Berns säljer returbiljetter till 1910

Det var en gång ett nöjespalats. Ett lyxigt hotell och en överdådig konsertsalong. Hit kom människor från hela världen för att uppträda och bo i de vackra rummen, som inte kallades rum utan ”våningar”.

Men vad ingen visste var att de som polerade dessa vackra rum bara hade tio minuter på sig att göra rent dem. Att de arbetade utan kontrakt. Att de ibland inte fick ut hela lönen eller fick vänta månader på den. Att de jobbade sju dagar i veckan och inte fick ledigt ens då de födde barn.

Efter tio år fick de här personerna nog. En del hade kört slut på sig, med krossade förhållanden och sjukdomar som resultat. Andra började organisera sig. De kämpade till sig en vit lön, rätt till föräldraledighet och ordentliga kontrakt. Men då blev de som bestämde på salongerna rädda. Var skulle detta sluta? Och de plockade ut alla som hade organiserat sig och sa: Ni får gå – resten får stanna!

Det här är inte någon berättelse om svenska arbetsvillkor för hundra år sedan. Det här händer just nu, mitt i Stockholm. Företaget är Berns, som ägs av London Regional - ett av Europas största fastighetsbolag. Berns har just avskedat alla syndikalister på arbetsplatsen.

Men det här låter ju helt sjukt, tänker ni; är det inte en ILO-rättighet att vara fackligt ansluten? Har man inte rätt till föräldraledighet i Sverige? Det är 2010, varför görs inget mot dessa slavdrivare?

Svaret heter bemanningsföretag. Ett listigt sätt för arbetsgivare att backa tillbaka tiden hundra år. De anställer helt enkelt en mellanhand och säger: Du sköter städningen – vi lägger oss inte i! Mellanhanden står för myglet, arbetsgivaren för blundandet. Alla på Berns vet precis vad som försiggår, cheferna äter i samma matsal som de anställda. Men nu spelar de ovetande. Berns VD Yvonne Sörensen säger, på fullt allvar, att arbetarna ”aldrig har varit anställda hos oss”. Ja, det är som att leja en torped för att mörda någon och sen säga ”Jag har inte gjort något.”

Nu har syndikalisterna satt Berns i blockad och i helgen fortsätter det. De ger sig inte förrän de får jobben tillbaka. Men bemanningsföretagen blir allt fler och det här angår oss alla. För om vi blundar kan vi, när vi öppnar ögonen, ha förflyttats tillbaka till 1910.

Kajsa Ekis Ekman, tidningen City 2010

Anna Granström a.ka. Svintos roman "Halva min måne"

Det finns böcker som är absolut nödvändiga under ett särskilt skede i livet. Jag kallar dem bruksböcker. De är böcker som beskriver något man själv håller på att ta sig igenom, ett våldsamt eller turbulent skede som man ännu inte kan begripa, men som författaren till boken redan gått igenom. När man befinner sig utan hjälp, på botten av en brunn, blir boken som en livlina. Man läser dessa böcker om och om igen. Man läser dem inte från pärm till pärm, man öppnar dem och insveper passager, som ett slags mantra. "Någon har levt detta... någon har klarat detta." En sådan bok var för mig Unni Drougges Andra sidan Alex. Jag läste den för tretton år sedan och kan fortfarande hela passager utantill. Nu behöver jag den inte längre, men då stämde den på pricken in på ett förhållande jag hade. Egentligen borde jag kalla böckerna för systerliga bruksböcker, för de vibrerar av systerskap. Den kvinna som skriver hjälper kvinnan som läser. Möjligtvis finns en manlig motsvarighet till detta; möjligt är också att det finns en mänsklig variant av bruksboken som båda könen kan relatera till, men för mig har bruksboken varit en strikt kvinnlig affär.

En annan sådan bok är Anna Granströms Halva min måne (Alligator förlag). Den beskriver Ida, en tjej i tjugoårsåldern som på sin första semester till Karibien, träffar Luis från Puerto Rico och blir kär. Nu tänker ni som läser detta förmodligen: aha, typiskt. Men över denna berättelse finns inget typiskt. (Det finns för övrigt inget typiskt över någonting.) Detta är inte en Harlekinroman, här finns ingen  rasande snygg strand-Casanova, inte heller någon vild svensk tjej på äventyr ute efter skalper till sin samling. Nej, istället börjar allt ganska tafatt: killen är ful och går under öknamnet Fjäderhatten. Han går i trasiga jeans och läderboots och hon är inte imponerad. Men sedan börjar ändå något växa fram, de ord som verkade tomma fylls så småningom med innehåll och hon köper en enkelbiljett till Puerto Rico.

Vad som sedan följer är en ärlig berättelse om att lära känna en annan kultur, men också om ett förhållande fyllt av missbruk, droger och besvikelser. Luis var inte alls den fattiglapp Ida trott han var - tvärtom består hans familj av idel advokater och professorer som inte tycker att hon är något vidare att ha. Själv är han bortskämd och har inte lust att jobba utan lever på sina föräldrar. Ida får ta ett jobb för att försörja dem och de flyttar in i ett hus i slummen. Inget är vad det ser ut att vara, varje månad upptäcker Ida ett nytt lager i kulturen, får en ny förståelse: det som såg ut som snobbism är ett sätt att skydda sig, det som såg ut som nonchalans är försiktighet, det som såg ut som otrohet är missbruksproblem. På grund av kulturskillnaderna kan de inte tolka varandras signaler. Här har vi naturligtvis också ett mycket intressant persongalleri, där "Den bästa killkompisen" inte saknas - ni vet han som erbjuder en hjälpande hand och tröstande ord, men som i hemlighet hoppas på mer.

