Kära kamrater i Köpenhamn. Ni som fortfarande har blod i ådrorna istället för Coca-cola eller kaffe latte… Ni som springer runt på gatorna som yra höns, berövade ert Ungdomshus.
Tack för allt.
Det var ni som lärde mig om Chiapas, långt innan ordet zapatist någonsin yttrats i Stockholm. Det var ni som fick mig att förstå hur en miljö kan fungera utan ledare och utan profit. Ert hus och ert folkekøkken stod alltid öppet för en genomresande. Ni nöjde er inte med pastasallader på kaféer, tidsbestämda samtal präglade av konsumismens geografi, kalla nätter och ingenstans att gå. Ni – levande människor, kämpande människor, för vilka kultur inte bara består i ett passivt tittande – ni ville ha något mer.
Nu landar helikoptrar på ert tak. Nu besprutas ni. Nu strömmar poliser till från hela Danmark. Nu har ni förvandlats från aktivister till ”huliganer” på en dag.
Bland de som fördömer er nu finns en hel del som kommer att uppmärksamma internationella kvinnodagen på torsdag. De vet nog inte att det var just här, i detta hus, som dagen kom till för 97 år sedan. De över hundra kvinnorna kom från sjutton länder och ert hus, som då var Folkets Hus, stod öppet för dem. Vi har tyvärr inte blivit virtuella människor sedan dess och vi behöver fortfarande mötesplatser. Det är så viktigt att vissa kan kasta sten för det, som ”Digt för Ungdomshuset”, utlagd på www.indymedia.dk berättar om. Att ett hus kan betyda liv. Och att när man drar igång någon aktivitet som inte involverar konsumtion, slutar det ofta med att man får tårgas i ögonen.
Kajsa Ekis Ekman
fredag 12 juni 2009
Digt till Ungdomshuset
NORMEN ÄR EN BLUFF
”Hur utmanar jag mina normer? Hur gör jag för att inte hamna i roller jag inte vill vara i?”
Den här meningen är hämtad ur antologin ”Könskrig” men den skulle kunna komma från vilken text som helst. Sedan början av nittiotalet har vi översköljts av böcker som ”Bortom normen”, ”Att tämja normen”, ”Normer i heterofabriken”, utställningar som ”Normen skaver” och nystartade förlag döps till Normal och Anormativa. Att ”ifrågasätta normer” har blivit allmänt tankegods, förknippat med positiv klang hos allt från fältbiologer, pride-deltagare, modeskribenter och muf:are.
Man ska alltså ifrågasätta normer – men ger man sig ut i normdjungeln för att fastställa vilka dessa normer är, blir det svårare. Det råder paradoxalt nog fullständig norm-anarki, vad som helst kan utnämnas till norm, bara den som skriver är emot detta. Enligt diverse tidningsurklipp från de senaste åren är normen: inte skratta för högt, att lösa konflikter med våld, att mammor ska vara aktiva, att kvinnor ska sminka sig, men jag har också läst att herrtidningen Moore ”bryter mot normen av en sval, osminkad vacker kvinna”: man undrar ju vad som behövs för att utnämna något till norm? Att man själv är emot det, verkar det som, det är knappt någon som använder ordet norm i positiv bemärkelse. För normen formuleras i själva verket bara i samband med normbrottet. Då lyser den klar, stark och tydlig: i andra sammanhang ser man knappt till den.
Normen uppträder dock alltid med vissa personlighetsdrag. 1) Den har ett eget liv, bortom ekonomiska och materiella förhållanden 2) den är diktatorisk till sin natur, den bestämmer över en 3) den är moralisk 4) genom att vara annorlunda kan man bryta mot den och nå frihet.
