker utan att någon förstår det eftersom anarkismen rymmer så många rörelser att denna återetablerade klasshierarki kan ske under andra täckmantlar – feminism, klimatfrågan, antifascism, intersektionalitet, solidaritet med någon rörelse på andra sidan jorden....

Anarkismen kommer alltid att behövas. Även om den idag inte har vare sig styr-kan för att kunna vara ett hot mot den globala kapitalismen eller ideologin för att kunna hantera ett modernt samhälle, är ett samhälle utan anarkister inte ett hälsosamt samhälle. Det måste alltid finnas någon som säger: Fuck you. Alla samhällen, även de där vänsterregeringar styr, behöver en anarkistisk rörelse som eldar på under makthavarnas stolar. Anarkistiska rörelser (även om de inte kallar sig så) är också de som ofta är först med tankar som sedan kommer att accepteras av resten av samhället. De utgör, utan att själva vilja det, ett kulturellt avantgarde. Men det finns en inneboende paradox i anarkismen och det är att den tenderar att skapa hierarkier som är värre än inom kapitalismen och censur som är värre än i kommunismen därför att det inom anarkismen utvecklas dold hierarki och självcensur.

Nyligen hölls ett anarkofeministiskt forum i London. Arrangörerna deklarerade att det skulle vara ett ”tryggt rum” vilket betydde att alla deltagare var tvungna att skri-va under ett flersidigt kontrakt där de lovade att inte uttrycka någon som helst rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkofobi och så vidare. Skrev man inte under kom man inte in. Man fick heller inte ha på sig ”kulturellt approprierande symboler” och exemplet som gavs var att det var opassande för en vit person att dyka upp där med dreads, eftersom det skulle vara kränkande för andra. Inte nog med detta: väl inne på forumet ropades det ut i högtalarna varje halv-timme: ”REMEMBER, THIS IS A SAFE SPACE! ANYONE WHO EXPRESSES RACISM, SEXISM, HOMOPHOBIA, TRANSPHOBIA WILL BE THROWN OUT!”

Naturligtvis ledde det hela till att allt fokus i diskussionerna efteråt kom att hamna på detta. Vilka kastades ut? Var-för? Borde några fler kanske ha kastats ut och hur gör vi i fortsättningen för att öka kontrollen så att vita med dreads inte släpps in – vilket ska ha skett ändå, hemska tanke! Någon försökte säga att handlar det ändå inte om att kämpa mot Monsanto och patriarkatet, men anklagades för att släppa fokus, för poängen var vilka som skulle få komma in och inte.

Man kan verkligen fråga sig vad det är för klass som beter sig så här. Vilken klass har för vana att kasta ut andra? Och vidare: för den klass som sysslar med åsikter, blir åsikter själva material-et. De som ägnar sig åt eller aspirerar till att sälja sina åsikter, kommer se på åsikter precis som snickaren ser på träet. Åsikter blir det allra viktigaste – att ha rätt åsikt är själva grundfundamentet för ens existens. För den som sysslar med trä eller sjukvård eller datorer är det handlingen som räknas: att förändra själva arbetsvillkoren. Åsikter kan man alltid diskutera, men de befinner sig utanför det omedelbara. De har inom arbetarklassen aldrig samma skitnödiga, livsnödvändiga vikt som de har för den klass som faktiskt arbetar med åsikter. Att ha rätt eller fel åsikt kan där bli en fråga om liv och död – att ha fel åsikt är som att ens fabrik läggs ned – man blir utan jobb!

När denna klass kommer att dominera inom anarkismen, och anammar överklassens skiljelinjer mellan t-shirts och pikétröjor, skapas en sorteringsmekanism. Precis det alla som blev anarkister ville rymma ifrån. Och så dör anarkismen därför att människor inte står ut, de kom dit för att revoltera men blev förtryckta igen. Hit kom alla människor för att de var för vilda, för förbannade, för upproriska – och så blir de disciplinerade av typer som rymt från internatskolan för att de blev mobbade för sina små kukar och som nu bara längtar efter att få bestämma över andra...