Jag och Anna Granström kände varandra i tonåren, vi var punkare tillsammans, sen tappade vi bort varandra, vi var båda i Latinamerika under perioder, och när jag nu läser romanen säger jag bara "Ida, c'est moi!" Ida är betydligt seriösare än vad jag var, och hon är kanske mer positivt inställd i allmänhet (alla jobbersbjudanden eller nya lägenheter gör henne själaglad) men annars kan jag bocka av alla händelser, alla insikter i denna bok. Jag hade behövt den i tjugoårsåldern, och det finns många tjejer som behöver den nu. Man kan läsa den som endast en roman om ett kärleksförhållande, men den beskriver en gemensam erfarenhet för många tjejer: detta att åka utomlands, bli tillsammans med killar från andra länder, leva deras liv, lära sig deras språk. Det är få svenska killar som gör detta, och reser de hamnar de oftast ovanpå, utanför, medan tjejer liksom sugs upp av kulturer, kommer rätt in i dem. Vilket ofta är en ganska omtumlande erfarenhet. Jag minns några holländska män som var häpna: "Ni skandinaviska tjejer bara åker runt på egen hand! Och ni lär er språk och går runt som om ni aldrig gjort annat! Kommer man till en by mitt i Asien eller Afrika, likt förbannat  hittar man en svensk tjej där som är gift med en man och går runt och hämtar vatten från brunnen."
 
Är du en ung tjej, träffar du en kille från andra sidan oceanen och vill dit, ta med dig denna bok. Den kan komma att bli en bruksbok du läser om och om igen. Och blir den inte det så lär du dig i alla fall en hel del om ett land annekterat av USA, om hur man röker på Boricua style och lite puertoricansk slang.

Kajsa Ekis Ekman Roks

BOKBÅL: Sexistiska ritualer, rökförbud och Lorca

Publicerad i Brand nr 2/2013

Jag måste bara få säga en sak: Feminismen är inte en myndighet. Feminismen är en mängd kvinnor och en del män som engagerar sig i frågor de brinner för. Jag säger det för att ibland verkar det föreligga någon slags missuppfattning i frågan. En typisk anklagelse är: "Varför gör inte feministerna något för de HÄR kvinnorna, eller det HÄR kvinnoproblemet?" Som om det fanns en instutition som hette Feminism och som man kunde överklaga till. Som om man kunde trycka på en knapp, och feministerna stormar ut, beredda till handling i just ens egen fråga. Personen frågar sig sällan varför inte MÄNNEN, samhället i stort eller hen själv gör något. Men så fort någon blir känd som feminist, antas hon ha ett diffust, obetalt ansvar för jordens kvinnor, demokrati och yttrandefrihet.

Nu senast gäller det Maria Sveland. Sveland blev känd då hon skrev "Bitterfittan" om en kvinna som är missnöjd i sitt äktenskap, och har nu väckt uppmärksamhet för sin bok "Hatet" som handlar om de grova hot som kvinnor får motta på nätet. 

Genast kommer en storm av anklagelser mot Sveland. Det sägs att hon MÅSTE debattera med alla som vill, annars är hon fascist och utgör ett demokratiproblem. Det sägs att hon bara intresserar sig för medelklassens kvinnor och ignorerar högerkvinnor med invandrarbakgrund. Det sägs att hon är respektlös mot katoliker, att hon "kräver rättning i ledet", att hon tvingar alla kvinnor att leva i en åsiktsgemenskap där man måste tycka att Könskriget var ett dåligt program. Det sägs till och med att hon gör andra kvinnor till kättare. 

Vissa av dessa anklagelserna kommer från höger, andra från vänster. Men alla tycks utgå från idén att en feminist som skrivit två och en halv framgångsrika böcker är en allmän institution. Som därmed bör representera alla människor och alla åsikter, annars ska hon krossas. Detta är ju absurt! Kan ingen inse att hon är en (1) person, som står för sin sanning, sin version av verkligheten, sina åsikter, och att hon har all rätt i världen att göra det? Precis som alla andra har samma rätt att komma med sina versioner? 

Nej, tydligen inte. Och vet ni vad? Vet ni varför Sverige inte haft en kvinnlig statsminister än? Medan länder som Brasilien, Slovenien, Island och Pakistan har haft det. För Sverige tolererar inte kvinnlig storhet. Inte ens av det moderliga slaget. Kvinnlig storhet gör både kvinnor och män i Sverige oerhört nervösa. Därför ska alla kvinnor som får någon slags berömmelse genast rivas ned. Det är en sadistisk ritual där allmänheten njuter av att en stor kvinna slits i stycken. "Hon var populär... upplyft.... titta nu... nu återstår bara spillor... ingen tycker om henne längre... allt fler kritiserar henne nu...." Det har hänt Mona Sahlin, Eva Lundgren, Liza Marklund, Anna Wahlgren, Margareta Winberg, Ebba Witt-Brattström och många fler. Ironiskt att det var Sveland själv som försökte riva ner Ebba Witt-Brattström genom att hävda att hon hade ett "mästrande och uppläxande tonfall". Då var Sveland en underdog. Hon fick uppmärksamhet genom att riva ner Witt-Brattström. Och nu är det Svelands tur att bli anklagad för samma sak. Det applåderas. De som applåderar tror att de slår mot makten. I hemlighet njuter de av att riva ner en kvinna. Och de kvinnor som tar sig fram genom att riva ner andra kommer snart utsättas för samma sak. Svenska män kan bli untouchable, bortom all kritik, antingen de spelar på elitism likt Horace Engdahl, eller på folklighet likt Leif GW Persson. Aldrig kvinnor.

