Debatt om Grekland i norska NRK

wiesbaden

wiesbaden test

Demokratisk natt i Grekland

Från Grekland kommer en bra och en dålig nyhet.
Den bra nyheten: Att landet går till val i april.
Den dåliga: Att det inte tycks spela någon roll.
Efter att ha antagit det senaste sparpaketet måste nu det grekiska parlamentet "ge Bryssel skriftliga garantier om att överenskommelsen kommer att gälla oavsett vilken regering som väljs i april" skriver The Guardian.Det ska också skrivas in i den grekiska grundlagen att betalning på skulder går före allt annat. Så att de åtgärder som EU och IMF krävt inte kommer att gå att rösta bort. Folket kan alltså välja en ny regering, men får inte välja en ny politik!
Tänk er själva: du arbetar 9 timmar om dagen, din lön sänks till 580 euro, du har en hyra på 400 euro och till råga på allt finns det nu inget sätt du kan rösta bort denna politik på! Och sedan undrar man varför grekerna är förbannade.
Denna vansinneskarusell går bara fortare, och för varje varv offras något ytterligare. Lönerna, kollektivavtalen, demokratin - hela Europas stolthet kastas bort för att rädda bankerna, och ändå blir det allt tydligare att det inte har effekt. Hur mycket man än offrar kryper den oundvikliga konkursen allt närmare. Vad som inte är klarlagt är vad dessa uppoffringar över huvudtaget har med skulden eller tillväxten att göra. Trojkan kräver tex att minimilöner ska sänkas i den privata sektorn. På vilket sätt får detta in pengar till att betala av skulden? Är det inte snarare så att om folks löner sänks betalar de ännu mindre skatt? Trojkan kräver också en avreglering av ekonomin. Vad har detta med skulden att göra? Björn Elmbrant liknar det, i sin bok "Europas stålbad", vid den gamla tron på att kasta en jungfru i en vulkan för att blidka gudarna.

För den som vill veta mer om läget rekommenderar jag Alexandra Pascalidous dokumentär ”Vad är det för fel på grekerna”. Glöm titeln, dokumentären är suverän. 48% av grekerna föredrar nu enligt en undersökning att låta landet gå i konkurs. Inte för att de tror att det skulle göra den ekonomiska situationen lättare. Men de skulle slippa mata bankernas räntekrav, och de skulle få något att säga till om sin egen framtid.

DN Kultur 22/2 2012

Ökade klyftor bekymrar inte moderaterna

Svar till Anna Kinberg Batra
Expressen 12/2 2012

I mitt brev till Fredrik Reinfeldt tar jag upp något som oroar mig. Att risken för att hamna i fattigdom har ökat i Sverige, trots att landet är rikare än någonsin.
En regering värd namnet borde rimligen också bli oroad över detta. Men i stället svarar moderaten Anna Kinberg Batra att jag "sprider pessimism."
Jag får känslan av att befinna mig på ett cocktailparty och bli tillsagd att tala om något trevligt.
Faktum är att Kinberg Batra inte berör de ökade klyftorna med ett ord i sitt svar. I stället talar hon om arbetslinjen. Det verkar inte spela någon roll vilket ämne man tar upp - svaret från den borgerliga alliansen blir alltid detsamma: "arbetslinjen, arbetslinjen!"
Jag börjar tro att detta ständiga upprepande av ordet arbetslinjen är någon typ av hypnos, skapad för att dölja det faktum att arbetslösheten ökat under Reinfeldts tid vid makten.
Kinberg Batra skriver att 194 000 fler personer är sysselsatta än 2006. Ja, vad ska det bevisa? Vi har ju blivit 332 000 fler människor i Sverige under samma tid, så det skulle väl vara konstigt om inte några av dem också fick jobb. Vad som är intressant är att jämföra arbetslösheten i procent. Och den har ökat från 6 procent till 6,9 procent (SCB).
Visst är Sverige fortfarande ett relativt jämlikt land, men det är knappast alliansens förtjänst. Under er ledning har arbetslösheten ökat. Utanförskapet har ökat. Och Sverige har blivit det OECD-land där klyftorna ökar snabbast (OECD, december 2011).
Av Kinberg Batras svar att döma är ni inte nämnvärt bekymrade.

KAJSA EKIS EKMAN

Barnomsorg - Krönika i City augusti 2010

Det finns en fråga där skillnaden mellan höger och vänster är skillnaden mellan att överleva och att verkligen leva.
Den handlar om barn.
Om att kunna både jobba och ha barn. Få en anständig lön och ha tid för barnen.