Tankemodellen går ut på att det största hindret för frigörelse, kvinnlig och mänsklig, är ”normer” i samhället som föreskriver hur vi ska vara. De är alltid ”rigida”, man hör aldrig om en lätt norm eller halvnorm, men trots rigiditeten omgivna av en mytisk dimma. Man får aldrig någon normernas genealogi: var kommer de ifrån? vad livnär dem? vilken roll spelar de – är de samhällets stöttepelare och i såfall vilket samhälle; det kapitalistiska systemets, eller all mänsklig samvaros? vad händer om man gör sig av med dem: byts de ut mot andra eller går det att ha ett normlöst samhälle? Nej, de hänger liksom löst i luften, de har inget ursprung, de är frikopplade från produktionssystemet, de bara uppstår i tomma intet, beskrivs ofta vagt som ”sociala” och ”kulturella.”
Mot detta normsamhälle ställs en idé om att man genom att vara annorlunda kan ifrågasätta normen. Genom att klä sig, bete sig, vara kan man alltså utöva samhällskritik. Följaktligen ägnas otroligt mycket tid och energi åt att utröna vad normen står för (eftersom det ingår i figurens struktur att normen är flytande) och vad som är att ifrågasätta den, och idag har vi gått hela varvet runt och att ”ifrågasätta normen” kan också vara att klä sig och bete sig exakt som normen föreskriver, om man bara gör det med ironi och ”drag”-attityd. Eftersom det är ett perfekt grepp för att både få medial uppmärksamhet och politisk legitimitet används det med förkärlek av konstnärer: när Johanna Rytel sög av en svart man i ett konstprojekt hävdade hon att projektet handlade om att ”bryta normen och utforska orättvisor”, och både performanceartisten Itziar Okariz offentliga kissande och killen som hoppade in och fångade upp kisset menade att de sysslade med att bryta normer om det offentliga rummet och vad konst är.
Huvudpersonen i normbrottets berättelse är den som inte passar in. Den intersexuelle, den transsexuelle, kvinnan, främlingen: undantaget gentemot en normativ massa. Teoretiker som Manuel Castells hyllar t.ex. hemlösa – inte i hopp om att de ska få någonstans att bo, utan som ett utstött undantag som ska krossa den moraliska ordningen.
Det här med att vara annorlunda har många bottnar. Jag minns att på universitetet var det en hel del som drabbades av Sylvia Plath-sjukan. Vi som hade Sylvia-sjukan gick runt och frammanade denna känsla: upplevde oss vara främmande i denna värld, vi hörde andras röster som ekon långt bort, allt var konstigt, absurt, de som mådde bra var ytliga och förrädare, man skulle vara deprimerad och känna sig utanför. Insikten om att kvinnor tystats i historien användes, inte för att börja tala utan för att tyst vända sig inåt, odla ett esoteriskt språk som bevis på sitt utanförskap. Skrev man, skulle det helst handla om kroppsdelar och abnormitet. I de flesta fall var vi ju inte ett dugg galna egentligen. Visst, galenskap är en spännande känsla, men trots allt slösade folk sina bästa år på att vara deprimerade, och det är sorgligt att det skapas en kultur som glorifierar effekterna av ett förtryck istället för en motståndskultur.
Det intressanta med normer är att samtidigt som de antas hänga så löst – kritiken av parrelationer kopplas t.ex. inte till någon analys av bostadspolitiken – är de otroligt fasta i sig. Lyssnar man på queerteoriker målas bilden upp av en sträng, nästan fundamentalistiskt religiös makt, ett Sverige där kristdemokraterna regerar med järnhand. Det är tydligen deras värderingar som råder i Sverige: obligatorisk heterosexualitet, man måste leva i kärnfamilj, kvinnor ska vara oskulder och och inte gilla sex utan bara giftermål, kärlek och barn.
Det man kan undra är ju var människorna som utarbetar såna här teorier befinner sig? Inte i ett globaliserat, kapitalistiskt informationssamhälle och inte den värld jag växt upp i, där man var en tönt om man inte hade haft sex vid tretton bast och där folk sa på mellanstadiet ”Vaaa, är dina föräldrar IHOP FORTFARANDE?” Jag menar, om någon fick för sig att verkligen följa dessa ”normer” skulle personen ifråga bli fullständigt utskrattad och betraktad som en relik från femtiotalet. Över huvudtaget får jag en känsla av femtiotal varje gång jag hör queerteoretiker tala: det samhälle de beskriver har jag aldrig levt i, om möjligt sett på teve eller läst om i romaner.
