Jag åker tåg genom Europa

Jag åker tåg genom Europa.
Det finns många fördelar med det, bland annat att man upptäcker hur Europa hänger ihop. Svenskan blir skånsk, sen övergår den i danska, som övergår i tyska.
Vart man än ska i Europa, måste man först igenom Tyskland. Jag blir alltid överväldigad när jag kommer hit. Språket! Skriven tyska må likna taggtråd, som Sylvia Plath skrev, men talad tyska är så mjuk, kattlikt smyger de sig över sch-ljuden. Så fort två tyskar pratar med varandra blir jag dock spänd och tänker: ”Måtte de inte göra fel!” Jag är övertygad om att när som helst kommer en av dem falla igenom och plötsligt inte kunna tyska. Och då kommer den andre att bli rasande av ilska.
Något som förenar Tyskland och Frankrike är att här är inte folk killar och tjejer som i Sverige. De är inte ens män och kvinnor. Nej, de är damer och herrar! Jag glömmer aldrig när jag läste i en fransk tidning om konflikten mellan ”Monsieur George Bush” och ”Monsieur bin Laden”. Terrorist eller inte, först och främst är han monsieur. Jämför detta med den amerikanska hatpropagandan om ”råttan” och ”djävulen” bin Laden.
När jag var yngre åkte jag inte tåg, då liftade jag. Hamburg är för mig evigt förknippat med en upptäckt jag gjorde när jag var sexton år. Jag var ute och liftade och blev upplockad av polisen, som i vanlig ordning sa att man inte fick stå på motorvägen. De körde mig till Hamburgs Hauptbahnhof i hopp om att jag skulle ta tåget. Problemet var bara att jag endast hade tre mark på mig. Det här var före internet, kontokort, mobiler och euro. Det fanns bara jag och mina tre mark. Så jag började bomma pengar till hemresan. Det gick inte bra. Tills en kille kom fram och sa att han kunde sälja min freestyle.
-Bra idé, tyckte jag.
- Vänta här, sa han, så går jag och säljer den, sen kommer jag tillbaka med pengarna.
- Ok, sa jag och väntade. Och väntade. Pratade med ett gäng som hängde på stationen och sålde tabletter. Efter en timme eller så frågade jag om de hade sett den här killen som skulle komma med pengar för min freestyle.
- Vad tror du? Han kommer inte tillbaka, sa de.
Då gick det upp för mig att: han hade ju ingen anledning att komma tillbaka! Det tog mig en timme att inse att jag blivit lurad och jag kom inte ens på det själv. Underligt nog blev jag inte ens arg. Jag kände istället en slags eufori över att ha varit så naiv. Folk brukar tala om att man förlorar sin oskuld vid såna tillfällen, men jag kände det istället som att jag hade upptäckt den. En oupptäckt skatt inom mig själv. Tänk att jag inte var rutten!

City 10 maj 2011

Interview, Appelscha anarchist festival

Extraits d’une interview, in English with French translation
Interview by Spirit of Squatters

Bibliotek - Krönika i City februari 2011

Förr i tiden var böcker bara till för de rika. Och så hade det nog förblivit om inte arbetarna skapat sina egna vandringsbibliotek. Cyklar och vagnar med femtio böcker som åkte från by till by. De blev början till våra folkbibliotek: bibliotek som är gratis och öppna för alla. En grundsten i demokratin enligt UNESCO.

Snart kan detta stolta arv ligga i händerna på ett riskkapitalbolag. Eller en mediekoncern. Eller Scientologerna. Eller vem som helst som vill prova att driva ett bibliotek. Nacka kommun har bestämt att lägga ut sina sex bibliotek på entreprenad. Det är bara att lägga ett anbud, så kanske du blir chef för ett! Och sätta upp en liten affär mitt i biblan att tjäna extrapengar på, varsågod!

Är det någon som ärligt tror att biblioteken blir bättre av detta?
Är det någon medborgare som har bett om det?
Har det stått arga Nackabor utanför kommunhuset och sagt: Vi kräver att biblioteken privatiseras?

Knappast. Nackaborna har över huvud taget inte fått veta något. Beslutet hafsades igenom på några dagar. Ingen förklarar ens varför det ska ske, bara att ”naturligtvis” ska biblioteken också drivas privat, precis som allt annat i Nacka.

