Vem är Anders Persson?

Det är knappt man vågar titta på nyheterna nuförtiden, för allt dumt som sägs. Jag talar då inte om själva nyhetsrapporteringen, utan om det faktum att den prompt ska åtföljas av en krönika, där en utvald ”expert” ska förklara för oss vad vi ska tycka om det vi just sett. Vi ser mord, och experten förklarar för oss att det inte är så farligt – de mördade kan ju vara terrorister. Vi ser barn svälta, och experten förklarar att det inte är orsak till panik – det kan vara så att vi är nära en vapenvila. Vi ser hundratals personer bombas, och experten förklarar att det heter att ”löpa linan ut”. Denna expert, när det gäller Palestina, heter så gott som alltid Anders Persson. I veckan har vi sett israeliska grävmaskiner demolera hus i Gaza. Vi ser hur våningsplan rasar sönder, hur hela områden jämnas med marken. Av kvarter där det låg skolor, affärer och apotek återstår nu ingenting. SVT är noga med att påpeka att det är BBC som konstaterat detta. Sedan ser vi Anders Persson på zoom. Han ser ut att vara på semester; han har en randig bomullsskjorta på sig och sitter framför en grå soffa med rosa kuddar och en byrå med gul blombukett och andra prydnader. Persson säger att även om demoleringen ser ut att vara på industriell nivå, så påverkar det inte Gazaborna så mycket eftersom de inte befinner sig i husen. Att påverkas, som palestinier, är tydligen enbart att dö. För någon annan typ av påverkan finns inte utrymme. Är det dit vi kommit? Till den absoluta nollpunkten för mänsklig värdighet – det enda ögonblick då du räknas är när du dödas – och knappt då. Kära läsare, gå till dig själv. Tänk att du har fördrivits hemifrån, och fördrivits igen. Du bor i tält. Hur skulle du påverkas om ditt hus och kvarter jämnades med marken? Trädet som växte utanför ditt fönster - borta. Din säng, din byrå med de gula blommorna, ditt barns älsklingsmjukdjur, dina dagböcker och lådan med din mammas gamla brev och skolböcker - borta. Biblioteket där du lånat toan, universitetet med sin omisskännliga doft i entrén – borta. Finns bara överlevnad? Eller finns också något som heter minnen? Och har palestinier i Gaza rätt att ha dessa minnen, rätt att ha känslor, rätt att ha hem? Kan Persson föreställa sig att det är någon som byggt dessa hem – någon som kanske arbetade tjugo år i Kuwait för att spara pengar till ett hem, och precis när det är byggt jämnas det med marken? Kan han förstå att det kanske just är tanken på detta hus som håller en människa uppe? Bara föreställ er om brott på hemmaplan skulle behandlas på det här sättet. ”Hur påverkas äldre av att bli utsatta för bedrägerier? Ja, inte så mycket, de har ju inte blivit mördade.” Nej, då sägs som ett rinnande vatten att det får ekonomiska, psykiska och fysiska konsekvenser för de drabbade. Kanske kan man säga samma sak om de som får sitt hus jämnat med marken? Det Persson gör – och SVT, för reportern invänder inte – är en särskild sorts avhumanisering. Vi kan kalla det snålhetens psykologi. När tv:n delar ut känslor, får palestinier i Gaza knappast rätt till någon. Möjligtvis får de sörja en kort stund om en familjemedlem har blivit mördad, men då kopplas genast Anders Persson in som får frågan: är det krigsbrott? Och han svarar som vanligt: ”det kan vara ett av de möjliga scenarierna här”. Snabbt har vi då hastat förbi det faktum att en människa har mördats, en människa som levde igår är död idag, dödad av en annan människa. Nu är diskussionen uppe på legalistiska nivåer, som vi tittare ska förstå är för svår för oss, det kan alltså vara så att det inte är krigsbrott, och då – då vad? Lever människan? Var hon inte dödad? Återigen, skulle vi säga så om någon hittades skjuten i Borlänge – ”kan det vara ett brott? Experterna är inte säkra, det kan vara så att den skjutne hade otillåtna åsikter.” Anders Persson gör sitt bästa i TV för att själv låtsas inte ha en åsikt – till skillnad från när han föreläser för NATO eller föreningen Israels Vänner, iklädd prickig slips. Då är det agitation som gäller, av den vulgära sorten. Persson brer på om hur han bott i Israel och känner med människorna där. Tänk högerns version av Carpe Diem. ”Efter nazismen lärde vi oss i västländerna att ta ideologi på allvar. Därför lärde vi oss om kommunismens fasor. Därför är Hamas attack mycket värre än någon pogrom, mycket värre än en terrorattack.” Säger mannen som annars är metaforernas mästare. För Anders Persson heter Israels massiva bombningar ”upptrappning”, Israels tvångsavhysningar i Sheikh Jarrah heter ”oroligheter”, Israels terrorattack med personsökare i Libanon ”saknar motstycke”, och Israel själv är ”terroristernas fiende.” Anders Persson kan fortfarande inte ta ordet folkmord i sin mun när det gäller Israel. Han känner sig dock nödgad att sätta ner foten när en före detta Mossad-agent inte får svenskt medborgarskap, vilket är upprörande enligt Persson, intervjuad som expert i ett flertal tidningar. Han kunde visserligen medge att Mossad begått ett antal lönnmord i Europa, men – här kommer krönikan – deras skrivningar om Mossad var ”klumpiga, svepande och felaktiga i sak.” Detta plötsliga engagemang för fler agenter i Sverige kan jag dock inte riktigt begripa. Vad ska vi ha Mossad till, när vi har Persson? ---------------------------- Publicerat i Dalademokraten augusti 2025