Publicerad i tidningen brand nr 2, 2015
Från hemsidan anarchy101:
Fråga: ”Hej. Jag vill bli anarkist, men det känns som att jag inte kan det eftersom jag inte är ett typiskt arbetarklassbarn. Oroar jag mig för ingenting?”
Svar: ”Oroa dig inte. Huvudsaken är att du är ärlig med din bakgrund. Jag är själv medelklass och anarkist. Det som ledde mig till anarkismen var att ha känt mig alienerad i gymnasiet. Då gick jag med i antikrigsrörelsen och sen utvecklades det därifrån.”
Vilka är anarkisterna?
En sak är säker: de är inte som andra. De flesta andra rörelser utgår nämli-gen från en relativt definierad klass. I centern finns bönderna, i moderaterna finns överklassen, i socialdemokraterna finns arbetar- och medelklass. Det fattar alla. Men vilken klass tillhör anarkisterna?
På anarkistiska demonstrationer går papperslösa och rumänska romer sida vid sida med advokater, barn till bidragstagare och barn som växt upp på Strandvägen. Personliga assistenter, arbetslösa, graffare, lärare, doktorander och överläkare. Vad är detta för blandning egentligen? Har anarkismen en klass eller är det helt andra saker som håller den samman?
Historien ger oss inte alltid ett tydligt svar. Spansk anarkism var utan tvekan en arbetarklassrörelse, precis som anarkismen i USA på 1880-talet. Durruti arbetade på järnvägen, Emma Goldman på fabrik, Alexander Berkman kom från en rik judisk familj men hamnade på obestånd när fadern dog. Proudhon, anarkismens störste misantrop, var självlärd typograf. Just typografer har för övrigt ofta stått i spetsen för radikal arbetarkamp. Krigaren Nestor Makhno var en superfattig bonde. Och så har vi motsatsen: adelssonen Bakunin och aristokraten Kropotkin med 1200 livegna – han närmade sig anarkismen genom att vandra runt på sin fars ägor och filosofera. Idag är anarkismen långt ifrån att dominera någon arbetarrörelse. Även i länder där anarkismen är stark, som i Grekland och Katalonien, är det inte i den fackliga kampen de har sin bas, utan i ockuperade hus, aktivitetshus, kooperativa krogar, musikscener, kulturella miljöer och antifascistiska rörelser.
Den moderna anarkismen har växt fram ur punken. När jag själv kom till punken på 90-talet i Stockholm upp-täckte jag att där fanns människor från hela stan. När man följde med någon hem första gången visste man aldrig var man skulle hamna. Det kunde vara en villa i Rotebro, det kunde vara en etta i Rinkeby där man alltid hade fes-ter eftersom föräldrarna alltid satt på lokala krogen, det kunde vara en lägen-het i Gamla Stan där man också kunde ha fester eftersom föräldrarna var på affärsresor, eller en Jehova-familj i Rågsved. Från hela stan kom människor till punken, och blev man punkare var man av naturen anarkist. Vad som förenade alla punkare var att alla hatade sin skola och sina föräldrar. Alla drogs dit av en okuvlig drift att göra uppror. Ett vanligt samtalsämne var hur puckade alla andra i ens skola var, samt lärarna, föräldrarna, snuten och alla som försökte bestämma över en. Det gemensamma var just denna känsla av att inte stå ut. Och, upptäckte jag långt senare, en överrepresentation av diverse diagnoser. Säkert hälften av alla jag lärde känna genom punken fick senare en diagnos. Jag vet inte vad det har med saken att göra: kanske var det en känsla att inte passa in, eller en förkärlek för ett utagerande beteende.
Som punkare fick man frikort för att göra vad som helst. Jag minns en gång då vi satt ett gäng på pendeltåget, kanske på väg mot Vita Huset där det brukade vara spelningar, eller om det var för att någon hade nycklar till en källare i okänt hus dit vi brukade gå och festa och spela ölspelet. I alla fall spottar en kille en annan i ansiktet, helt oprovocerat. ”Va gör du?” frågar han. Spottaren svarar i överlägsen ton: Du! Sid Vicious gjorde faktiskt så!” Den bespottade hade blivit överbevisad – om Sid Vicious gjorde så, gick det inte att säga emot.