Moderaterna vill nämligen göra Nacka till en experimentkommun. Allt ska säljas ut. Alla måste bli kunder, allt ska bli en vara.

Kommunen har redan börjat hetsa biblioteken till att tävla med varann. Det bibliotek som lånar ut mest och har flest besökare ska få mest pengar.
Bara det är idiotiskt – vad är det egentligen man tror sig mäta? Att mäta kunskap genom utlån är som att försöka mäta kärlek genom antalet kyssar.
Men ok, det kan väl vara en metod bland andra.

Det hela slutade dock i fiasko. Det visade sig nämligen att det bibliotek som lånade ut mest och hade flest besökare var kommunalt, och inte det privata Dieselverkstan, som politikerna hade hoppats. Nu är det så att Nackas politiker gör allt för att Dieselverkstan ska framstå som en lysande stjärna och ger dem en mängd ekonomiska fördelar. Ändå har de inte flest besökare. Då har politikerna ändrat i poängsystemet så att det bibliotek som lånar ut mest, Nacka Forum, nu går med miljonförlust. Bibliotekschefen tröttnade nyligen och avgick. Ny chef blev istället  - en moderat fritidspolitiker! Som genast visat intresse för ombildning.

Resultaten av denna cirkus är sorgliga. Medan lånen ökar i hela Sverige, sjunker de drastiskt i Nacka. Lånen har rasat med en femtedel och Nackaborna lånar nu betydligt färre böcker än stockholmarna.

Jag vet inte vem som är förebilden för Nackas politiker. Men som det är nu liknar det mest ett vilda västern.

Bostadskrönika i City inför valet 2010

Jag behöver inte berätta för er om bostadssituationen i Stockholm, ni vet redan hur den är: usel. Över 300 000 personer står i bostadskön. Hälften av de unga (mellan 20-27) saknar eget boende. Tretusen stockholmare är hemlösa. Unga och nyinflyttade jagar andrahandskontrakt som om det vore guldtackor. Det här håller inte!

Därför har jag några idéer om vad som bör göras.
Bygg mer! Stat och kommun måste ta sitt ansvar och bygga billiga bostäder. Genom miljonprogrammet byggde vi bort bostadsbristen för fyrtio år sedan. Nu behövs ett trehundratusenprogram. Det står i svensk grundlag att det allmänna ska trygga rätten till boende – gör det då!
 Stoppa de vansinniga ombildningarna till bostadsrätt.
 Ha inte så höga krav på inkomst när folk ska skriva på ett hyreskontrakt. För att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen måste man tjäna tre gånger hyran. Hur många ungdomar gör det? Hur man betalar hyran är ens eget problem.
 Riv inte tomma hus, gör bostäder av dem! Att riva fungerande byggnader, som moderaterna gjorde med det gamla förvaltningshuset i Rinkeby, är helt galet.
 Gör något åt fantasipriserna på bostadsrätter – nära hälften av stockholmarna har stora skulder till bankerna som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka.
De hemlösa behöver bostäder, inte härbärgen. 

Saken är att en stad utan bostäder kommer aldrig att fungera i längden. Det får massa konsekvenser. Par fortsätter att bo ihop trots kassa förhållanden. Folk väntar för länge med att skaffa barn, sen blir de infertila. Studenter från landet tvingas tacka nej till utbildningar i Stockholm för att de inte hittar lägenhet. Och det värsta: människor hamnar på gatan.

När Situation Stockholm frågade de hemlösa vilket parti de skulle rösta på i valet, vann vänsterpartiet stort. Moderaterna fick inte en enda röst. Och skillnaden mellan partiernas bostadspolitik är helt enkelt att vissa har en, andra har ingen. Måste man vara hemlös för att inse detta?

Förbifarten - Krönika i City augusti 2010

I början av 2000-talet upptäckte människorna i västvärlden att deras sätt att leva försatte jorden i fara. Plötsligt hade koldioxidhalten i luften stigit från 280 till 380 ppm - högre än på två miljoner år. Temperaturen steg och konsekvenser började redan märkas: torka, översvämningar och bränder. Öar som Tuvalu hotades att helt dränkas. Vad värre var att om vi inte lade om vår livsstil, skulle hela jorden komma att bli helt obeboelig. Klimatkrisen var ett faktum.