Jämför vänsterns och högerns lösningar:
Vänstern: Daghem åt alla. Barnbidrag åt alla. Åtta timmars arbetsdag för alla. Ett års betald föräldraledighet åt alla.
Högern: Bidrag till pigor och hemmafruar.

Det säger sig självt. Vänsterns lösningar används av alla, rika som fattiga. Högerns, däremot, är till för några få. Pigavdraget har bara använts av 4,1 procent och vårdnadsbidraget av endast 2 procent.

Sverige är ett av de bästa länderna i världen att ha barn i och det är för att vänstern haft makten. Alla kan både jobba och ha småbarn. Dagis kostar 468 kronor i månaden för lågavlönade och för det får man utbildade barnskötare, god mat och blöjor. Barnen lär sig att umgås med andra och kan få en paus från dåliga hemförhållanden. 

I USA får man knappt två veckors föräldraledighet, i Tyskland stänger förskolorna klockan tolv och i Spanien kostar en dagisplats 5000 kronor i månaden. Då ingår inte blöjor och mat. På de billigare förskolorna trängs barn som packade sillar. Vad som händer är att kvinnorna stannar hemma eller slutar föda barn över huvud taget. När jag blev gravid i Spanien sa alla jag kände: för guds skull, gör abort! Annars är ditt liv slut!

Så är det inte här. I Sverige tar inte livet slut för att man får barn. 

Men nu håller vi på att gå bakåt i tiden. Under borgarnas tid har barngrupperna på förskolan blivit allt större. Hälften av småbarngrupperna är nu större än Stockholms stads maxantal. Samma på fritids. Ska vi förstöra allt det fina vi har byggt upp genom åratal av kamp?

Eller ska vi gå framåt istället? Och införa kortare arbetsdagar? Så kan arbetslösa få jobb, de som jobbar bränner inte ut sig och barn får mer tid med sina föräldrar. Dessutom borde dagis vara öppet kvällstid. För även krogägare, sjuksköterskor och bussförare har barn. Och att vara förälder ska inte bara handla om att överleva, utan om att ha tid att leva.

Intervju med Eduardo Galeano

När Eduardo Galeano skrev ”Latinamerikas öppna ådror” var han en trettioårig uruguayansk journalist som hade ryckts med av tidens upprorsanda. Stadsgerillan Tupamaros rånade banker  och kidnappade CIA-rådgivare. Under tiden satt borgarsonen Galeano med näsan i de koloniala arkiven. Han läste om handeln med socker och slavar, om dekreten som godkände dödandet av indianer, om hundratals år av rovdrift. Resultatet kom att bli ett magnum opus om Latinamerikas historia, där varje mening både vibrerar av indignation och dignar av kunskap. Första meningen lyder: ”Den internationella arbetsfördelningen innebär att några få länder specialiserar sig på att vinna medan andra specialiserar sig på att förlora.”

Det går inte att överskatta bokens betydelse för Latinamerikas själsliga samhörighet. Från Mexico till Chile har detta blivit den stora historieboken och det är ingen slump att det var just den som Chávez gav till Obama när han ville förklara Latinamerikas historia. Men paradoxalt nog var det militärkuppen i Uruguay 1973 som gjorde att ”Latinamerikas öppna ådror” fick en så stor betydelse. Eftersom den censurerades blev alla nyfikna på den, ”innan hade inte ens mina föräldrar köpt den” berättar Galeano.  

Han är i Sverige för att ta emot Stig Dagerman-priset. Jag träffar honom efter ceremonin, nu en sjuttioårig man med lite rödbrusigt ansikte. Trött och nästan flintskallig, men har en fasthet i blicken som gör att man hoppar till.

-Det är nu fyrtio år sedan du skrev Latinamerikas öppna ådror, hur har situationen förändrats sedan dess?

-Situationen i Latinamerika är ljusare idag på många sätt. Regeringar som Evo Morales i Bolivia, Lula i Brasilien och Chavez i Venezuela har påbörjat processen att rätta till de historiska oförrätterna. De ändrar de gamla koloniala konstitutionerna och sätter stopp för den värsta rovdriften. Jag tycker att Evo Morales förklarar det mycket bra: det handlar inte om att återgå till det förflutna, däremot om att höra det förflutnas röster för att kunna gå framåt.