Nu till något annat. I förrförra numret av Brand skrev Andreas Malm om hur vissa miljöaktivister tenderar åt det fascistiska hållet. En ekoanarkist som försökte stå emot denna utveckling var Murray Bookchin. För detta blev han hånad och nästan utslängd från den anarkistiska rörelsen. Nu har det kommit en bok, "Recovering Bookchin" av Andy Price (New Compass Press), som försöker återupprätta Bookchins rykte. Den är bra. Läs den!

För övrigt ogillar jag skribenter som inte är Slavoj Zizek, men som försöker vara det. Till exempel en person som heter Mark Fisher. Om ni läste förra Brand såg ni att det var en text av honom med där. Han har skrivit en bok som heter Kapitalistisk realism som kom ut 2011 och som jag läste förra veckan. Den går i korthet ut på att förklara hur kapitalismen försöker få oss att tro att inget annat system går att skapa. Det är "lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut" skriver han. Alla former av motstånd, alternativa livsstilar, fångas upp och oskadliggörs av kapitalismen. "Hiphopen absorberas av kommerialismen" och "Kurt Cobain var bara ytterligare ett MTV-spektakel" osv. Och det är ju tänkvärt. Problemen med den här boken är två: 1) Att den här kritiken inte är ny. 2) Att Mark Fisher skriver på ett FRUKTANSVÄRT PRETENTIÖST sätt för att dölja att han inte har något att komma med. Han svänger sig med termer som "reflexiv impotens" och  man kan inte sluta tänka att här är ännu en jävel som vill verka smart. 

Dessutom verkar han tro att ALLT som sker är kapitalism! Till och med rökförbud kallar han kapitalism, och går in på en invecklad förklaring till hur detta går ihop: att vi lever i en "paternalism utan far" osv. Nej, Fisher, rökförbud är inte en kapitalistisk åtgärd, det är tvärtom ett beslut som stater tagit och som kapitalister, särskilt tobaksbolagen avskyr. 

Fisher personifierar tre tendenser som grasserar bland vissa vänsterskribenter: oklara tankar, pretentiöst språk och en paranoid, pessimistisk världssyn där systemet och makten är "överallt". Om det är någon som gör förändring omöjlig, så är det han. Bli inte som han! 

Jag avslutar med några diktrader av Federico García Lorca.

Livet är inte sömn. Vakna! Vakna! Vakna!

Vi tumlar utför trapporna för att äta den våta jorden

eller stiger uppför snöbranterna vid de döda daliornas kör.

Men det finns ingen glömska, ingen sömn: 

levande kött. 

skulden releasefest på bar const

skulden releasefest på bar const

Den autonoma livskurvan - ur Brand nr 1, 2011

EN AUTONOM POLITISK RÖRELSE FÖLJER SAMMA KURVA SOM ETT KÄRLEKSFÖRHÅLLANDE.

Den här texten skrev jag då jag sett att många politiska grupper blir kortlivade och stöter på samma problem. Många politiskt engagerade utanför partierna är dåliga på att ta tillvara på sina erfarenheter och lära sig av andra gruppers erfarenheter. Om och om igen händer samma sak. Vissa skulle förmodligen dra slutsatsen att detta beror på en grundläggande svaghet i den autonoma organisationsformen. Det kan ligga något i detta, samtidigt som det inte finns någon samtida form som är så bra på att ta tillvara politisk energi och kanalisera detta i direkt aktion. Här följer i alla fall en exposé över "den autonoma livskurvan" - mystiskt lik en kärleksrelation i sina stadier. Den här texten har sedan den kom i Brand översatts till tyska för en autonom tidning som jag inte minns namnet på just nu.


Startskottet. En våldsam händelse. En grupp brukar bildas som reaktion på en fruktansvärd insikt om något som har hänt: ett valnederlag, en demonstration som plötsligt blir attackerad av polis, en rapport som visar att världen håller på att gå under, ett land anfaller ett annat eller fascister som kommer in i riksdagen. Många människor känner plötsligt och samtidigt: Nu räcker det - vi måste göra något! 

Förälskelsefasen. Någon sammankallar till möte. Allt verkar möjligt, människor strömmar till, alla tar på sig uppgifter utan att tveka. Inget känns svårt, man är beredd att ändra hela sitt liv för Saken. Det är som att ha blivit drabbad av en ny insikt, helt plötsligt har ens karta ritats om, detta står nu i centrum, vare sig det gäller lokal organisering/strejk/klimatfrågan eller ockupation. Man berättar för alla som vill höra på att detta är grejen! Det talas om en massrörelse, om en ny politisk kraft, om framtidens melodi. Om inte nu – när? Om inte du - vem?