Världens folk demonstrerade. Världens ledare möttes och lovade åtgärder. Fredrik Reinfeldt deklarerade att Sverige skulle bli ett föregångsland. Och lanserade sitt enskilt största och dyraste projekt:

En sexfilig motorväg.

Den här motorvägen, Förbifart Stockholm, skulle kosta 28 miljarder, öka Stockholms koldioxidutsläpp med 80% och sprängas rakt igenom känsliga naturområden som Lovön och Grimsta naturreservat.

Förbifart Stockholm var en dålig idé redan på tiden det kallades Dennispaketet, vilket också lades ner efter massiv kritik. Och nu, mitt under klimatkris, nedskärningar och sinande olja – vill de omigen satsa tusentals miljoner på en väg! Man bara: Va?

Det är än mer absurt eftersom så många experter har sagt nej till Förbifarten. Naturvårdsverket har sagt nej: att bygga vägen bryter mot miljöbalken. Sika, statens institut för kommunikationsanalys, har sagt nej – behovet av vägen är inte klarlagt. KTH-forskare har sagt nej: man kan inte bygga bort bilköer, för ju fler vägar, desto fler tar bilen och då ökar trängseln. Redan efter 10 år kommer det vara köer på Förbifarten, enligt Vägverket.

Ändå kör borgarna på, som om deras tankar susade fram på en sexfilig motorväg utan avfarter. Som om vi fortfarande levde på 50-talet där oljan var evig och bilen en frihetssymbol.

Begrunda siffran 28 miljarder. Det är 28 000 miljoner. Tänk hur mycket kollektivtrafik vi skulle kunna få istället. En gratis tunnelbana som gick dygnet runt, en ringlinje som band ihop alla slutstationer, ett utbyggt pendeltågsnät... För alla kan åka kollektivt – det är själva poängen med storstäder - men alla kan inte ta bilen. Frågan är: ska vi bygga en stad för alla, eller ett framtida monument över människans dumhet?

Var stolta istället för att snörpa på munnen!

Kunskap är makt, heter det. Tyvärr är även okunskap en form av makt, vilket är fallet med historieskrivningen om sjuttiotalets kvinnorörelse. Slarviga generaliseringar florerar vilt, varav en hel del återfinns i Ann Heberleins recension av Ebba Witt-Brattströms bok ”Å alla kära systrar.”
Heberlein hävdar slentrianmässigt att ”I feminismens linda var det enkelt. Vita, intellektuella medelklasskvinnor definierade Kvinnan och hennes problem.”

Det här har jag hört till leda och varje gång blir jag mer och mer misstänksam: vad är det som ligger bakom? För det första, vad menas med vit? Det sägs alltid menande, som en markör för att antyda överläge. Men hur skulle det annars ha sett ut? Sverige på 60-talet hade inte många invandrare. Det mesta var ”vitt” - högern och vänstern, bönderna, tjänstemännen och bussförarna – men varför sägs det bara om feminismen?

Någon enkel kamp var det inte för de kvinnor som bröt de vägar vi idag klampar fram på. De flesta var unga och knappast särskilt intellektuella än, utan blev det genom rörelsen. Kvinno- och vänsterrörelsen på 70-talet var ett gigantiskt folkbildningsprojekt, där människor läste, diskuterade och bildade sig på fritiden. Flera av kvinnorna gick sedan vidare och lyckades förändra stora delar av akademin.

Definitionen av ”Kvinnan och hennes problem” var till skillnad från idag, mycket bred. Det handlade om att hitta det som var gemensamt för kvinnor, vilket framgår i Witt-Brattströms bok. Kvinnobulletinen skrev om lesbisk kärlek, städerskestrejken, våldtäkt, invandrarkvinnans situation, den äldre generationen kvinnor, barn och barnlöshet. Det handlade om att utgå från människor, inte från konstruktioner. Om att lära känna olikheterna för att komma fram till det gemensamma.

Heberlein antyder att kvinnokampen var ett elitprojekt för att medlemmarna hade tid att gå på möten. Isåfall kan samma sak sägas om all politisk kamp, som onekligen kräver att man möts. Men det är en konstig kritik mot en rörelse som ofta möttes i varandras kök med barn på golvet och som så tydligt kämpade för sex timmars arbetsdag.