Så varför är idéerna så illa anpassade till verkligheten? Vad är det här med normer egentligen? Varför har den här figuren blivit så populär i just den värld där den inte alls passar in? I Iran kan man tala om en moralisk regim, där är normerna direkt kopplade till statsmaktens överlevnad och att dricka alkohol eller visa håret fyller en subversiv funktion - men här? Vi lever ju inte alls under en moralisk diktatur, utan under en marknadens. Som den postmoderne teoretikern Jean-François Lyotard skrev redan 1988: ”Den samtida kapitalismen åstadkommer inte en universell berättelse, den försöker skapa en världsmarknad.” Betydelse skapas inte alls genom normer, utan i relation till pengaflödet.
Naturligtvis existerar det samhällsnormer, men de är inte det kapitalistiska systemets fundament. De är snarare avtryck av den samhällsstruktur vi har, skuggor av det materiella. Och kanske har vi aldrig levt i ett samhälle där så många ”normer” samexisterar. Tänk er den tid då de flesta människor levde i byar; hade ingen teve, läste inte tidningar eller böcker, åkte sällan utomlands: där kunde man tala om att bevara en norm. Idag ligger alla jordens kulturer en månadslön bort eller finns representerade i samma skolklass, inklusive subkulturerna. Visst finns det fickor i samhället där sträng moral lever kvar och andra där ”nymoralismen” gjort inträde – fast dessa är knappast makten, utan isolerade sekter. Normbrytarna söker sig dock fascinerat till dessa platser för att kunna ha något att ta spjärn mot, och talar exalterat om ”den kristna högerns” frammarsch för att de är den perfekta fienden.
Kanske beror normbrottets popularitet delvis på att det sammanfaller med reklamens budskap. Frihet mot makt, färg mot gråskalor, självförverkligande mot likriktning, en revoltens berättelse som lurar folk att tro att de förändrar något när de egentligen är fullständigt ofarliga. Den fångar upp personer med kritiskt sinnelag, som kanske hade ockuperat kårhus i slutet av 60-talet eller ungdomsgårdar på 80-talet, och får dem att tro att revolten handlar om att kyssa sina polare klockan tre på natten utanför falaffeln – som om inte ockupanterna också kysste sina polare, utan att inbilla sig att det var något märkvärdigt med det.
Men att normbrottet gör karriär inom motståndets logik har också andra orsaker. Det beror på att ett visst skikt inom medelklassen har fått tolkningsföreträde inom kvinnorörelsen, och omvandlat den till ett samtal om genus. Många som blivit tongivande har aldrig varit aktivister utan kommit i kontakt med genusteori först på universitetet. Hur man ska vara, vad som är ”bra” och ”dåligt” - kort sagt samma moralfrågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, intresserar dem mer än att organisera en strejk eller aktion. Att man – i teorin - vänt upp och ner på moralen och att det ”dåliga” är det ”bra” är sak samma, det är precis samma frågor, samma totalt ointressanta moraldiskussion och konstiga uppdelning av beteenden.
Jag undrar om inte talet om normer slår an hos denna grupp, inte för att vi skulle leva i en strikt normativ värld, utan av exakt motsatt anledning. Ju mer osäkerhet på arbetsmarknad, ju fler valmöjligheter, ju färre normer, desto mer upptagenhet med att definiera normerna. Och ingenstans framträder de med så klar tydlighet som i normbrytarnas medvetande. Där lever man plötsligt inte i ett globaliserat förvirrat samhälle, utan i en amerikansk småstad på femtiotalet där alla passar in utom man själv - hjälten. Normbrottet blir ett försök att återskapa normerna, om än bara i det imaginära. För om man bryter mot dem, så betyder ju det att de åtminstone finns, och att man blir någon genom att revoltera. Och det kan ju kännas betryggande i en värld där det sorgliga faktiskt är, inte att man upprör, utan att inte en käft bryr sig om en.
ur Bang 2007:4
"Moderat solidaritet" - debatt om blockaden av Lilla Karachi
Vad gör en ägare till en halvdan pakistansk restaurang, inte långt från riksdagskansliet, som vill locka gäster i massor? Glöm att annonsera i tidningar, laga god mat och vinna gulddrakar! Nej, det räcker med att låta asylsökande jobba gratis. Då kommer moderater att vallfärda dit, blommor sändas från Moderata Studentförbundet och tidningar ger gratisreklam på ledarplats.