Lära känna-fasen. Man börjar bygga rörelsen. Gör sin första aktion, tar de första spadtagen till ett hus. Om det lyckas eller inte är av mindre betydelse i den här fasen. Huvudsaken är att man kommit igång med att göra något. Den första aktionen sammansvetsar gruppen: "vi har varit med om något tillsammans!" Man går glatt vidare till nästa grej.

Etableringsfasen. Efter den första euforin ska man nu börja skapa strukturer. Hur ska vi ha det? Hierarkier eller platt? Smågrupper eller centralstyrt? Löst eller organiserat? Här kan en konflikt börja skönjas, men det märker man oftast inte förrän långt senare – då ser man att ”det alltid hade funnits tecken” på att det skulle gå som det gick.

Första konflikten. Rör sig oftast kring något fruktansvärt banalt. Det kan vara: ska vi göra aktionen idag eller imorgon? Ska vi ha peacemärken eller knutna nävar på flygbladet? Ska det bandet spela på festen eller inte? Men konflikten är bara till för att pröva sammanhållningen – det är hur man reder ut den som avgör fortsättningen. Kan gruppen reda ut konflikten på ett bra sätt – genom att alla får tala till punkt, genom att alla vågar göra det, genom att alla respekterar varandra och att ett beslut tas på demokratiskt sätt – finns det goda chanser att gå vidare. Gruppen fortsätter uppåt. 

Repressionsfasen. Kanske har rörelsen blivit så stor att den nu blivit farlig. Och vid en demonstration, en gatufest eller något, så slår polisen till. De bankar skiten ur folk. De klär av folk nakna. De använder mer våld än man någonsin varit förberedd på. De häktar, håller kvar, trakasserar, förnedrar och samhället applåderar och förklarar att aktivisterna är terrorister. Detta blir en chock. Många nya aktivister kan inte förstå och säger: men förstår ni inte, jag var ju bara på en demonstration, vad har jag gjort för fel? Vi är ju en fredlig grupp! Varför vi? Varför nu? Lite repression kan stärka en grupp, men övervåld och repression kan knäcka människor så att de aldrig hämtar sig. Det är viktigt att vara förberedd så långt det går; med trauma support och att samla upp alla efteråt och hantera det som skett, kan man överleva – som människa och som grupp. Repressionsfasen kan också vara mildare, i form av ett bakslag - ett uteblivet tillstånd, en refuserad text. 

Viloläge. Efter en traumatisk upplevelse kan hela arbetet stå på paus ett tag. Men inte bara då. En grupp går med jämna mellanrum in i viloläge. Här gäller det att gå på sparlåga, hålla liv i det minsta nödvändiga som behövs göras. Har man en liten liten glöd kan det börja brinna igen när det behövs.

 

 

Andra konflikten. Ofta en upprepning av den första. Nu börjar det etableras skiljelinjer. Det blir falanger. Man känner varandra såpass bra att man nu vet vilka som tycker vad. Saker börjar bli ”typiskt honom” eller ”typiskt de där”. Man tar sida, ansluter sig till en grupp i gruppen. Några hoppar av. Nu följer...

Svartsjukefasen. Nu är gruppen osäker på sig själv. Och osäkerhet föder paranoia. Precis som svartsjuka brukar uppkomma i ett förhållande ungefär vid den här tidpunkten, börjar gruppen anklaga någon för att vara spion eller infiltratör. Naturligtvis finns spioner och infiltratörer, men betydligt oftare är anklagelserna symptom på en inre osäkerhet. Det visar sig inte sällan att personen varit en helt vanlig oskyldig aktivist, som bara råkat se fel ut eller säga konstiga saker. Saken är att det inte går att försvara sig mot otrohet genom att vara svartsjuk, eller att försvara sig mot spioner genom att bli paranoid. Det enda som händer är att man kväver gruppen, stänger dörrarna, misstänker alla och envar, talar tyst om allt och helst inte alls, tills alla blir sjuka, sjuka och farliga. Låter man paranoian få fritt spelrum kan det leda till rättegångar, mobbning och sekterism. Sekter avskyr fönster och dörrar, och det gör svartsjuka förhållanden och paranoida grupper också. När medlemmarna någon gång syns utomhus är de skuggor av sina forna jag, agerar konstigt, vågar inte säga något och väntar ständigt på att dömas i en provisorisk domstol. Men de vågar inte lämna gruppen, för den har tagit över hela deras själ.

Nu finns det bevisligen grupper som behöver akta sig för spioner. I miljörörelsen, Palestinarörelsen och andra rörelser har det funnits infiltratörer som levt i rörelsen i många år, samtidigt som de arbetat för polisen. I dessa fall gäller det att ha en strategi för att se till att dessa inte får information som kan skada medlemmarna allvarligt. Men annars heter botemedlet mot spioner öppenhet.