Nej, låt oss vara stolta över vad kvinnor har åstadkommit hittills, istället för att snörpa på munnen åt de som krattade banan åt oss. Alla kvinnor kan glädjas över att vi har daghem åt alla, att det galna lagförslaget som skyllde våldtäkt på kvinnors beteende aldrig blev verklighet och att smärtlindring vid förlossning är en rättighet. Räta på ryggen tjejer och kämpa vidare!

DN 19 maj 2010

Klyschor i tiden 3: Statligt stöd är konstgjord andning

KLYSCHOR I TIDEN
En serie om myter - döda och levande.

Socialdarwinismen må ha fått sitt namn efter darwinismen, men kom i själva verket nio år före Darwins verk "Om arternas uppkomst". Den uppfanns 1850 av en viss filosof vid namn Herbert Spencer - samme person som myntade uttrycket "survival of the fittest." Direkt efter 1848 års revolution fattade Spencer pennan och skapade sin teori, en glödande appell emot allt vad humanism och jämlikhet hette. Fattiga, odugliga och lata människor var inte livsdugliga enligt Spencer. Att hjälpa dem var "falsk filantropi." Precis som i naturen borde den svagaste dö.

Spencer blev omåttligt populär. I dag betraktas han som en kvasifilosof och ingen säger längre att fattiga människor inte är livsdugliga.

Däremot har idén återuppstått på kulturens område. Där sägs att viss konst, litteratur eller tidningar inte kan "leva på egen hand" eftersom de inte klarar sig på marknaden. Att stödja dem med våra gemensamma medel kallas "konstgjord andning" - vilket underförstått betyder att denna tavla eller dikt egentligen borde dö.

Den kulturella darwinismen låter, precis som den sociala, så ren och värderingsfri på ytan. Kulturdarwinisterna säger sig inte göra annat än att konstatera vem som är livsduglig och vem som borde dö. Men det luriga är att det inte kallas "konstgjord andning" när företag sponsrar kultur!

Egentligen skulle ju varje tidning som har annonser också sägas få konstgjord andning. Men nej, när företag vill betala med annonser är kulturen tydligen livsduglig - fast inte när folket vill betala med skatten! "Livsoduglighet" fortsätter att beteckna en önskan snarare än ett fakta, nu som 1850.

KAJSA EKIS EKMAN
DN 6 april 2010

Klyschor i tiden 2: Hon är subjekt, inte offer!

KLYSCHOR I TIDEN/2
En serie om myter - döda och levande

Under det amerikanska slaveriet florerade myten om den urstarke slaven. Slaven tålde köld, grymhet, hugg och slag utan att blinka. Slaven behandlades som ett ting men sågs som en övermänniska. I boken "Black Macho and the Myth of the Superwoman" har Michelle Wallace beskrivit hur myten kom att bli en del av slavättlingarnas självuppfattning.

Nyliberalismens variant av myten om den urstarke slaven lyder: "De är subjekt, inte offer!" Det här sägs om papperslösa, kvinnor i niqab och offer för människohandel. Underförstått: Se inte till deras utsatthet! Beundra i stället deras handlingskraft (även kallad "agens"). Att inte se människor som offer låter smickrande och har blivit en populär hållning: man kan hävda att man visar respekt för utsatta människors styrka och överlevnadsstrategier.

Men det är en billig respekt, lätt att skänka. För "styrkan" blir en anledning att inte bry sig. Övermänniskor behöver inte vård och välfärd. Övermänniskor fryser inte som andra, har inte ont som andra, är inte känsliga som andra. Övermänniskor behöver inte rättigheter. Frasen "de är subjekt, inte offer" tillåter ett helt samhälle att vända utsatta människor ryggen med gott samvete.

Och vän av ordning undrar naturligtvis: När blev subjekt och offer motsatser? Heter inte motsatsparen subjekt-objekt och offer-förövare? Varför skulle man inte kunna vara ett aktivt subjekt fast man blir utsatt för något? Och är inte frasens egentliga, iskalla innebörd att offret är ett objekt?

DN 1 april 2010

Klyschor i tiden 1: Det är ett fritt val!