För kanske finns också en annan anledning till att vissa går med i anarkismen – för att få makt. De som inte har meriter nog att ta sig upp i arbetslivet och inte är sympatiska nog att bli valda i föreningssverige eller något demokratiskt parti, kan alltid manipulera sig fram inom den anarkistiska rörelsen. Men eftersom de flesta anarkister har diagnoser och/eller är rebelliska till sin natur kommer de att fly när det blir för mycket censur och hierarki, och så föds en ny anarkism på annat håll.... Och punken lever.... 

Om Dogge, rycket och trycket

 

Dogge har gått på högerextrem bokmässa, låtit sig fotas tillsammans med en nazist och massa människor är såklart upprörda – men ingen tycks fundera över vad det hela betyder.

Alla vet att Dogge är med på allt möjligt, från kinesiska PR-jippon till Gula västarna Sverige, att han kombinerar gudstro med att rösta på kommunisterna och tycker det mesta som händer är ganska bra. Han har själv sagt många gånger: ”Jag får flera hundra förfrågningar på Facebook varje dag, och jag brukar göra alla möjliga saker. Har inte tid att kolla upp vad folk gjort tidigare.” Han säljer sig till högstbjudande och lägstbjudande, han är inte lojal mot någon och hans närvaro betyder därmed ingenting alls för en arrangör.

Nassarna vet naturligtvis detta, så varför hyr de in honom? Ingen kommer ju tro att nu har nazisterna rätt, bara för att Dogge är där.

Jo, de vill praktisera Rycket.

Rycket är de högerextremas mest framgångsrika strategi, och går ut på att försöka etablera kontakt med alla som har någon liten åsikt som kan överensstämma med deras. Det kan handla om vaccin, sjöfyllerilagen, yttrandefrihet, konst – spelar ingen roll egentligen, bara kontakt har etablerats. Att Dogge personifierat antirasism sedan 1993 spelar ingen roll för dem. De tänker nämligen inte ”Det där är ingen äkta rasist” utan devisen är ”Tycker du lite som vi – kom hit!” Poängen med kontakten är att göra personen radioaktiv för sina gamla fans.

Rycket är dock helt verkningslöst utan vänsterns motdrag: Trycket.

När de högerextrema etablerat en kontakt med någon, reagerar nämligen många inom vänstern automatiskt med att trycka ut personen. Hädanefter kommer han inte att bli inbjuden till deras event, för ”hur kan ni bjuda in någon som tagit en selfie med en nasse” osv. Snart kommer varje person som har med honom att göra också att bli radioaktiv, och de som har med dem att göra. För vänsterns devis är tyvärr ”Tycker du inte exakt som vi – ut härifrån!” Personen blir snart isolerad och kommer att reagera med bitterhet. ”Vad fan, här tänker man bara högt om vaccin är bra eller inte och så ska de utesluta en!” Att bli lämnad ensam är inte något som människan är gjord för, därför att hon naturligt söker sig till gemenskapen. Och vilka är då där med öppna armar? Jo, de högerextrema.

På så sätt accelereras en process som sker såväl i det stora som i det lilla, i offentligheten såväl som bland vänner. Processen är orkestrerad och planerad av högern, för att få över maximalt antal folk till sin sida, särskilt strategiska pjäser. Och likt förbannat går vänstern i fällan varje gång, fullföljer processen, när nassarna rycker så trycker de, hjälper till så gott de kan att få över honom på andra sidan. ”Nazze nazzelito” skriver de nu på Dogges sociala medier.

De inom vänstern som agerar så här tror nog att de står vid Madrids portar och heroiskt ropar ”No pasarán”, medan de i själva verket skickar soldater till fascisterna på löpande band. Fascisterna behöver bara göra anspråk på någon, så kastar vänstern ut den och brännmärker den så att den aldrig ska kunna komma tillbaka. Trettio år i antirasismens tjänst blir då ingenting mot en selfie. Jag vet, för att de har försökt samma sak med mig.

Den vänster som agerar såhär är volontärer i extremhögerns tjänst. De ger extremhögern allt de pekar på, alla åsikter de stjäl, alla människor de rör vid. Säger rassarna nej till EU? Varsågod, ta den åsikten, vi släpper den! Säger rassarna stoppa kriminaliteten? Varsågod, ta den åsikten! Ta Dogge på köpet! Vi får väl ta de åsikter som blir över: ja till EU, ja till kriminalitet och hedersförtryck, eller i alla fall inte nej, och de människor som blir över när rassarna tagit vad de vill ha, nån blek jävel med Kånken som tycker allt rätt för att dölja att han är pedofil.