Vardaglig tristess. Även om man lyckas komma förbi den osäkra fasen och reda ut spionhärvan så att man kan skratta åt den tillsammans med den stackars olycklige ”spionen”, har konflikterna tagit på gruppen. Nyhetens behag är över, och de ”nyfikna” som alltid strömmar till i början har tillfredsställt sin nyfikenhet och dragit vidare. Nu handlar det om vardagligt arbete. Att komma på möten i kyla och rusk, att bestämma vem som ska fixa plankor och hammare och flygblad och skriva pressmeddelande. Det kan kännas trist och motigt och vissa grupper klarar sig inte förbi den här fasen. De skiljs åt när förälskelsen är över. Det är inget fel med det; vissa förhållanden varar också bara en sommar. Men om man klarar att ställa om till vardagen kommer...

Stabil fas. Det är egentligen här en långvarig grupp börjar sitt arbete på riktigt. Allt som var innan var bara en introduktion. Nu kan man börja lägga upp planerna. Nu har antalet medlemmar stabiliserat sig. Man vet ungefär vilka som är med, man vet vad de går för, vad de är bra på. Strukturerna har också börjat sätta sig, det är inte lika mycket tjafs. Om gruppen förstår detta, kan den arbeta bra ihop. Och successivt bli större. För visst, det går att skita i allt och starta en ny grupp. Men sannolikheten är stor att man efter något år har kommit fram till den här punkten även med den nya gruppen. Har man kommit så här långt, då är man förbi det värsta. Då har man en bas att stå på. Tappa inte bort den! För nu, om man orkar, har man alla förutsättningar för att verkligen skapa en massrörelse.

MEN DÅ BEHÖVER MAN EN HEL DEL VERKTYG....

Här är några som kan vara bra att ha med sig på vägen.

Var ska ni ses?

Detta kan verka som en banal fråga när man planerar den stora världsomvälvningen. Men en bra lokal är viktigare än man kan tro. Att ändra mötesplats varje gång eller att ses på kaféer funkar inte i längden. Man ska inte behöva kolla mailen varje dag för att se var mötet hölls, dessutom blir det ju omöjligt för nya människor att hitta dit. Tänk på att folk är förvirrade och kommer dyka upp på stället ni sågs förra gången. Att ha en fast lokal och fasta tider då man ses är guld värt. En grupps liv och död kan hänga på detta.

Vad är målet? Vilka är medlen?

Först bestämmer man målet, sen bestämmer man medlen därefter. Målet ska vara ideologiskt. Medlen ska inte vara det. Medlen är helt enkelt de som är bäst anpassade till just detta mål. Om det är gratis kollektivtrafik man vill ha: kampanj. Om det är ett visst företag man vill störa: direkt aktion. Om man vill byta regering: rösta. Om man vill lära sig mer: studiecirkel. Om man vill agera lokalt: Börja med att lära känna varandra.

Detta av den enkla anledningen att det inte går att byta regering genom en blockad och det går inte att få bort exempelvis en reklamkampanj genom att rösta. Analysera målet noga, kom sedan fram till den bästa metoden. Ibland kan att snacka och dela ut bullar vara det mest radikala – i ett bostadsområde eller en arbetsplats där människor inte känner varandra. Ibland, som när det gäller att stoppa sexistisk reklam eller agera i klimatfrågan, är detta fullständigt meningslöst. Allt för många tror att det är valet av metod som är det stora ideologiska valet. Ett autonomt slagord är ”By all means necessary”. Detta har många trott betyder: Använd alltid våld!* Men i själva verket betyder det precis vad det betyder: Använd alla medel.

* PS till Johan Lundberg här: Meningen börjar alltså vid "Detta har många trott betyder" - det är alltså inte så att jag i denna text utropar: använd alltid våld! Jag skriver detta eftersom du ibland har lite svårt att avgöra vad som är citat från andra och vad som är författares egna åsikter. DS.

Hur fungerar gruppen?

Ingen grupp klarar sig utan interna problem och strider. Tro inte att bara man kör på, kommer man att undvika dessa – det går inte. Lägg stor vikt vid sammanhållningen och öppenheten. Att alla känner sig välkomna och trygga, att alla vågar säga vad de tycker, att man trivs med varandra. Att arbeta politiskt är inte att driva en reklamkampanj. Att arbeta politiskt är mer än så. Det är att bli en demokratisk människa. När gruppen splittrats har medlemmarna förändrats inifrån. Detta, den demokratiska erfarenheten, kommer de bära med sig hela livet. Och tvärtom: att ingå i en icke-fungerande grupp, där man blev trampad på, ignorerad eller ännu värre, sexuellt trakasserad, kan vara ett trauma som gör att man aldrig mer vill engagera sig politiskt.

Stor eller liten grupp?

Tänk på att fler människor kräver en mer genomarbetad struktur. Är man fyra personer kan man sitta och snacka som vanligt – är man trehundra går inte detta. Ett sätt att lösa detta kan vara smågrupper. Men då måste det också finnas en idé för hur smågrupperna hänger ihop. Gör de saker var för sig eller ska de bara komma med idéer? Släpa inte dit fler än ni har förmåga att hantera. Allt för många grupper har bildats med ambitionen att ”organisera massorna” för att sedan, när massorna kommer, bli helt perplexa och inte veta vad de ska göra med dem.

Och glöm inte: det är inte på Twitter, utan genom att organisera oss som vi förändrar..... 

