Vad man än anser om Venezuela, så är en sak klar. Är det någon som inte är president i landet, så är det Juan Guaidó. Han har aldrig ställt upp i något presidentval. Han har aldrig varit partiledare eller någon folklig ledare över huvud taget. Det enda val han någonsin ställt upp i är som parlamentsledamot för landets näst minsta delstat Vargas, och han vann inte ens då. Men han kom in i nationalförsamlingen och blev utsedd till talman eftersom han var så okänd att resten av högern kunde enas om att han var tillräckligt neutral.
Det var då USA fick den briljanta idén att utnämna honom till ”interimspresident” i januari 2019. Enligt den venezolanska författningen ska nationalförsamlingens talman tillfälligt ta över presidentposten om presidenten dör eller är frånvarande, och då bara för att förbereda nya val inom trettio dagar. Men trots att Maduro varken var död eller frånvarande hävdade USA att författningen kunde användas för att rättfärdiga Guaidó som president.
Sagt och gjort, Guaidó utropade sig själv till president under stort drama – jag var själv närvarande i nationalförsamlingen i Caracas då det skedde. USA hade gett honom en enda uppgift: att starta ett stort bråk. Kravaller, uppror, protest, vad som helst – bara det provocerade polis eller militär att gripa in, helst med övervåld, varpå Guaidó sedan skulle be USA om hjälp. I egenskap av ”interimspresident” skulle denna begäran ses som legitim och USA skulle därefter invadera, störta Maduro och etablera en USA-vänlig regim. De rätta förutsättningarna för ett stort bråk skulle skapas genom hårda ekonomiska sanktioner, som skulle få befolkningen att lida och därför mer benägna att vända sig mot regeringen.
Men Guaidó lyckades inte starta något bråk. Han gjorde några försök; utlyste demonstrationer, ordnade konserter, försökte sig på en statskupp och en invasion från den colombianska kusten – men allt rann ut i sanden.
Två och ett halvt år senare har han fortfarande inte heller utlyst några val. Han har inte ens gjort något försök, han säger att han inte har lust att ställa upp i val eller att bli president, och han uppmanar också konstant till bojkott i lokalval av olika slag.
Ändå anser USA:s, Storbritanniens och Sveriges regeringar fortfarande att Guaidó är Venezuelas president – i strid med FN:s praxis. Hur de kan legitimera detta är svårt att förstå. Även enligt deras egen tolkning av författningen kan han ju inte betraktas som interimspresident längre än en månad – knappast två och ett halvt år. Guaidó är inte vald, han har aldrig ställt upp i val, han har inget stöd i landet, till och med högern hatar honom. Han betraktas nu allmänt i Venezuela som ett fiasko.
Ändå anser Storbritanniens regering att det venezolanska guld som finns i Bank of England, värt 2 miljarder dollar, ska tillfalla Guaidó. När Venezuelas regering ville hämta ut guldet, som ju tillhör Venezuela, svarade regeringen att Venezuelas president heter Guaidó, och att enbart han kan få tillgång till det. Fallet är nu uppe i en tredje vända i högsta domstolen. Guaidó har också lyckats lägga vantarna på det oljeraffinaderi i USA som Venezuela äger, och som nu ligger ute till försäljning på auktion. Samma sak med den kemiska anläggningen Monómeros, som ägs av Venezuela men ligger i Colombia. Den skrevs över på Guaidó, och vad han har gjort med vinsterna är fortfarande okänt. Guaidó har alltså tillskansat sig den venezolanska statens egendomar utomlands.
Resten av den venezolanska högern beslutade sig för att ställa upp i lokalvalen i november för första gången sedan 2017, emot Guaidós råd. Oppositionen och regeringen har närmat sig varandra efter månader av dialog, och EU skickade observatörer som konstaterade att läget har förbättrats.
Kvar är Guaidó som en misslyckad marionett. Han spelar inte längre någon roll i landet. Det är dags för Sverige och resten av världen att ta sin hand ifrån honom. Att han ens går fri är en skandal. Om Sveriges riksdags talman hade utropat sig till president och börjat förskingra våra tillgångar utomlands, hade han knappast klarat sig från åtal.
ETC december 2021