KLYSCHOR I TIDEN/1
En serie om myter- döda och levande

Äldre tiders fördomar var av typen "Det är människans natur". Klyftor i samhället, könsroller, intelligens - allt sades bero på människans natur. Det var de rikas natur att äga, precis som det var brottslingens natur att begå brott.

I dag har sådana biologistiska fördomar hamnat på historiens sophög och det är allmänt accepterat att "inget är naturligt". Biologismen har gett hela biologin ett dåligt namn och det har blivit ett faux-pas att över huvud taget nämna biologi och natur.

Men orättvisorna består och för att rättfärdiga dem har "det fria valet" trätt in i naturens ställe. Klyftor i samhället, könsroller, brott och utbildning sägs alla vara människors val. Valet har fördelen att det verkar mer flexibelt, men det är precis lika bergfast som naturen en gång var. Valet har ingen anledning, behöver inte förstås eller rättfärdigas - det rättfärdigar sig självt och de rådande förhållandena på samma gång, precis som naturen.

Djuren sägs dock fortfarande styras av naturen, inte av val. Men vem vet? Kanske vi snart kommer att börja höra att vi har rätt att fiska ut haven därför att fiskarna, till skillnad från andra djur, valde att stanna kvar i vattnet?

Eller så går det fria valet samma öde till mötes som naturen - om femtio år betraktas blotta användandet av frasen som misstänkt reaktionärt.

DN 31 mars 2010

Michael Pollan: "Till matens försvar" recension

I Robert M Pirsigs kultbok "Zen och konsten att sköta en motorcykel" från 1974 funderar huvudpersonen över hur en värld utan kvalitet skulle se ut. Han tänker sig en tillvaro där alla åker kollektivt och där det enda som finns att köpa är basMat som ris, bönor och potatis.

För en nutida läsare låter detta mest som en avlägsen idyll. I en värld av snabbmat och tillsatser har kvalitet kommit att betyda enkelhet. Att få äta en tomat som smakar tomat. Att få äta majs som inte är genmanipulerad. Glass som verkligen är gräddglass och inte en mix av vasslepulver, spenat, rödbetsjuice och aluminium.

Michael Pollans bok "Till matens försvar" är som en amerikansk version av Mats-Eric Nilssons succé "Den hemlige kocken". Men Pollan gör mer än att diskutera tillsatser i maten - han gör upp med hela vårt sätt att se på mat.

1977 kom officiella kostråd från den amerikanska senatens närings- och hälsoutskott, där amerikaner uppmanades att äta mindre rött kött och mjölkprodukter. Detta orsakade en storm från kött- och mjölkindustrin, som satte in alla sina resurser mot uttalandet. Till slut fick utskottet backa och råden skrevs om. Efter detta har orden "ät mindre av" aldrig förekommit i något officiellt amerikanskt uttalande. Trots att två tredjedelar av amerikanerna lider av övervikt, vågar inte regeringen be dem att äta mindre.

I stället har det uppkommit ett kodspråk där man inte talar om mat utan om näringsämnen. I stället för kött, fisk, morötter och broccoli säger man betakaroten, antioxidanter, enkelomättad, aminosyror och kolesterol. Bakom dessa termer finns inga lobbygrupper. "Ät mindre kött" är ett direkt slag mot köttindustrin. Ett råd som "ät mindre fett" kan däremot ge företagen möjligheter att marknadsföra sina produkter som fettfria.

Men detta betyder också att vi förändrar vårt sätt att tänka kring mat. Pollan kallar det "nutritionismen" - tron på att man kan bryta ner mat i beståndsdelar och äta utifrån en idé om något man inte ser. Vi ser inte längre grönsaken eller djuret som en helhet, utan som en behållare för diverse olika "ämnen" vars egenskaper vi har en ytterst vag uppfattning om. Vem vet egentligen hur kolesterol eller aminosyra ser ut? Men vi är så övertygade om att näringsämnena är det viktiga, att moroten blir värdelös för oss som morot, den blir bara ett skal runt betakarotenet och zinken.

Vi tror på dessa ämnen - men faktum är att det inte går att reducera mat till dess beståndsdelar. Forskare har till exempel inte kunnat hitta anledningen till att fullkorn är hälsosamt. När epidemiologerna David R Jacobs och Lyn M Steffen vid Minnesotauniversitetet bröt ner fullkornskosten i fibrer, vitaminer och mineraler fann de att tagna var för sig kunde inget av ämnena förklara nyttigheten. Inte ens om man satte ihop dem igen blev effekten densamma. Hemligheten låg helt enkelt i fullkornens helhet.