Det är vad som händer på restaurang Lilla Karachi i Gamla Stan. Innan gårdagen hade knappt någon av gästerna hört talas om den, än mindre ätit där. Men så skrev SvD:s Maria Abrahamsson en artikel om SAC:s pågående blockad mot restaurangen. Ägaren är nämligen skyldig 80 000 i b.la. obetalda löner – och helt plötsligt är stället fullproppat med moderater, som med SvD under armen ropar att ”solidaritet smakar bra.”
Solidariteten gäller tydligen inte Mohammed Riaz, asylsökande. Nej, restaurangägaren, vars ”livsprojekt slås i spillror” av blockaden. Att han låtit Riaz jobba häften vitt och hälften gratis? Det finns inga bevis, säger Abrahamsson. Nej, det är just vad svartarbete handlar om – inte om ett svart kontrakt, utan att man inte har ett kontrakt. Man har bara arbetsgivarens ord. Man väntar och hoppas och lyder när arbetsgivaren säger att man inte ska fylla i alla timmar. Så gick det till i fallet Riaz - en taktik som används mot papperslösa i hela Europa. Och när Riaz tog hjälp av SAC, blev han uppsökt av torpeder som hotade att förstöra hans liv.
Men enligt Maria Abrahamsson är det tydligen lunchgästerna som är offren, och här hämtas liknelser in från alla håll och kanter. Blockaden är ett ”ociviliserat spektakel” och gästerna blir ”utstirrade som djur på Skansen” när de sitter och äter. Ursäkta mig, men för det första går det knappt att se in genom fönstren på Lilla Karachi, så något stirrande är relativt omöjligt att genomföra. För det andra: är det några som behandlas som djur, så är det papperslösa människor i detta land. Att SAC börjat organisera dem är verkligen på tiden.
DN 2008-02-01
"Förorten i huvudet" av Nils Hammarén, recension
Ta några av modeorden inom kulturell debatt: genus, sexualitet, mångkulturell, hedersrelaterat, förorten, heteronormativitet, representation, olika röster. Blanda dem och ni har ungefär kapitelindelningen till Nils Hammaréns doktorsavhandling ”Förorten i huvudet.” I den har han intervjuat fyrtio tonårskillar från Göteborgs mångkulturella arbetarförorter om kön, sexualitet och vad de tänker om sina områden.
Det börjar intressant, med en teori om sexualitet och stolthet. Hammarén märker att oavsett vilket område killarna kommer ifrån, säger många att de är mindre lössläppta än unga från andra stadsdelar. Han tolkar detta som ett sätt att uppvärdera ett område med dåligt rykte: det kanske inte har ekonomisk status, men det är ändå ”dyrt” eftersom folk där, speciellt tjejerna, håller på sig. Kvinnlig oskuld blir som en alternativ valuta. Men samtidigt säger många att tjejer borde ha lika stor frihet som de själva. ”Jag tycker det ska vara lika, man och kvinna är värd lika mycket” säger Rodrigo och även andra talar om att de tror på jämlikhet. Samtidigt, skriver Hammarén, kan tron på jämlikhet vara ett sätt att underordna sig. Jämlikhetsidealet är nämligen kopplat till en svensk norm och betyder att de underordnar sig ”det svenska.”
Samtidigt, fortsätter han, stämmer inte heller detta eftersom många av de intervjuade ser sig som överlägsna det svenska, vilket betraktas som lite bögigt. Samtidigt är många toleranta mot sexuella olikheter och menar att alla får vara kära i vilka de vill. Samtidigt innebär tolerans att man tillskriver sig en överordnad position, för bara den som känner sig överlägsen har råd att vara tolerant. Men samtidigt riskerar toleransen mot homosexuella att ”undergrävas av den rasifierade och heteronormativa position” som dock samtidigt kan ”paradoxalt nog möjliggöra en heterosexuell intimitet.”