Ingen talade på den tiden om bakgrund eller ambitioner: ens bakgrund, oavsett slott eller koja, var del av det förhatliga ”normala” och det gällde att ta sig ur det normala och fortsätta vara rebell. Alla killar var mycket entusiastiska inför att få vägra göra lumpen, och blev fruktansvärt besvikna när det visade sig senare att lumpen avskaffades innan de hade fått chansen att vägra.
Den rörelse som var punken utvecklade sig så småningom till att bli den utom-parlamentariska, autonoma vänstern. Den bestod fortfarande av människor från olika samhällsklasser. Där kom klasskillnaderna att bli tydligare: kanske för att folk var äldre, men snarare för att det blir så när man försöker organisera människor. Den utomparlamentariska vänstern var stor under 90-talet, och så aktiv att det genomfördes blockader och demonstrationer flera gånger i veckan. Men sekteristiska strider, okamratlig stämning, polisvåld och en benhård och oifrågasatt hierarki av den typen som bara förekommer inom så kallade ”direktdemokratiska” organisationer, gjorde att rörelsen tappade i kraft under 2000-talet.Men den lever kvar, om än utan att göra lika mycket eller kalla sig anarkistisk. Och det som fortfarande kännetecknar den är att här samlas alla som inte passar in någon annanstans. Kanske är det detta som är prekariatet: papperslösa, bemanningsanställda, kulturarbetare? Här är alla som inte har en fast punkt i tillvaron, som inte kunnat etablera sig. Eller?
Här följer en skiss till en teori jag har tänkt ut baserat på mina iakttagelser från anarkismen. Den är förenklad och uppdelad i tre klasser vilket inte stämmer med verkligheten, och kanske helt åt skogen fel, men det är tänkt som en utgångspunkt för analys. Medan andra rörelser baseras på viljan att försvara sin klass, revolterar anarkister mot sin egen klass. Anarkister avskyr sin klass och sitt ursprung med hela sin själ. Oavsett var de kommer ifrån, gör de uppror mot det. Men eftersom de kommer ifrån olika håll, är det olika saker de gör uppror emot. De som kommer från arbetarklassen gör revolt mot det fyrkantiga liv som väntar dem, att vara den klass som sköter sig och går upp tidigast av alla på morgonen, vilket betyder att gå och lägga sig tidigast av alla. Medan andra sover till 7, 8, måste arbetarklassen gå upp vid 4, 5, 6. Att göra samma jobb dag ut och dag in, det är precis vad Ebba Grön hatade så mer än något annat: att bli en svens-son, det vill säga en vanlig arbetare som sparar till bil och semester, aldrig! Det är också samma förakt som Ulf Lundell uttrycker i Jack mot sina föräldrar, som bor på Värmdö och kollar på tv och tror att de är medelklass. Många glömmer det idag, men ända fram till tvåtusentalet hade den skötsamma arbetarklassen stor makt över vardagen i mångas liv: i kooperationen, hyresgästföreningen, facket, HSB, ABF, SKB – där satt de skötsammaste av de skötsamma och hade koll på allt och dömde ut de som inte skötte sig. Därför att den som inte sköter sig, den som super och försover sig har bara avgrunden att falla ner till. Anarkisten från arbetarklassen hatar allt detta ordningsamma, hen vill bara förstöra det, hen står inte ut med att livet ser ut att bli en utdragen tristess, med bara löneförhöjning som enda hopp!