Tack till Anna, Alfred Hallmert och Angelica Seger

BOKBÅL: Flyktingreportage, fransmän och Nina Björk

Ur Brand nr 4/2012

Att kalla en bok om flyktingars situation i Europa för "Fortets murar" är mer än lovligt förutsägbart. Inte bara titeln, utan även omslaget och baksidestexten på Björn Hedlunds bok uppfyller alla flyktingreportagets klichéer. En, enligt mig, inte särskilt lyckad genre. Trots att flyktingreportaget förtjänar uppmärksamhet och har både fakta och skakande verklighetsskildringar på sin sida skapar det sällan någon större debatt. Jag har funderat på  varför. Kanske är det för att det är skrivet till en tänkt läsare som inte längre finns. En välmående person som har empati och förmåga att reagera. Men de välmående har tappat sin empati och de empatiska har fullt upp med sitt eget. Det räcker tyvärr inte idag att säga "Ni borde bry er - därför att verkligheten är hemsk." Detta är för slött! Folk läser inte böcker av pliktkänsla. Man måste skriva så folk inte kan låta bli att bry sig! Och flyktingfrågan är så gigantisk och bottenlös - precis som klimatet är det svårt att veta hur ens engagemang kan  förändra något. 

Med detta sagt, så döljer det sig en mycket välskriven och faktiskt ganska annorlunda bok mellan pärmarna på "Fortets murar." Hedlund besöker Melilla, Grekland och Migrationsverkets förvar i Märsta och följer människors öden. Flyktingars situation är svår överallt, men det finns en tydlig skillnad mellan å ena sidan den kalla, sterila ensamheten i  Märsta där ett nej är ett nej och betyder deportation, och å andra sidan utsattheten i Aten, att bo i ett övergivet fyrtorn, sälja dvd:s på gatan och utsättas för misshandel av rasister. I Sverige talas det om "det värdiga återvändandet", i Grekland om att "kasta ut dem." Det är en mycket intressant jämförelse mellan olika typer av grymhet: den lagliga, kalla, beröringslösa och den hatiska, fysiska misshandeln. Det här är en bok som faktiskt skulle kunna få folk att bry sig - om titeln och anslaget vore annorlunda. 

En nästan motsatt titel har den franske intellektuelle Regis Debray på sin bok "Éloge des frontières" - En hyllning till gränserna. Debray är filosofen som kämpade med Che Guevara, greps i Bolivia och satt i fängelse tre år. Han var en av de första utanför Kuba att analysera  castrismen. På senare år har han intresserat sig för religion. Éloge des frontières kom ut förra året med en trotsig inledning: Alla, från läkare till clowner, talar om en värld "utan gränser" - alltså gör jag, i god europeisk anda, tvärtom och hyllar gränsen. Först verkar det fruktansvärt provokativt, sedan förstår man att han inte hyllar murarna. Tvärtom ser han gränsen som ett försvar mot muren. Han talar om vikten av gränser mellan det privata och offentliga, mellan jaget och världen, mellan religionen och samhället och om landsgränsen som något som idealt ska delas mellan två folk, inte stänga ute ett från ett annat. Frankrikes före detta  president Sarkozy missförstod boken och använde den som ett argument för att "lyfta tabut runt gränserna" vilket fick Debray att gå i taket, med all rätt. Själv funderar jag under läsningen mer på om de franska intellektuella inte tappat stinget litegrann? De besitter fortfarande en mördande förfining i tanken, men mycket av det som hörs från dem nuförtiden tenderar att hylla deras egen förlorade storhetstid. Dany-Robert Dufour är en av dem, som  med "L'art de réduire les têtes" (Konsten att förminska huvuden) går till storms mot den fördummande kulturen, och Gilles Châtelet på ett ännu direktare sätt i "Vivre et penser comme des porcs" (Att leva och tänka som grisar) De kritiserar den samtida kulturen och jag håller med dem fullständigt, men det blir en destruktiv kritik när den inte kan föreslå något annat än att återvända - till det samhälle som de själva var de första att kritisera på 60-talet. 

En kritik av konsumismen levererar också Nina Björk i sin nya debattbok "Lyckliga i alla sina dagar" som få kan ha missat. Den har fått mycket uppmärksamhet men en ganska slö sådan, som om det bara handlade om att kritisera köphetsen. Det bästa stycket i boken är enligt mig det där hon lyckas bevisa att pengar är egentligen något som ingen vill ha. Och det som  visar detta är inget mindre än kapitalismens flaggskepp: Disneyfilmer och reklam. I reklamens drömmar är pengar något fult, där finns bara relationer, kärlek, sex och godhet. Vi köper alltså för att komma bort från pengarna och närmare relationerna. Kanske är parfymreklam det  absurdaste exemplet - just parfymreklam borde vara omöjlig eftersom den inte ger någon som helst information om produkten. Det går ju inte att lukta på en bild - och ändå är parfym något av det som det görs mest reklam för. Det är uppenbart att det inte är lukten man vill ha, utan att vara kvinnan på bilden och bli omtyckt precis som hon. Och värst är det med Chanel No. 5, som är den klassiskaste av klassiska dofter, men luktar gammalt tantskåp blandat med toamedel. En expedit på Åhléns beklagade sig en gång över detta för mig och sa "Många vill ju så gärna köpa Chanel No. 5, men när de känner lukten ångrar de sig, så nu håller  företaget på att ta fram en ny doft under det namnet." 