Hallå! Vad fan håller ni på med? När ska vänstern bestämma sig för att ta över? Bli inkastare istället för utkastare? Få hela befolkningen på sin sida? Om någon tar selfie med nazist – säg ”den här personen är vår” och skicka honom femhundra inbjudningar, gör allt för att få honom att stanna!

För vår tids kamp mot extremhögern har en huvudfråga, och det är rasismen. Den kan man inte kompromissa med. Det är också den som är slutmålet för rasisterna – alla de andra frågorna: yttrandefrihet, vaccin, kriminalitet, kvinnoförtryck – är bara krokar för att få över folk. Och där måste vänstern ta upp kampen.

ETC november 2021

Till minne av Guido Zeccola

 

Guido Zeccola är död och hela Sverige känns tråkigare. Alla är så strömlinjeformade, särskilt i Stockholm, och det var inte Guido även om han kunde vara extremt påfrestande ibland.

Jag träffade Guido när han var kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning. Jag var 24 år och bodde i Paris då och tänkte att nu ska jag börja skriva. Jag kom upp på redaktionen i Skarpnäck för att fråga om de behövde några artiklar därifrån. ”Det finns ett ockuperat hus mitt i stan” sa jag, ”det är ascoolt, folk bor där och de har konstprojekt och sånt”. Guido tittade klentroget på mig. ”Ockuperat hus? Kom igen! Du ska skriva om franska tänkare, Kristeva, Irigaray och Cixous!”

Det gjorde jag, och Guido lärde mig att tänka stort. Världen! Historien! Religionen! Skit i här och nu, det är snart borta ändå. Idén jag hade med mig från aktivismen, att man skulle hålla på med DIY, konflikter inom olika politiska grupper och sånt, den blåste han bort.

Vi kom att bli vänner, fast jag visste aldrig särskilt mycket om hans bakgrund i Italien och vad som hänt i hans liv. Vi pratade inte om sånt utan mer om det allmänna. Guido var nog mer socialist än han ville erkänna, men hade bestämt sig för att anamma en ”enfant terrible”-personlighet. Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre. Han hade en knapp på rockuppslaget där det stod ”Kött är mord” - fast han hade kryssat över m:et så det blev Kött är ord. Just detta var Guido i ett nötskal: provokationen, anspelningen på bibeln, det litterära...

2006 startade Guido Tidningen Kulturen, och nu skulle det svenska litterära landskapet förändras. Total yttrandefrihet, alla skulle få säga vad de ville men det måste vara högt – inte lågt. Vilket såklart ledde till att han översvämmades av alla möjliga människor som skrev hellre än bra, vilka Guido inte kunde säga nej till, samt att skribenterna blev arga på varandra. Jag tyckte tidningen drogs ner av att han nödvändigtvis skulle ha in Nikanor Teratologen som redaktör, helt obegripligt att denna vidrige människohatare kunde vara kultförklarad. Men eftersom Guido själv inte hade hjärta att säga nej till honom samt verkade gilla honom av någon anledning, skrev jag till Teratologen: ”Jag håller mycket av Guido och vill inte att hans tidning ska bli ett murket tillhåll för sura gubbar, säkert tror du dig vara det fria ordets riddare, det är du inte, man blir bara beklämd! Lite respekt kan man ha för andra människor, har du ens själv varit med om en livskris som ens närmar sig Förintelsen?” Han svarade att jag hade ”Shoahnoja.”Jag blev inte förvånad när det tio år senare kom fram att han skrivit tusentals nazistiska inlägg under pseudonym på forum.

Kanske var Sverige för litet och för hårt uppdelat i kotterier för att ett projekt som Tidningen Kulturen skulle kunna funka, men det Guido lyckades med, det var att odla nya skribenter och bevaka nyutkommen litteratur. Många är de som skrivit sin första text eller fått sin första bok recenserad i någon av Guidos tidningar. Jag tror också, om Sverige hade varit lite öppnare, så kunde Guidos egna böcker och texter nått en större publik, men han hade inte den lättheten med det skrivna svenska språket och för sådant finns fortfarande mycket lite tålamod. Jag vet att han led av det.

