Publicerad i tidningen brand nr 2, 2015
Från hemsidan anarchy101:
Fråga: ”Hej. Jag vill bli anarkist,
men det känns som att jag inte kan det eftersom jag inte är ett
typiskt arbetarklassbarn. Oroar jag mig för ingenting?”
Svar: ”Oroa dig inte. Huvudsaken är
att du är ärlig med din bakgrund. Jag är själv medelklass och
anarkist. Det som ledde mig till anarkismen var att ha känt mig
alienerad i gymnasiet. Då gick jag med i antikrigsrörelsen och sen
utvecklades det därifrån.”
Vilka är anarkisterna?
En sak är säker: de är inte som
andra. De flesta andra rörelser utgår nämli-gen från en relativt
definierad klass. I centern finns bönderna, i moderaterna finns
överklassen, i socialdemokraterna finns arbetar- och medelklass. Det
fattar alla. Men vilken klass tillhör anarkisterna?
På anarkistiska demonstrationer går
papperslösa och rumänska romer sida vid sida med advokater, barn
till bidragstagare och barn som växt upp på Strandvägen.
Personliga assistenter, arbetslösa, graffare, lärare, doktorander
och överläkare. Vad är detta för blandning egentligen? Har
anarkismen en klass eller är det helt andra saker som håller den
samman?
Historien ger oss inte alltid ett
tydligt svar. Spansk anarkism var utan tvekan en arbetarklassrörelse,
precis som anarkismen i USA på 1880-talet. Durruti arbetade på
järnvägen, Emma Goldman på fabrik, Alexander Berkman kom från en
rik judisk familj men hamnade på obestånd när fadern dog.
Proudhon, anarkismens störste misantrop, var självlärd typograf.
Just typografer har för övrigt ofta stått i spetsen för radikal
arbetarkamp. Krigaren Nestor Makhno var en superfattig bonde. Och så
har vi motsatsen: adelssonen Bakunin och aristokraten Kropotkin med
1200 livegna – han närmade sig anarkismen genom att vandra runt på
sin fars ägor och filosofera. Idag är anarkismen långt ifrån att
dominera någon arbetarrörelse. Även i länder där anarkismen är
stark, som i Grekland och Katalonien, är det inte i den fackliga
kampen de har sin bas, utan i ockuperade hus, aktivitetshus,
kooperativa krogar, musikscener, kulturella miljöer och
antifascistiska rörelser.
Den moderna anarkismen har växt fram
ur punken. När jag själv kom till punken på 90-talet i Stockholm
upp-täckte jag att där fanns människor från hela stan. När man
följde med någon hem första gången visste man aldrig var man
skulle hamna. Det kunde vara en villa i Rotebro, det kunde vara en
etta i Rinkeby där man alltid hade fes-ter eftersom föräldrarna
alltid satt på lokala krogen, det kunde vara en lägen-het i Gamla
Stan där man också kunde ha fester eftersom föräldrarna var på
affärsresor, eller en Jehova-familj i Rågsved. Från hela stan kom
människor till punken, och blev man punkare var man av naturen
anarkist. Vad som förenade alla punkare var att alla hatade sin
skola och sina föräldrar. Alla drogs dit av en okuvlig drift att
göra uppror. Ett vanligt samtalsämne var hur puckade alla andra i
ens skola var, samt lärarna, föräldrarna, snuten och alla som
försökte bestämma över en. Det gemensamma var just denna känsla
av att inte stå ut. Och, upptäckte jag långt senare, en
överrepresentation av diverse diagnoser. Säkert hälften av alla
jag lärde känna genom punken fick senare en diagnos. Jag vet inte
vad det har med saken att göra: kanske var det en känsla att inte
passa in, eller en förkärlek för ett utagerande beteende.
Som punkare fick man frikort för att
göra vad som helst. Jag minns en gång då vi satt ett gäng på
pendeltåget, kanske på väg mot Vita Huset där det brukade vara
spelningar, eller om det var för att någon hade nycklar till en
källare i okänt hus dit vi brukade gå och festa och spela
ölspelet. I alla fall spottar en kille en annan i ansiktet, helt
oprovocerat. ”Va gör du?” frågar han. Spottaren svarar i
överlägsen ton: Du! Sid Vicious gjorde faktiskt så!” Den
bespottade hade blivit överbevisad – om Sid Vicious gjorde så,
gick det inte att säga emot.