Medelklassanarkisten revolterar i viss mån mot samma sak, fast på ett annat sätt. Det som karakteriserar medelklassen mer än något annat är ängslighet. Medelklassen är den ängsliga klassen. Det gäller att hänga med, vara rätt. Det ska vara rätt resmål på semestern, rätt mat, rätt möbler, rätt kläder, rätt filmer, rätt referenser. Medelklassen är inte alls kulturell, som alla tror, det är bara en liten del. De flesta rör sig bara i en värld av speglar och symboler som förändras hela tiden och där man måste springa för att inte hamna på släp. Medelklass-anarkisten står inte ut med det här, detta snobberi som bara är ett kvasi-snobberi och hatar sina föräldrar för att de har för mycket och inte delar med sig, för att de är förborgerligade hycklare och tyck-er sig vara goda när de bara bryr sig om sin egen materiella standard.
Överklassanarkisten revolterar inte mot tristess eller ängslighet, för sådant finns inte där i samma utsträckning. Det som finns hos överklassen är kyla och konstiga avstånd familjemedlemmar emellan, orimligt höga krav på barnen, uppfostran via andra människor – internat och barnflickor medan föräldrarna gör annat. Överklassanarkisten är en ensam människa, en plågad människa tyngd av krav som söker gemenskap och hämnd på sina föräldrar. Det har hänt att anarkister ur överklassen har, utan att berätta att det rör sig om deras föräldrar, planerat komplotter och attentat mot dem.
Alla vill de genom anarkismen bli någon annan: det är därför anarkismen är den enda verkliga frihetsrörelsen, därför att den i sig är ett frigörande moment. Jag bryter mig loss, jag gör uppror mot alla regler, jag pissar på allt, jag drar ett streck över mitt förflutna och erkänner inga auktoriteter! Men även om alla revolterar mot det som främst karakteriserar deras klass, betyder det inte att de har frigjort sig från det. De kommer också ta med sig sitt arv till den anarkistiska rörelsen och prägla den. Det beteende som över-klassen har på golfbanan: att separera och skilja ut fel från rätt, vem som får komma in och vem som är ovärdig, tar deras barn med sig till anarkiströrelsen. Överklassanarkisten kommer att skilja ut människor med hjälp av begrepp: vem som har rätt och fel, och starta eviga uteslutningsprocesser – utan att själv veta att detta är ett golfbanebeteende. Golf-banor får man som bekant inte beträda i t-shirt, man måste ha pikétröja. Medelklassen kommer att hänga på, drivna av sin inneboende ängslighet inför trender som de översätter till politik – och faktiskt tror är politik. De bakar begrepp som deras föräldrar bakar surdegsbröd. Eftersom anarkismen dessutom förknippas med arbetarklassen gör detta att medelklassen snabbt uppfattar att det är ”fel” att vara medelklass, vilket leder till en mängd manövrar för att dölja detta. Det är därför man vet att någon är vänster/anarkist när det första personen kastar ur sig är en detaljerad beskrivning av hur dåligt personen har haft det.
Det är ofta från medel- och överklassen man finner ledarna (de som naturligtvis aldrig kallas ledare) och de som kommer att tala om för andra vad som ska göras. Det är vanligt att de använder arbetarklassen som material till aktioner de själva har hittat på. Arbetarklassen håller tyst medan medel- och överklassen talar om vad som ska göras och hur: ”Då kommer vi ta oss in på området och hoppa över taggtråden här.” Sen förväntas resten vara kanonmat. Arbetarklassmänniskorna förnimmer att det här handlar om att lyda som vanligt, känner sig fel som vanligt, klagar i pausen och drar därifrån för att aldrig återvända. Allt detta sker utan att någon förstår det eftersom anarkismen rymmer så många rörelser att denna återetablerade klasshierarki kan ske under andra täckmantlar – feminism, klimatfrågan, antifascism, intersektionalitet, solidaritet med någon rörelse på andra sidan jorden....