När Guido började arbeta på den italienska immigranttidningen Il Lavoratore (Arbetaren) fick jag se en annan sida av honom. Han hjälpte verkligen sina landsmän! Många var de som fick en bostad och jobb genom Guido, och det var inte ens något han skröt om! När de blev utnyttjade av cyniska arbetsgivare som betalade svart och drog av 30% under förevändningen att det var skatt, ringde Guido inte facket. Han ringde arbetarens mamma, som kom från Sicilien och skällde ut arbetsgivaren. Sen blev det ändring.

De sista åren pratade vi inte så mycket, jag stod inte ut med den här enfant terrible-sidan av honom, plötsligt stötte man på Guido när man gjort en intervju med någon och var på väg till tunnelbanan och då skrek Guido ”NEJ MEN EKIS HAR DU ÄNTLIGEN TRÄFFAT EN SVENSK KILLE” och sen började han gratulera killen och berätta om mina egenheter och man bara: Guido alltså det här är nån jag inte känner, kan du lägga av!

För en månad sedan tänkte jag: Ska jag ringa Guido? Och sen tänkte jag: Nej. Och nu får jag aldrig chansen mer. Vad jag ångrar mig! Guido, han gjorde aldrig något av elakhet. Guido, han älskade människorna.

ETC oktober 2021

Låt kvinnor tävla på våra egna villkor

 

När OS-kvalet var över för Kuinini ”Nini” Manumoa, den 21-åriga tyngdlyfterskan från Tonga, hade hon hamnat utanför.

En som däremot hade klarat kvalgränsen var Laurel Hubbard, 43 år, från Nya Zeeland. Född som man, tidigare kallad Gavin Hubbard, och tidigare rekordhållare i herrklassen.

Hur är det här möjligt? Ja, enligt de nya reglerna får en man får tävla i damklassen så länge han själv ansett att han är kvinna i fyra års tid och har sänkt sina testosteronnivåer till 10 nanomol per liter. Så Hubbard kom in, vilket gjorde att Manumoa inte kom in.

Det här har omskrivits i medierna som en framgång. På DN Kultur skriver Sara Martinsson exempelvis att Hubbarts deltagande i damklassen är ett exempel på ”den demokratiska världens rena och inkluderande ideal.”

Problemet är att de flesta kvinnor, inklusive kvinnliga idrottare, ligger på 0.12-1.78 nmol/L. En nivå på tio är alltså skyhögt över vad de flesta kvinnor någonsin kommer upp i. (Män har i genomsnitt en testosteronnivå på 30 nmol/L.) Inte bara det. Det som skiljer män och kvinnor åt är ju inte enbart testosteron, utan en mängd faktorer som tillkommer i puberteten: kroppsbyggnad, skelett, muskulatur och lungkapacitet. Som jag skriver i min bok //Om könets existens – tankar om den nya synen på kön//, har kvinnor i genomsnitt 50 till 60 procent av mäns muskelmassa på överarmarna, 65 till 70 procent av mäns lårmuskelmassa och 60 till 80 procent av mäns benstyrka. Unga män har i genomsnitt 12 kilo mer skelettmassa än unga kvinnor. Utan en damklass skulle få kvinnor ha chansen att bli elitidrottare över huvud taget.

Men enligt IOK:s medicinske chef Richard Budgett ”håller alla med om att transkvinnor är kvinnor.” Han viftar bort frågan om fysiska fördelar, och menar att det handlar om inkludering och om att Hubbard har rätt att delta i den sport hon älskar.

Men det har aldrig funnits någon regel som sagt att den som är transperson inte får ställa upp i OS. Det har aldrig funnits något som hindrat Hubbard att vara med i herrklassen, oavsett hur hen känt sig, sett ut eller identifierat sig. Det har inte varit självupplevt genus som legat till grund för indelningen, utan kön.

Att inkludera någon i OS-sammanhang innebär också alltid att exkludera någon annan. Alla kan inte tävla i OS. Bara en kan vinna. Och vad de nya reglerna innebar det här året var att arvtagaren Hubbard, född med silversked i munnen då hans far är ingen mindre än Richard Hubbard, en av Nya Zeelands mest kända kapitalister, grundare av Hubbard Foods och tillika f.d. borgmästare i Auckland, Nya Zeelands största stad, hade slagit ut en ung kvinna från Tonga, en polynesisk ö i Stilla Havet som bara vunnit två medaljer i hela OS historia.

