Året är 1992 och regeringen Bildt förbereder sig på en omfattande samhällsomvälvning. Skolan ska öppnas för vinstintressen. Det har aldrig hänt här tidigare. Sedan folkskolan infördes i mitten på artonhundratalet har den alltid skötts av det offentliga. Milton Friedmans förslag om skolpeng ses som extrema fantasier i de flesta länder – det enda land som dittills prövat det är Pinochets Chile. Enligt Friedman ska skolan finansieras offentligt genom en ”peng” för varje elev som ska delas ut till privata företag – men det är bara initialt. I ett senare skede ska skattepengarna upphöra att komma och skolorna ska bli helt privata.
Den svenska skolan håller vid den här tiden hög internationell klass. Den utmärker sig både för goda resultat och en hög nivå av likvärdighet, det vill säga att elever över hela landet och i olika stadsdelar får relativt liknande resultat.
Under 1992 skickar OECD en utförlig rapport till regeringen Bildt. Rapporten ifrågasätter nyttan av friskolereformen och hänvisar till studier som visar att den kan leda till ökad segregation. Den blir aldrig diarieförd och försvinner spårlöst. Inte förrän 2019 hittas den i OECD:s arkiv av en utredare på LO.
Tio år senare börjar svenska elevers resultat att sjunka. I varje Pisa-mätning sjunker de, för att 2012 ligga under genomsnittet inom OECD i samtliga ämnen. Resultaten har sedan dess aldrig nått upp till tidigare nivåer – och i senaste mätningen visade det sig att Sverige hade tagit bort elever som inte nådde kraven och därmed förbättrat sitt resultat. Förklaringen att det är ”nyanländas” resultat som tagits bort håller inte, då betydligt fler tagits bort än det finns nyanlända.
Efter trettio år är det uppenbart för de flesta, skriver journalisten Mats Wingborg i sin nyutkomna bok ”Blåbrunt Sverige” att experimentet har misslyckats. Konsekvenserna är inte bara att svenska ungdomar kan mindre, vet mindre, läser sämre och räknar sämre. När skolan inte fungerar får det effekter på brottslighet, integration och ekonomi och i förlängningen hela samhället. En hel människas framtid kan avgöras av om hon får en bra utbildning eller ej.
Stödet för vinst på skolan sjunker. Edast 18% av befolkningen tycker idag att systemet är bra. Det finns inget enda parti vars väljare vill ha kvar systemet. Inte ens bland moderaternas väljare är de en majoritet – bara 35% av M-väljare tycker att friskolornas ägare ska ha möjlighet att plocka ut vinst. Bland SD:s väljare är motståndet ännu starkare. Deras syn på skolan ligger närmare vänsterblockets.
Trots det finns tre partier som hårdnackat försvarar systemet: Moderaterna, KD och SD. Man kan fråga sig varför? Varför går de emot sina egna väljare? Hur kan ett system fortsätta att existera som befolkningen de facto inte vill ha?
Svaret är, menar Wingborg, dels att friskolekoncernerna har fått utforma dessa partiers skolpolitik genom hård lobbyism, dels att SD har överlåtit frågan åt moderaterna. Partiets företrädare talar sällan om ämnet och verkar inte så intresserade. Häri ligger också själva nyckeln till det som Wingborg menar är det blåbruna samarbetet.
SD kommer att helt överlåta de ekonomiska frågorna åt moderaterna. Det kommer att bli moderaterna, och möjligtvis KD, som bestämmer över a-kassan, skolan, sjukförsäkringen och välfärden. SD kommer att kräva inflytande över ett par frågor, förmodligen invandring och kulturpolitik. I praktiken innebär detta bland annat 24 miljarder kronor i nya jobbskatteavdrag, pengar som ska tas bland annat från arbetsmarknadspolitik och investeringsstöd för hyresrätter. Det innebär också att den svenska skolan kommer att fortsätta förfalla.
Mycket har skrivits om att den som röstar på moderaterna också röstar på SD:s migrationspolitik. Men vet den som röstar på SD att det också är en röst för moderaternas extrema skolpolitik – som vi nu är ensamma i världen om?
ETC december 2021