Ingen talade på den tiden om bakgrund
eller ambitioner: ens bakgrund, oavsett slott eller koja, var del av
det förhatliga ”normala” och det gällde att ta sig ur det
normala och fortsätta vara rebell. Alla killar var mycket
entusiastiska inför att få vägra göra lumpen, och blev
fruktansvärt besvikna när det visade sig senare att lumpen
avskaffades innan de hade fått chansen att vägra.
Den rörelse som var punken utvecklade
sig så småningom till att bli den utom-parlamentariska, autonoma
vänstern. Den bestod fortfarande av människor från olika
samhällsklasser. Där kom klasskillnaderna att bli tydligare: kanske
för att folk var äldre, men snarare för att det blir så när man
försöker organisera människor. Den utomparlamentariska vänstern
var stor under 90-talet, och så aktiv att det genomfördes blockader
och demonstrationer flera gånger i veckan. Men sekteristiska
strider, okamratlig stämning, polisvåld och en benhård och
oifrågasatt hierarki av den typen som bara förekommer inom så
kallade ”direktdemokratiska” organisationer, gjorde att rörelsen
tappade i kraft under 2000-talet.Men den lever kvar, om än utan att
göra lika mycket eller kalla sig anarkistisk. Och det som
fortfarande kännetecknar den är att här samlas alla som inte
passar in någon annanstans. Kanske är det detta som är
prekariatet: papperslösa, bemanningsanställda, kulturarbetare? Här
är alla som inte har en fast punkt i tillvaron, som inte kunnat
etablera sig. Eller?
Här följer en skiss till en teori jag
har tänkt ut baserat på mina iakttagelser från anarkismen. Den är
förenklad och uppdelad i tre klasser vilket inte stämmer med
verkligheten, och kanske helt åt skogen fel, men det är tänkt som
en utgångspunkt för analys. Medan andra rörelser baseras på
viljan att försvara sin klass, revolterar anarkister mot sin egen
klass. Anarkister avskyr sin klass och sitt ursprung med hela sin
själ. Oavsett var de kommer ifrån, gör de uppror mot det. Men
eftersom de kommer ifrån olika håll, är det olika saker de gör
uppror emot. De som kommer från arbetarklassen gör revolt mot det
fyrkantiga liv som väntar dem, att vara den klass som sköter sig
och går upp tidigast av alla på morgonen, vilket betyder att gå
och lägga sig tidigast av alla. Medan andra sover till 7, 8, måste
arbetarklassen gå upp vid 4, 5, 6. Att göra samma jobb dag ut och
dag in, det är precis vad Ebba Grön hatade så mer än något
annat: att bli en svens-son, det vill säga en vanlig arbetare som
sparar till bil och semester, aldrig! Det är också samma förakt
som Ulf Lundell uttrycker i Jack mot sina föräldrar, som bor på
Värmdö och kollar på tv och tror att de är medelklass. Många
glömmer det idag, men ända fram till tvåtusentalet hade den
skötsamma arbetarklassen stor makt över vardagen i mångas liv: i
kooperationen, hyresgästföreningen, facket, HSB, ABF, SKB – där
satt de skötsammaste av de skötsamma och hade koll på allt och
dömde ut de som inte skötte sig. Därför att den som inte sköter
sig, den som super och försover sig har bara avgrunden att falla ner
till. Anarkisten från arbetarklassen hatar allt detta ordningsamma,
hen vill bara förstöra det, hen står inte ut med att livet ser ut
att bli en utdragen tristess, med bara löneförhöjning som enda
hopp!
Medelklassanarkisten revolterar i viss
mån mot samma sak, fast på ett annat sätt. Det som karakteriserar
medelklassen mer än något annat är ängslighet. Medelklassen är
den ängsliga klassen. Det gäller att hänga med, vara rätt. Det
ska vara rätt resmål på semestern, rätt mat, rätt möbler, rätt
kläder, rätt filmer, rätt referenser. Medelklassen är inte alls
kulturell, som alla tror, det är bara en liten del. De flesta rör
sig bara i en värld av speglar och symboler som förändras hela
tiden och där man måste springa för att inte hamna på släp.