Olympiska kommittén insåg att det här kunde bli kontroversiellt. Demonstrationer började hållas och kritiken växte i styrka bland feminister. De beslöt därför att ge Kuinini Manumoa en extraplats, så kallad tripartite place. Men andra kvinnliga tyngdlyftare har talat ut och kritiserat beslutet att låta Hubbard tävla. Anna Vanbellinghen från Belgien som tävlar i samma viktklass menar att det är ”djupt orättvist mot sporten och mot de kvinnliga idrottarna.”

Hubbard är den första, men kommer inte att bli den sista. Det är därför kvinnoorganisationer som Fair Play for Women kräver att idrott ska delas upp efter biologiskt kön. Men IOK verkar mer intresserade av att tvinga kvinnliga idrottare tävla i trosor och bh, än att se till att de får tävla på lika villkor.

ETC juli 2021

Idag är det presidentval i Chile

 

Idag är det presidentval i Chile och sällan har så mycket stått på spel. Å ena sidan en socialist som vill regera tillsammans med kommunisterna, å andra sidan en extrem högerman som säger ”om Pinochet levde, hade han röstat på mig.”

Oavsett vem som vinner, är en sak klar: det är ett nytt Chile som fötts, den politiska mitten har kollapsat, den pakt som rått i landet sedan Pinochets död är krossad. Det är frukten av protesterna 2019 där 1,2 miljoner människor var ute på gatorna och protesterade under mottot ”Det handlar inte om 30 pesos utan om 30 år.”

Trettio år då landet inte gjort upp med arvet från Pinochet, trettio år av rädsla för att rösta på vänstern, trettio år av låtsad social fred, trettio år då den lilla klick som lade beslag på landets rikedomar under diktaturen – däribland president Piñera – fortfarande äger merparten av resurserna. Chile har den största ojämlikheten inom hela OECD, och 1% av landets befolkning äger en tredjedel av tillgångarna. Men när folk började öppna ögonen, svarade militären med att ta synen från dem. För det övervåld som militärens carabineros bemötte protesterna med, var systematiskt riktat mot en kroppsdel: ögonen. 500 personer förlorade synen helt eller delvis.

Under protesternas höst 2019 var det en bok som oväntat hamnade på andra plats på bestsellerlistan över mest sålda böcker i Chile. Det var författningen.

Pinochets författning från 1980 har kallats världens första nyliberala författning. Där skrevs det in att offentliganställda inte fick strejka, att sjukvården ska finansieras via fonder, att militärens roll är även att garantera den ”inre säkerheten” och att staten inte får driva offentliga verksamheter såsom vård och skola. Där och då introducerades upphandlingsprincipen. Samma år antog SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen, ett program som förespråkade att skolan skulle drivas privat men finansieras offentligt via skolpeng.

Nu krävde demonstranterna att diktaturens författning skulle göras om en gång för alla. Piñera utlyste folkomröstning till en konstituerande församling som skulle skriva den nya grundlagen. Det blev storstryk för hans eget parti Renovación Nacional, som bara fick 38 av 155 platser. Ledare för församlingen blev Elisa Loncón, representant för Chiles äldsta folk men nyaste politiska kraft: ursprungsbefolkningen. Som tagit plats i protesterna som aldrig förr.

Under hösten har vänsterns Gabriel Boric, född 1986, lett opinionsundersökningarna med bred marginal. Han har annonserat sin avsikt att regera tillsammans med kommunistiska partiet, vilket för en europé förmodligen betyder något annat än vad det gör i Chile. En europé tänker ”Kommunism, Sovjet.” I Chile betyder det ”Fara, militärkupp.” För sist folket vågade rösta på en radikal socialist, blev straffet 17 års militärdiktatur. Att den rädslan ser ut att ha släppt är historiskt.