Ingen annan kultur än vår har behövt experter för att veta vad de ska äta. Något som också utmärkt de västerländska matvanorna sedan industrialiseringen är att de är skadligare än någon annan kost. Fyra av de tio främsta dödsorsakerna beror på mat, till exempel diabetes och cancer. Och när människor världen över börjar äta västerländsk kost, dröjer det inte länge förrän de också får dessa sjukdomar.

De lösningar vi serveras är enligt Pollan också en del av problemet. Varje år kommer någon ny diet: GI-metoden, Atkins diet, pulverdiet, pillerdiet eller flygvärdinnemetoden. Ena gången är det fettet som ska bort, nästa gång är det kolhydraterna. Men alla har samma reduktionistiska tänkande, och alla har effekten att vi blir osäkra på våra sinnen när vi ska bedöma mat: vi lämnar det åt "experter", som inte sällan har ekonomiska intressen bakom. Vi har blivit som Seymour i filmen "Little shop of horrors" som inte förstår varför man ska äta om det inte är "bra för något": mat är medicin.

Pollan föreslår att vi börjar se på Mat som en relation, inte som ett ting. Att äta är att röra sig i näringskedjan, men också att påverka den. Om jorden blir sjuk blir gräset sjukt, korna blir sjuka, bönderna blir sjuka, de som äter blir sjuka.

Efter att ha läst "Till matens försvar" har Michael Pollan blivit något av en guru för mig. Vid nästan varje måltid hör jag mig själv citera honom. Genom sitt lättfattliga språk lyckas han visa hur enkelt detta med mat egentligen är, i jämförelse med den industri som tjänar på att krångla till det. Han sysslar inte med skuldbeläggande, utan vill få oss att upptäcka njutningen i att äta. Hans råd är: "Ät mat. Inte för mycket. Huvudsakligen från växtriket." Rådet "ät mat" kan ju verka självklart. Vad skulle man annars äta? Men det tvingar oss att inse att mycket av det som säljs i snabbköpen egentligen inte är mat. Det är matliknande surrogat.

Marit Paulsen har också ett enkelt råd i sin bok "Lurad av laxen." Det lyder "Ät upp maten!". Kastad mat är en onödig klimatbov, och därför borde vi inte köpa mer än det vi äter upp. Detta är sant och tänkvärt, men i övrigt är boken en skrift till livsmedelsindustrins försvar. Hon rasar mot dem som vill ta bort e-nummer: "att ta bort dem skulle faktiskt föra oss tillbaka till förhistorisk tid." Att argumentera emot dålig mat är att ha en "bristande tilltro till människors vilja, kunskap och förstånd" - enligt Paulsen kan folk alltid avgöra själva vad som är bra för dem. Hon frågar sig till och med om inte hennes bok också är ett uttryck för bristande respekt. Det är häpnadsväckande: att dela med sig av kunskap skulle alltså innebära att man dumförklarade andra. Men reklamen, vår huvudsakliga källa till information om mat, går fri, som om den inte kunde dumförklara någon.

Tyvärr stannar både Pollans och Paulsens böcker vid konsumentperspektivet. Då är Gunnar Brulins och Malin Klingzell-Brulins bok "Dagens rätt. Om mat, makt och människovärde" ett viktigt bidrag. Författarna kommer från Livsmedelsarbetareförbundet och rapporterar från den globaliserade matindustrin. Inte bara råvarorna som serveras på thailändska restauranger i Sverige kommer från Thailand - ofta är hela rätterna tillverkade där. Författarna åker dit och finner barn och burmesiska flyktingar som arbetar på ackord med att skala räkor.

Det finns mycket sjukt i livsmedelsindustrin. Forskare försöker inympa omega-3 i grisar och restprodukter från europeisk kyckling dumpas i Afrika, full av salmonella och bakterier. Början till en lösning kunde vara att se maten som en relation, en process - inte som en sak som börjar sitt liv på tallriken.

KAJSA EKIS EKMAN
DN 11 augusti 2009
litteratur@dn.se