Medelklass-anarkisten står inte ut med det här, detta snobberi som
bara är ett kvasi-snobberi och hatar sina föräldrar för att de
har för mycket och inte delar med sig, för att de är
förborgerligade hycklare och tyck-er sig vara goda när de bara bryr
sig om sin egen materiella standard.
Överklassanarkisten revolterar inte
mot tristess eller ängslighet, för sådant finns inte där i samma
utsträckning. Det som finns hos överklassen är kyla och konstiga
avstånd familjemedlemmar emellan, orimligt höga krav på barnen,
uppfostran via andra människor – internat och barnflickor medan
föräldrarna gör annat. Överklassanarkisten är en ensam människa,
en plågad människa tyngd av krav som söker gemenskap och hämnd på
sina föräldrar. Det har hänt att anarkister ur överklassen har,
utan att berätta att det rör sig om deras föräldrar, planerat
komplotter och attentat mot dem.
Alla vill de genom anarkismen bli någon
annan: det är därför anarkismen är den enda verkliga
frihetsrörelsen, därför att den i sig är ett frigörande moment.
Jag bryter mig loss, jag gör uppror mot alla regler, jag pissar på
allt, jag drar ett streck över mitt förflutna och erkänner inga
auktoriteter! Men även om alla revolterar mot det som främst
karakteriserar deras klass, betyder det inte att de har frigjort sig
från det. De kommer också ta med sig sitt arv till den anarkistiska
rörelsen och prägla den. Det beteende som över-klassen har på
golfbanan: att separera och skilja ut fel från rätt, vem som får
komma in och vem som är ovärdig, tar deras barn med sig till
anarkiströrelsen. Överklassanarkisten kommer att skilja ut
människor med hjälp av begrepp: vem som har rätt och fel, och
starta eviga uteslutningsprocesser – utan att själv veta att detta
är ett golfbanebeteende. Golf-banor får man som bekant inte beträda
i t-shirt, man måste ha pikétröja. Medelklassen kommer att hänga
på, drivna av sin inneboende ängslighet inför trender som de
översätter till politik – och faktiskt tror är politik. De bakar
begrepp som deras föräldrar bakar surdegsbröd. Eftersom anarkismen
dessutom förknippas med arbetarklassen gör detta att medelklassen
snabbt uppfattar att det är ”fel” att vara medelklass, vilket
leder till en mängd manövrar för att dölja detta. Det är därför
man vet att någon är vänster/anarkist när det första personen
kastar ur sig är en detaljerad beskrivning av hur dåligt personen
har haft det.
Det är ofta från medel- och
överklassen man finner ledarna (de som naturligtvis aldrig kallas
ledare) och de som kommer att tala om för andra vad som ska göras.
Det är vanligt att de använder arbetarklassen som material till
aktioner de själva har hittat på. Arbetarklassen håller tyst medan
medel- och överklassen talar om vad som ska göras och hur: ”Då
kommer vi ta oss in på området och hoppa över taggtråden här.”
Sen förväntas resten vara kanonmat. Arbetarklassmänniskorna
förnimmer att det här handlar om att lyda som vanligt, känner sig
fel som vanligt, klagar i pausen och drar därifrån för att aldrig
återvända. Allt detta sker utan att någon förstår det eftersom
anarkismen rymmer så många rörelser att denna återetablerade
klasshierarki kan ske under andra täckmantlar – feminism,
klimatfrågan, antifascism, intersektionalitet, solidaritet med någon
rörelse på andra sidan jorden....
Anarkismen kommer alltid att behövas.