Men så de senaste veckorna har extremhögerns kandidat José Antonio Kast lyckats få allt stigande siffror. Kast är född 1966, tyskättling – hans far var en nazistisk militär som rymde efter att ha tillfångatagits av de allierade – och hans bror har varit chef för centralbanken. Han är emot abort, har nio barn och hans fru har startat kampanjen ”Kvinnor för Kast.” Kasts politiska idol är Bolsonaro och likt honom är Kast den första presidentkandidaten sedan diktaturens fall som så öppet försvarar diktaturen.

Mittenhögern och kristdemokraterna presenterade några andra kandidater, men då de insett att deras tid är över har stora delar av den chilenska högern ställt sig bakom Kast. Förmodligen kommer det att gå till en andra omgång i december. I den sista opinionsundersökningen leder Boric med 1% över Kast.

ETC november 2021

Problemet med tillit

 

Tillit är bra, sägs det ofta.

Man bör lita på sina medmänniskor, de nordiska samhällena med sin höga nivå av tillit är fungerande samhällen; utan tro på att de flesta människor talar sanning skapas kaos, hävdar forskare som intervjuas på Insidan i DN den 4 november.

Vad som sällan sägs är att tilliten också har ett pris.

I dagarna kom boken ”G som i gärningsman” ut, skriven av Sulo Karlsson och Deanne Rauscher. Där dokumenteras att regissören Staffan Hildebrand i årtionden har förgripit sig på pojkar i nedre tonåren. Det har rört sig om ett systematiskt och målmedvetet groomande, ofta av utsatta pojkar och med löften om karriär och en trygg tillvaro. Han har fört hem unga pojkar från Thailand, ”adopterat” dem och betalat deras föräldrar, för att sedan skicka tillbaka dem. Hans hem har tidvis varit fullt av unga pojkar.

Boken är full av vittnesmål från kollegor, bekanta, branschfolk som berättar att de sett allt det här hända. I fyrtio års tid.

Knappt någon slår larm. De litar ju på människor.

När Hildebrand tar hem en trettonårig thailändsk pojke säger en vän att han ”förstod inte varför, men antog att Staffan drevs av sina socialdemokratiska ideal och därför måste göra allt som stod i

hans makt för att åtminstone försöka rädda ett av alla barn som levde i fattigdom.” När Hildebrand har en annan ung pojke inneboende hos sig säger en vän ”även om vi tyckte det var märkligt sa vi aldrig något till [honom] om det.” En annan berättar ”Staffan gjorde aldrig någon hemlighet av att han var intresserad av unga pojkar, men jag tyckte mig aldrig ha haft något skäl att misstänka att Staffan förgrep sig på [den thailändske pojken].”

Det är samma historia varje gång en sådan här historia uppdagas. I somras dömdes Jörgen Strandberg, tidigare ordförande för Rinkeby Folkets Hus, till tio års fängelse för en rad grova sexualbrott på barn. Även där har det rört sig om ett liknande förfarande där en äldre svensk man sökt upp barn i utsatt situation och poserat som ungdomarnas vän. När jag frågade människor som varit aktiva inom Folkets Hus om de inte märkt något, säger de att Strandberg alltid gick runt tillsammans med unga pojkar. Men de ville inte tro något ont – säkert var hans avsikt bara att hjälpa. ”Man kan ju inte gå runt och misstänka att människor är pedofiler” sa en f.d. aktiv till mig.

Uppenbarligen har vi fastnat i en tro på tillit som inte bara är blind utan också mycket farlig. För varför skulle det vara bra att alltid anta i alla lägen att människor talar sanning? Varför sägs det att misstänksamhet alltid är fel? Är det något man vet om pedofiler, så är det ju att de söker sig till barn. Ändå betraktas det som fult att anta att en äldre man som omger sig med småpojkar skulle vilja något annat än att hjälpa de stackars barnen.

Vi brukade ha myter för att förklara den typ av ondska som dyker upp där man minst anar det. Den charmige spelmannen som dyker upp på Hårgaberget och spelar en förförisk dans. Ingen kan motstå dansen, tills någon upptäcker att spelmannen har bockfot. Men då är det försent. Djävulen spelar tills människorna dansar sönder sina skor och fötter, och de kan inte sluta tills det bara är benknotorna kvar.

Men nu har vi rationaliserat bort djävulen, vi tror inte längre på ondska. Vi tror gott om alla, som man bör i ett upplyst samhälle. Att detta har ett pris, ett mycket högt pris, vill vi inte tänka på.