Uruguay valde förra året en ny president, Pepe Mujica, som är en f.d. Tupamaro-gerilla och tillika en gammal vän till Galeano.

-Mujica har en defekt, eller en dygd, vad man nu ska kalla det. Den är att han säger vad han tänker och gör vad han säger. Han är en enkel man, bor kvar på sin gård med en trebent hund som heter Manuela. Efter fjorton år i fängelse har han förmåga att förlåta och gå vidare. Och det gör att han också kan bli respekterad av högern.

Eduardo Galeano är inte någon teoretiker. Man skulle snarare kunna beskriva honom som en folklig poet och historiker. Sedan ”Öppna ådror” har han övergått till att skriva korta anekdoter. Poetiska och underfundiga historiska berättelser som lika gärna kan berättas vid bardisken. De har ofta magiska drag och rör sig kring motsatser, som ”Reklamen beordrar oss att köpa men vår ekonomi förbjuder det.”

-Hur kom det sig att du övergick från den vanliga historieboken till att berätta anekdoter?

-Jag vill se världen genom ett nyckelhål. Varje historia är ett nyckelhål som tillåter oss att se storheten. Jag har blivit mer av en mystiker med åren.

-Var får du historierna ifrån?

-Historieböckerna är fulla av dem. Det handlar bara om att ta ut dem. Jag hittade en här i Sverige. Varför tog det så lång tid för kristendomen att etablera sig här? För att idén om helvetet inte passade in på ett nordiskt land. De kristna sa att det brann i helvetet. För vikingarna var helvetet en frusen plats. Värme kunde ju inte vara något dåligt!

- Du läser mycket historia, men bryter ner den så att folk kan fatta... Här talar högern enkelt men ljuger, och vänstern gömmer sanningen bakom labyrinter av ord.

-Det är otroligt svårt att skriva enkelt. Jag försöker skriva komplext, men rent. Onetti, en uruguayansk författare, sa att ”man ska skriva ord som är bättre än tystnaden.” Han sa att det var ett kinesiskt ordspråk men det tror jag inte på. Det där kinesiska la han till för att det skulle verka vist.

-Du har en blick för det absurda i vårt samhälle: rulltrappor som går upp i tomma intet, motorvägar som inte leder någonstans... Är världen absurd till sin natur?

-Vi lever i en värld där blyet flyter och korken sjunker. Det är den absurda världen, den bakvända världen där allt står på huvudet och där priset avgör sakernas värde istället för tvärtom. I Latinamerika ser vi kapitalismens mest absurda sidor varje dag. År 2000 privatiserade ett amerikanskt företag regnet i Bolivia. Människor fick inte ta regnvatten utan tillåtelse. Vad är det annat än..

-absurt.

-Som tur är satte Evo Morales stopp för det där. Företaget kompenserades sedan av Bush med kontrakt i Irak.

-Är du optimist?

-Jag ser på världen med optimism, men det är en optimism som föds och dör flera gånger om dagen. Jag är inte en av de där heltidsoptimisterna som är positiva året om. Ofta faller min själ till marken och jag måste ropa på den för att den ska orka gå upp. Det är inget att skämmas för. Om inte humöret växlar är man ju en mineral, inte en människa.

DN januari 2011

Åsa Moberg "Väninnorna och jag"

Åsa Moberg

Väninnorna och jag

Natur och kultur

 

Det finns något ärligt och rakt över kvinnliga fyrtiotalister. De har sällan falska idéer om sig själva. Man kan tro att det har med mognad att göra, men nej, de var såna redan som unga. Den så kallade bekännelselitteraturen skrevs ofta av kvinnor runt trettio. Vi kvinnor som är födda på åttiotalet tar för oss mer, men vi har inte samma direktkontakt med våra känslor. Vi söker i akademin, i diskurser, i populärkulturen efter den rätta inställningen och vågar inte alltid lita på oss själva. Förutom när vi ritar serier! Serietecknandet, inte litteraturen, har blivit den ventil där min generations kvinnor kan tala rakt och prestigelöst.

 

Jag blir påmind om det nu när jag läser Åsa Mobergs varma bok om kvinnlig vänskap, ”Väninnorna och jag.” Åsa Moberg är kanske den feministiska fyrtiotalistförfattare vars litteratur är mest intim. Hos henne finns ingen spänning mellan jaget och berättandet, de har helt och hållet sammansmält. När andra analyserar Simone de Beauvoirs litteratur jämförde Moberg hennes liv med sitt eget, till exempel. Här skriver hon om kvinnlig vänskap och för samtal med åtta väninnor, bland annat Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg.

