När OS-kvalet var över för Kuinini ”Nini” Manumoa, den 21-åriga tyngdlyfterskan från Tonga, hade hon hamnat utanför.
En som däremot hade klarat kvalgränsen var Laurel Hubbard, 43 år, från Nya Zeeland. Född som man, tidigare kallad Gavin Hubbard, och tidigare rekordhållare i herrklassen.
Hur är det här möjligt? Ja, enligt de nya reglerna får en man får tävla i damklassen så länge han själv ansett att han är kvinna i fyra års tid och har sänkt sina testosteronnivåer till 10 nanomol per liter. Så Hubbard kom in, vilket gjorde att Manumoa inte kom in.
Det här har omskrivits i medierna som en framgång. På DN Kultur skriver Sara Martinsson exempelvis att Hubbarts deltagande i damklassen är ett exempel på ”den demokratiska världens rena och inkluderande ideal.”
Problemet är att de flesta kvinnor, inklusive kvinnliga idrottare, ligger på 0.12-1.78 nmol/L. En nivå på tio är alltså skyhögt över vad de flesta kvinnor någonsin kommer upp i. (Män har i genomsnitt en testosteronnivå på 30 nmol/L.) Inte bara det. Det som skiljer män och kvinnor åt är ju inte enbart testosteron, utan en mängd faktorer som tillkommer i puberteten: kroppsbyggnad, skelett, muskulatur och lungkapacitet. Som jag skriver i min bok //Om könets existens – tankar om den nya synen på kön//, har kvinnor i genomsnitt 50 till 60 procent av mäns muskelmassa på överarmarna, 65 till 70 procent av mäns lårmuskelmassa och 60 till 80 procent av mäns benstyrka. Unga män har i genomsnitt 12 kilo mer skelettmassa än unga kvinnor. Utan en damklass skulle få kvinnor ha chansen att bli elitidrottare över huvud taget.
Men enligt IOK:s medicinske chef Richard Budgett ”håller alla med om att transkvinnor är kvinnor.” Han viftar bort frågan om fysiska fördelar, och menar att det handlar om inkludering och om att Hubbard har rätt att delta i den sport hon älskar.
Men det har aldrig funnits någon regel som sagt att den som är transperson inte får ställa upp i OS. Det har aldrig funnits något som hindrat Hubbard att vara med i herrklassen, oavsett hur hen känt sig, sett ut eller identifierat sig. Det har inte varit självupplevt genus som legat till grund för indelningen, utan kön.
Att inkludera någon i OS-sammanhang innebär också alltid att exkludera någon annan. Alla kan inte tävla i OS. Bara en kan vinna. Och vad de nya reglerna innebar det här året var att arvtagaren Hubbard, född med silversked i munnen då hans far är ingen mindre än Richard Hubbard, en av Nya Zeelands mest kända kapitalister, grundare av Hubbard Foods och tillika f.d. borgmästare i Auckland, Nya Zeelands största stad, hade slagit ut en ung kvinna från Tonga, en polynesisk ö i Stilla Havet som bara vunnit två medaljer i hela OS historia.
Olympiska kommittén insåg att det här kunde bli kontroversiellt. Demonstrationer började hållas och kritiken växte i styrka bland feminister. De beslöt därför att ge Kuinini Manumoa en extraplats, så kallad tripartite place. Men andra kvinnliga tyngdlyftare har talat ut och kritiserat beslutet att låta Hubbard tävla. Anna Vanbellinghen från Belgien som tävlar i samma viktklass menar att det är ”djupt orättvist mot sporten och mot de kvinnliga idrottarna.”
Hubbard är den första, men kommer inte att bli den sista. Det är därför kvinnoorganisationer som Fair Play for Women kräver att idrott ska delas upp efter biologiskt kön. Men IOK verkar mer intresserade av att tvinga kvinnliga idrottare tävla i trosor och bh, än att se till att de får tävla på lika villkor.
ETC juli 2021