Samtidigt tror jag att kritik av reklam och konsumism tillhör en högkonjunktur. Sämre tider är på väg även till Sverige, och inte förrän bolånebubblan spricker kommer människor verkligen att inse betydelsen av ordet skitdrömmar. 

Kanelbullar, löpande bandet och Assange

"BOKBÅL", ur Brand maj 2012

En kompis från punkartiden, ”Maria med långt ljust hår”, numera poet under namnet Maria Margareta Österholm, sa en gång: ”Alla människor har varsin egen röst, och alla röster är intressanta. Kan man bara lyckas behålla sin egen röst då man skriver, då är man alltid läsvärd.” Det här har jag tänkt mycket på. Det slår mig om och om igen att många människor är så intressanta när de talar, men blir till kopior när de skriver. Det är som om de är rädda att släppa fram sin egen röst. De tror att texter är något seriöst och allvarligt, och inte kan deras egna lilla personlighet få vara med där!

Kanske minns några av er ett fanzine vid namn ”Stinky” som kom ut för några år sedan. Det var en kopierad, svartvit känga mot snobbifieringen av Sverige. Den gjordes av Koffe Berger (som också är med i bandet Mitt hjärta är en bomb) och Ludde Nordenskjöld. Stinky kom bara ut i två nummer och innehöll bla intervjuer med diverse aktivister och konstnärer. Jag minns faktiskt inte en enda av intervjuerna, men jag blev totalt tagen av Ludde Nordenskjölds noveller. Det var verkligen en egen röst. Så rakt, ärligt och totalt prettobefriat.

Nu har Ludde Nordenskjöld gett ut en novellsamling vid namn Trettiofem spänn och sju kanelbullar. Novellerna handlar om att växa upp; att bilda första bandet men bli osams redan vid valet av bandnamn, om polarn som gör inbrott i sin egen farsas bil, om dessa konstiga kärleksförhållanden man hade i tonåren som varken hade en definierad början eller ett tydligt slut, som bara rann ut i sanden utan att man vare sig fick någon förklaring eller vågade be om en. Novellsamlingen är utgiven på namnlöst förlag, men håll utkik efter den.

Något som blivit inne på sistone är coffeetable-böcker med samlingar av fula vykort, tvättstugelappar eller kom ihåg-lappar till affären. Skit i dem, läs istället Helena Lundbergs ”Kassörer till kassan! Betraktelser från löpande matbandet.” Den innehåller korta berättelser från hennes tid som snabbköpskassörska i Karlstad. Det är roliga och charmiga iakttagelser av typiska kunder som Agata Aggressiv och Kurt Konflikträdd, samt helt vansinniga killar som raggar på henne med olika trick varje dag. Men också kritik mot cheferna som kräver att de anställda ska ange varandra om de inte säger hej till kunden och som kräver att man ska ta leg på 64-åringar som köper folköl. Sammantaget en bra och lättläst skildring av dagens arbetsliv, även om jag kan tycka att hon är lite hård mot kunderna.

En annan bok som inte är så dålig som alla säger är Julian Assanges självbiografi. Nu har den allmänna meningen bestämt sig för att Wikileaks var ett berömvärt projekt, medan Assange själv är megaloman. Och visst är det något pinsamt när han inleder med att skryta med att han sitter i Oscar Wildes cell, eller kokar ihop egna teorier om kopplingar mellan svensk kvinnorörelse och kriget i Afghanistan. Men det är slappt att stanna där, för trots allt innehåller boken viktig kunskap om hur man bygger ett motståndsprojekt. Den kunskapen har vi inte råd att missa. 

Varför skriver ingen om vår tids skuldslavar?