Anarkismen kommer alltid att behövas. Även om den idag inte har vare sig styr-kan för att kunna vara ett hot mot den globala kapitalismen eller ideologin för att kunna hantera ett modernt samhälle, är ett samhälle utan anarkister inte ett hälsosamt samhälle. Det måste alltid finnas någon som säger: Fuck you. Alla samhällen, även de där vänsterregeringar styr, behöver en anarkistisk rörelse som eldar på under makthavarnas stolar. Anarkistiska rörelser (även om de inte kallar sig så) är också de som ofta är först med tankar som sedan kommer att accepteras av resten av samhället. De utgör, utan att själva vilja det, ett kulturellt avantgarde. Men det finns en inneboende paradox i anarkismen och det är att den tenderar att skapa hierarkier som är värre än inom kapitalismen och censur som är värre än i kommunismen därför att det inom anarkismen utvecklas dold hierarki och självcensur.
Nyligen hölls ett anarkofeministiskt forum i London. Arrangörerna deklarerade att det skulle vara ett ”tryggt rum” vilket betydde att alla deltagare var tvungna att skri-va under ett flersidigt kontrakt där de lovade att inte uttrycka någon som helst rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkofobi och så vidare. Skrev man inte under kom man inte in. Man fick heller inte ha på sig ”kulturellt approprierande symboler” och exemplet som gavs var att det var opassande för en vit person att dyka upp där med dreads, eftersom det skulle vara kränkande för andra. Inte nog med detta: väl inne på forumet ropades det ut i högtalarna varje halv-timme: ”REMEMBER, THIS IS A SAFE SPACE! ANYONE WHO EXPRESSES RACISM, SEXISM, HOMOPHOBIA, TRANSPHOBIA WILL BE THROWN OUT!”
Naturligtvis ledde det hela till att allt fokus i diskussionerna efteråt kom att hamna på detta. Vilka kastades ut? Var-för? Borde några fler kanske ha kastats ut och hur gör vi i fortsättningen för att öka kontrollen så att vita med dreads inte släpps in – vilket ska ha skett ändå, hemska tanke! Någon försökte säga att handlar det ändå inte om att kämpa mot Monsanto och patriarkatet, men anklagades för att släppa fokus, för poängen var vilka som skulle få komma in och inte.
Man kan verkligen fråga sig vad det är för klass som beter sig så här. Vilken klass har för vana att kasta ut andra? Och vidare: för den klass som sysslar med åsikter, blir åsikter själva material-et. De som ägnar sig åt eller aspirerar till att sälja sina åsikter, kommer se på åsikter precis som snickaren ser på träet. Åsikter blir det allra viktigaste – att ha rätt åsikt är själva grundfundamentet för ens existens. För den som sysslar med trä eller sjukvård eller datorer är det handlingen som räknas: att förändra själva arbetsvillkoren. Åsikter kan man alltid diskutera, men de befinner sig utanför det omedelbara. De har inom arbetarklassen aldrig samma skitnödiga, livsnödvändiga vikt som de har för den klass som faktiskt arbetar med åsikter. Att ha rätt eller fel åsikt kan där bli en fråga om liv och död – att ha fel åsikt är som att ens fabrik läggs ned – man blir utan jobb!
När denna klass kommer att dominera inom anarkismen, och anammar överklassens skiljelinjer mellan t-shirts och pikétröjor, skapas en sorteringsmekanism. Precis det alla som blev anarkister ville rymma ifrån. Och så dör anarkismen därför att människor inte står ut, de kom dit för att revoltera men blev förtryckta igen. Hit kom alla människor för att de var för vilda, för förbannade, för upproriska – och så blir de disciplinerade av typer som rymt från internatskolan för att de blev mobbade för sina små kukar och som nu bara längtar efter att få bestämma över andra...
För kanske finns också en annan anledning till att vissa går med i anarkismen – för att få makt. De som inte har meriter nog att ta sig upp i arbetslivet och inte är sympatiska nog att bli valda i föreningssverige eller något demokratiskt parti, kan alltid manipulera sig fram inom den anarkistiska rörelsen. Men eftersom de flesta anarkister har diagnoser och/eller är rebelliska till sin natur kommer de att fly när det blir för mycket censur och hierarki, och så föds en ny anarkism på annat håll.... Och punken lever....