Vänskapen framstår som en mycket paradoxal relation. Både som vår kanske viktigaste relationsform – Moberg beskriver livslånga relationer som äkta män är svartsjuka på och till och med förbjuder. Men vänskapen framstår också som det vagaste av förhållanden. Eftersom den är befriad från regler och avtal kan två vänner helt sonika glida ifrån varandra utan att behöva göra slut. Plötsligt upphör man bara att ringa varann. Moberg gräver i sin relationshistoria och upptäcker att trettio år senare kan det finnas delade meningar om varför slutet kom. Där den ena minns att de växt ifrån varandra minns den andra ett livsavgörande svek. Något sånt skulle aldrig kunna hända i kärlek.

 

Intimiteten och ärligheten gör att Moberg alltid kommer att vara läsvärd. Men intervjuformen är inte någon bra form för denna bok! Rösterna går in i varann, man har svårt att hålla reda på vem som talar och de viktiga reflektionerna går förlorade i internt prat om femtioårspresenter, maträtter och gemensamma bekanta. Det är ju helt naturligt att samtal mellan vänner artar sig så. I en bok blir dessa samtal däremot ganska ointressanta. Denna väninnebok hade blivit betydligt bättre om Åsa Moberg skrivit den ensam.

DN oktober 2011

bokpresentation

Krönika om SL-kortet, Sthlm City maj 2011

Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?

Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.

Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.

Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.

Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:

Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.

Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.

Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.

Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att ha råd att kontrollera att vi betalar.

Jag åker tåg genom Europa

Jag åker tåg genom Europa.
Det finns många fördelar med det, bland annat att man upptäcker hur Europa hänger ihop. Svenskan blir skånsk, sen övergår den i danska, som övergår i tyska.
Vart man än ska i Europa, måste man först igenom Tyskland. Jag blir alltid överväldigad när jag kommer hit. Språket! Skriven tyska må likna taggtråd, som Sylvia Plath skrev, men talad tyska är så mjuk, kattlikt smyger de sig över sch-ljuden. Så fort två tyskar pratar med varandra blir jag dock spänd och tänker: ”Måtte de inte göra fel!” Jag är övertygad om att när som helst kommer en av dem falla igenom och plötsligt inte kunna tyska. Och då kommer den andre att bli rasande av ilska.
Något som förenar Tyskland och Frankrike är att här är inte folk killar och tjejer som i Sverige. De är inte ens män och kvinnor. Nej, de är damer och herrar! Jag glömmer aldrig när jag läste i en fransk tidning om konflikten mellan ”Monsieur George Bush” och ”Monsieur bin Laden”. Terrorist eller inte, först och främst är han monsieur. Jämför detta med den amerikanska hatpropagandan om ”råttan” och ”djävulen” bin Laden.
När jag var yngre åkte jag inte tåg, då liftade jag. Hamburg är för mig evigt förknippat med en upptäckt jag gjorde när jag var sexton år. Jag var ute och liftade och blev upplockad av polisen, som i vanlig ordning sa att man inte fick stå på motorvägen. De körde mig till Hamburgs Hauptbahnhof i hopp om att jag skulle ta tåget. Problemet var bara att jag endast hade tre mark på mig. Det här var före internet, kontokort, mobiler och euro. Det fanns bara jag och mina tre mark. Så jag började bomma pengar till hemresan. Det gick inte bra. Tills en kille kom fram och sa att han kunde sälja min freestyle.
-Bra idé, tyckte jag.
- Vänta här, sa han, så går jag och säljer den, sen kommer jag tillbaka med pengarna.
- Ok, sa jag och väntade. Och väntade. Pratade med ett gäng som hängde på stationen och sålde tabletter. Efter en timme eller så frågade jag om de hade sett den här killen som skulle komma med pengar för min freestyle.
- Vad tror du? Han kommer inte tillbaka, sa de.
Då gick det upp för mig att: han hade ju ingen anledning att komma tillbaka! Det tog mig en timme att inse att jag blivit lurad och jag kom inte ens på det själv. Underligt nog blev jag inte ens arg. Jag kände istället en slags eufori över att ha varit så naiv. Folk brukar tala om att man förlorar sin oskuld vid såna tillfällen, men jag kände det istället som att jag hade upptäckt den. En oupptäckt skatt inom mig själv. Tänk att jag inte var rutten!

City 10 maj 2011