I Madelon Lulofs roman “Kuli” från 1932 står den unge javanesiske risbonden Ruki på ett kontor i Sumatra. Han har blivit ditlockad från sin by med löften om sidensaronger och mängder av kvinnor. På kontoret får han tjugo gulden i utbyte mot att han skriver på ett papper. Ruki blir överväldigad av rekryterarens generositet. Men utan att veta det har han tagit ett lån.
"Jag vill gå hem, säger Ruki, jag måste skära gräs åt buffalon.
"Visst. Först skriver du på ett kontrakt och tar pengarna och sen vill du gå hem."
Ruki får veta att han måste arbeta av skulden på gummiplantagen. I början sparar han alla pengar han får, fast besluten att återvända så fort han kan. Men när han har varit på plantagen en tid börjar han, precis som de andra skuldslavarna, att spela.
På trettiotalet skrevs mängder av romaner om fattiga människor som hamnade i skuldfällan. B. Travens romanserie om Mexiko har blivit klassiker: hur indianer sups fulla för att dagen efter vakna och inse att de har en skuld, och det bär iväg till caobans rike - mahognydjungeln, där peonerna hamnar ”lika frivilligt som de fötts.”
Lulofs var dotter till holländska plantageägare, Traven förmodligen pseudonym för en tysk anarkist, men båda står lika självklart på de fattigas sida. Lån var inget annat än inkörsporten till slaveri. Och det var långivaren som var omoralisk, inte låntagaren.
Spola tiden framåt sjuttio år och vi befinner oss i tvåtusentalets USA. Lånehajar åker runt bland fattiga ruckel och erbjuder lån till lockräntor. Att räntan höjs dramatiskt efter två år står bara i det finstilta. Lånen säljs till Goldman Sachs, som packar om dem och låter en ratingfirma sätta AAA-stämpel på dem. Resten av historien känner vi till.
Skillnaden mellan dåtidens ”enganchadores” och dagens lånehajar är att plantageägarna hade en helhetslösning. De erbjöd både lånet och plantagen där skulden skulle betalas av. Därmed riskerade de aldrig att låntagaren skulle gå i konkurs. Dagens banker erbjuder bara lån. En arbetsplats där låntagaren ska tjäna ihop till räntan? Det får någon annan fixa. Och om ingen gör det blir banken räddad av staten. Låntagaren däremot, får lämna hus och hem.
Men om detta har det inte skrivits några stora romaner än. Det som skrivs är fackböcker av ekonomijournalister. Sedan finanskrisen 2008 kommer en ständig ström av böcker med titlar som ”Crash of the titans”, ”Chasing Goldman Sachs” och ”Lords of finance – The bankers who broke the world”. Även om de lyckas förklara vad som gått fel, skriver de snarare om investerarna än deras offer.
Det närmaste jag kommer en litterär skildring av bankernas lurendrejeri är svenske Lars Ohlsons reportagebok ”Rångivarna” från 2004. Han följer människor som lurats att ta ”kapitalförsäkringar” utan att veta att det inte alls är försäkringar utan aktier. När en pensionär får veta att hela hans sparkapital är bortspelat hotar han att slå sönder bankkontoret. Han skriker att han arbetat på fabrik sedan han kom till Sverige på sextiotalet, han satte in pengarna för att spara dem till sina barn och nu är de bara borta?
Det slutar med att mannen döms till dagsböter för olaga hot. Banken går fri.

DN september 2012

Simone de Beauvoir

"Brigitte Bardot och Lolitasyndromet" recension DN sept 2012

Precis som fröet till religion sås när barnet blir medvetet om döden, tror jag att fröet till existentialism sås när barnet blir medvetet om att andra människor har ett jag. När jag var liten funderade jag mycket på om gamla gubbar hade ett jag. Att mamma hade ett jag, det kunde jag förstå, och att andra barn hade det gick också att tänka sig, eftersom de var så lika en själv. Men att det i gamla gubbar, som var så främmande och skrynkliga, kunde pulsera ett jag likt mitt eget, gick helt enkelt inte att föreställa sig.

Det intressanta med existentialismen är att den innehåller två så motsatta sidor: både det totala främlingskapet inför ”de andra” och insikten att det bor ett jag i alla. Medan Jean-Paul Sartre och Albert Camus i sina romaner beskrev främlingskapet inför världen, utvecklade Simone de Beauvoir tankar om att existentialismen tvärtom förutsätter ett engagemang i andra. Till föräldern som uppmanar sitt barn att inte gråta över människor det inte känner, svarade hon att det är just när man gråter över okända människors lidanden som man blir delaktig i världen och den upphör att vara ett ting.

de Beauvoirs existentialistiska essäer kommer nu i översättning på Modernista och det är en annan sida av henne vi får känna där än feministen och romanförfattaren. Tyvärr begår förlaget fullständigt mord på boken genom titel och omslag. Till tvåhundra sidor om brott och straff, etik och realism har de lagt till en kort, helt irrelevant text om Brigitte Bardot, som uppenbarligen bara är med för att få kalla hela boken ”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet” och smälla upp en bild av Brigitte Bardot över hela framsidan. Simone de Beauvoir själv är förpassad till innerfliken. För henne kan man ju inte ha på omslaget, eller?

När jag läser dessa essäer, många skrivna efter andra världskriget, slås jag av hur storslagen existentialismen var som filosofi, och vilka höga krav den ställde på människan: hon var tvungen att handla, välja, och i varje val ta ansvar för hur det skulle bli om alla andra valde samma sak. Det fanns inga val som var privata och absolut inga som var banala. Detta anspråk saknar jag i dagens intellektuella samtal.

Något som däremot känns inaktuellt är motsatsparet immanens-transcendens, så centralt hos existentialisterna. En stor del av de Beauvoirs essäer ägnas åt att beskriva hur viktigt det är att transcendera, ”kasta sig ut i världen” - sida upp och sida ner ska det ”kastas” i motsats till den förhatliga immanensen. de Beauvoir diskuterar ett samtal mellan kung Pyrrhus, som vill erövra världen, och hans rådgivare Cineas, som menar att om han gör allt detta för att sedan vila, varför vilar han inte direkt då? Men, skriver de Beauvoir, meningen med transcendensen är inte målet, meningen är att hela tiden vara i rörelse och överskrida det blotta varandet.”Eftersom människan är projekt kan hennes lycka liksom hennes njutningar endast vara projekt.” Jag kan tänka mig att i en tid då de flesta människor följde den utstakade vägen var transcendens något revolutionärt. Idag, däremot, har det förvandlas till tvång och lag. Allt har blivit projekt; barnafödande, matlagning, arbete, även den arbetslöse ska vara aktiv och den människa som inte gör något är misslyckad. Men det är en underlig typ av transcendens, knappast den de Beauvoir syftar på. Vi ska handla, välja, förverkliga oss själva men varför, egentligen? Vi har ju glömt bort att vi existerar.