ETC december 2021

Den som röstar på SD röstar på moderaternas extrema skolpolitik

 

Året är 1992 och regeringen Bildt förbereder sig på en omfattande samhällsomvälvning. Skolan ska öppnas för vinstintressen. Det har aldrig hänt här tidigare. Sedan folkskolan infördes i mitten på artonhundratalet har den alltid skötts av det offentliga. Milton Friedmans förslag om skolpeng ses som extrema fantasier i de flesta länder – det enda land som dittills prövat det är Pinochets Chile. Enligt Friedman ska skolan finansieras offentligt genom en ”peng” för varje elev som ska delas ut till privata företag – men det är bara initialt. I ett senare skede ska skattepengarna upphöra att komma och skolorna ska bli helt privata.

Den svenska skolan håller vid den här tiden hög internationell klass. Den utmärker sig både för goda resultat och en hög nivå av likvärdighet, det vill säga att elever över hela landet och i olika stadsdelar får relativt liknande resultat.

Under 1992 skickar OECD en utförlig rapport till regeringen Bildt. Rapporten ifrågasätter nyttan av friskolereformen och hänvisar till studier som visar att den kan leda till ökad segregation. Den blir aldrig diarieförd och försvinner spårlöst. Inte förrän 2019 hittas den i OECD:s arkiv av en utredare på LO.

Tio år senare börjar svenska elevers resultat att sjunka. I varje Pisa-mätning sjunker de, för att 2012 ligga under genomsnittet inom OECD i samtliga ämnen. Resultaten har sedan dess aldrig nått upp till tidigare nivåer – och i senaste mätningen visade det sig att Sverige hade tagit bort elever som inte nådde kraven och därmed förbättrat sitt resultat. Förklaringen att det är ”nyanländas” resultat som tagits bort håller inte, då betydligt fler tagits bort än det finns nyanlända.

Efter trettio år är det uppenbart för de flesta, skriver journalisten Mats Wingborg i sin nyutkomna bok ”Blåbrunt Sverige” att experimentet har misslyckats. Konsekvenserna är inte bara att svenska ungdomar kan mindre, vet mindre, läser sämre och räknar sämre. När skolan inte fungerar får det effekter på brottslighet, integration och ekonomi och i förlängningen hela samhället. En hel människas framtid kan avgöras av om hon får en bra utbildning eller ej.

Stödet för vinst på skolan sjunker. Edast 18% av befolkningen tycker idag att systemet är bra. Det finns inget enda parti vars väljare vill ha kvar systemet. Inte ens bland moderaternas väljare är de en majoritet – bara 35% av M-väljare tycker att friskolornas ägare ska ha möjlighet att plocka ut vinst. Bland SD:s väljare är motståndet ännu starkare. Deras syn på skolan ligger närmare vänsterblockets.

Trots det finns tre partier som hårdnackat försvarar systemet: Moderaterna, KD och SD. Man kan fråga sig varför? Varför går de emot sina egna väljare? Hur kan ett system fortsätta att existera som befolkningen de facto inte vill ha?

Svaret är, menar Wingborg, dels att friskolekoncernerna har fått utforma dessa partiers skolpolitik genom hård lobbyism, dels att SD har överlåtit frågan åt moderaterna. Partiets företrädare talar sällan om ämnet och verkar inte så intresserade. Häri ligger också själva nyckeln till det som Wingborg menar är det blåbruna samarbetet.

SD kommer att helt överlåta de ekonomiska frågorna åt moderaterna. Det kommer att bli moderaterna, och möjligtvis KD, som bestämmer över a-kassan, skolan, sjukförsäkringen och välfärden. SD kommer att kräva inflytande över ett par frågor, förmodligen invandring och kulturpolitik. I praktiken innebär detta bland annat 24 miljarder kronor i nya jobbskatteavdrag, pengar som ska tas bland annat från arbetsmarknadspolitik och investeringsstöd för hyresrätter. Det innebär också att den svenska skolan kommer att fortsätta förfalla.

Mycket har skrivits om att den som röstar på moderaterna också röstar på SD:s migrationspolitik. Men vet den som röstar på SD att det också är en röst för moderaternas extrema skolpolitik – som vi nu är ensamma i världen om?

ETC december 2021