Även om den idag inte har vare sig styr-kan för att kunna vara ett
hot mot den globala kapitalismen eller ideologin för att kunna
hantera ett modernt samhälle, är ett samhälle utan anarkister inte
ett hälsosamt samhälle. Det måste alltid finnas någon som säger:
Fuck you. Alla samhällen, även de där vänsterregeringar styr,
behöver en anarkistisk rörelse som eldar på under makthavarnas
stolar. Anarkistiska rörelser (även om de inte kallar sig så) är
också de som ofta är först med tankar som sedan kommer att
accepteras av resten av samhället. De utgör, utan att själva vilja
det, ett kulturellt avantgarde. Men det finns en inneboende paradox i
anarkismen och det är att den tenderar att skapa hierarkier som är
värre än inom kapitalismen och censur som är värre än i
kommunismen därför att det inom anarkismen utvecklas dold hierarki
och självcensur.
Nyligen hölls ett anarkofeministiskt
forum i London. Arrangörerna deklarerade att det skulle vara ett
”tryggt rum” vilket betydde att alla deltagare var tvungna att
skri-va under ett flersidigt kontrakt där de lovade att inte
uttrycka någon som helst rasism, sexism, homofobi, transfobi,
funkofobi och så vidare. Skrev man inte under kom man inte in. Man
fick heller inte ha på sig ”kulturellt approprierande symboler”
och exemplet som gavs var att det var opassande för en vit person
att dyka upp där med dreads, eftersom det skulle vara kränkande för
andra. Inte nog med detta: väl inne på forumet ropades det ut i
högtalarna varje halv-timme: ”REMEMBER, THIS IS A SAFE SPACE!
ANYONE WHO EXPRESSES RACISM, SEXISM, HOMOPHOBIA, TRANSPHOBIA WILL BE
THROWN OUT!”
Naturligtvis ledde det hela till att
allt fokus i diskussionerna efteråt kom att hamna på detta. Vilka
kastades ut? Var-för? Borde några fler kanske ha kastats ut och hur
gör vi i fortsättningen för att öka kontrollen så att vita med
dreads inte släpps in – vilket ska ha skett ändå, hemska tanke!
Någon försökte säga att handlar det ändå inte om att kämpa mot
Monsanto och patriarkatet, men anklagades för att släppa fokus, för
poängen var vilka som skulle få komma in och inte.
Man kan verkligen fråga sig vad det är
för klass som beter sig så här. Vilken klass har för vana att
kasta ut andra? Och vidare: för den klass som sysslar med åsikter,
blir åsikter själva material-et. De som ägnar sig åt eller
aspirerar till att sälja sina åsikter, kommer se på åsikter
precis som snickaren ser på träet. Åsikter blir det allra
viktigaste – att ha rätt åsikt är själva grundfundamentet för
ens existens. För den som sysslar med trä eller sjukvård eller
datorer är det handlingen som räknas: att förändra själva
arbetsvillkoren. Åsikter kan man alltid diskutera, men de befinner
sig utanför det omedelbara. De har inom arbetarklassen aldrig samma
skitnödiga, livsnödvändiga vikt som de har för den klass som
faktiskt arbetar med åsikter. Att ha rätt eller fel åsikt kan där
bli en fråga om liv och död – att ha fel åsikt är som att ens
fabrik läggs ned – man blir utan jobb!
När denna klass kommer att dominera
inom anarkismen, och anammar överklassens skiljelinjer mellan
t-shirts och pikétröjor, skapas en sorteringsmekanism. Precis det
alla som blev anarkister ville rymma ifrån. Och så dör anarkismen
därför att människor inte står ut, de kom dit för att revoltera
men blev förtryckta igen. Hit kom alla människor för att de var
för vilda, för förbannade, för upproriska – och så blir de
disciplinerade av typer som rymt från internatskolan för att de
blev mobbade för sina små kukar och som nu bara längtar efter att
få bestämma över andra...
För kanske finns också en annan
anledning till att vissa går med i anarkismen – för att få makt.
De som inte har meriter nog att ta sig upp i arbetslivet och inte är
sympatiska nog att bli valda i föreningssverige eller något
demokratiskt parti, kan alltid manipulera sig fram inom den
anarkistiska rörelsen. Men eftersom de flesta anarkister har
diagnoser och/eller är rebelliska till sin natur kommer de att fly
när det blir för mycket censur och hierarki, och så föds en ny
anarkism på annat håll.... Och punken lever....