Hjälp! Vad som började som en tänkvärd teori försvinner i en härva där olika positioner trampar runt på varandra utan slut. Alla teser tar ut varann i en orgie av ord som komplext, mångfacetterat och mångtydigt. När jag har läst klart har jag inte fått ut mer än att människor inte är typiska. Alla har många sidor, allt beror på hur man ser det och det är farligt att generalisera. Rätt banala idéer egentligen, klädda i ett akademiskt språk.
Att det blir en intetsägande avhandling beror kanske delvis på en överhängande rädsla för att kategorisera. Hammarén säger t.ex. inte svensk utan ”svensk” för att framhäva att det här med att vara svensk inte är något naturligt utan en konstruktion, precis som ”etnicitet”,”heterosexuell” och ”kultur”. Den här rädslan är så stark och gör hela projektet omöjligt, för han har redan valt att studera en noga avgränsad kategori människor, men kan inte säga något om dem, för det skulle ju betyda att han kategoriserar dem.
Lösningen blir att peka på motsägelser i allt: mantrat i den här avhandlingen är att gränserna både ”utmanas och befästs” samtidigt. Man får dock aldrig veta om de utmanas mest eller befästs mest och vart vi är på väg. Utan det fastnar i en absolut motsägelse där det alltid står och väger, ett dynamiskt ekvilibrium där inget någonsin utvecklas.
Och sedan menar Hammarén att teorin är ett verktyg för förändring. Vilken förändring? Vad vill han förändra? Det framgår inte. Meningen sägs vara ”inte att fastställa samband, utan snarare att visa på hur unga män utvecklar sina identiteter i ett kulturellt och socialt spänningsfält, där olika föreställningar och fantasier används för att konstruera identiteter och gränser.” Det där säger ju ingenting! Jag har verkligen svårt att se honom lämna över avhandlingen till ungdomarna – vilket det står att han ska göra – och säga: Här, detta är ert vapen i kampen. Ingen kommer att begripa något och den som har oturen att begripa förstår ännu mindre. Nej, jag längtar efter Paulo Freire, den brasilianske läraren bakom ”Pedagogik för förtryckta” en forskning som arbetar tillsammans med och för människor och där det finns en ärlig dialog.
På det här sättet skapar man bara ett politiskt korrekt språk, fyllt av omskrivningar men där samma sak ligger orörd kvar innerst inne: Nu har vi suddat ut kategorin invandrare. Nu har vi suddat ut kategorin kvinnor. Nu har vi suddat ut kategorin svenskar. Nu har vi suddat ut alla och allt består likväl – på säker plats inom citationstecken.
DN april 2008
måndag 11 maj 2009
Homage till ett dött kulturhus.
Idag står jag och ser på de brända resterna av ett frihetligt kulturhus.
Containrarna avtecknar sig mot himlen som sorgsna skelett.
Lukten av bränt trä från hundra meters avstånd.
Kulturhuset Cyklopen i Högdalen är förstört - efter att ha överlevt kommunbyråkrater, avslag från stadsdelsförvaltningar, klagande grannar och andra som bara ogillade existensen av ett kulturhus fritt från ledare och kommers, dök någon upp klockan sju på kvällen den 29 november och tände på.
Det var nazister, sägs det: en antirasistpub skulle ha ägt rum precis då huset fattade eld.
Jag vet inte hur det ligger till.
Jag vet bara att avlivandet av det gemensamma är vår tids signaturmelodi och att den spelas på många instrument.
Det är ofta nuförtiden jag tittar på platser som varit våra. Jag står och ser på parklekar som snart är sålda. Jag går förbi nerlagda bibliotek, torg som ockuperats av reklamjippon, skolor som tagits över av privata företag.
Det anses vara i sin ordning, nu blir folk chockerade: mordbrand, hur kunde det hända? Och så är det nazister, terrorister eller någon annan ist; man säger: ner med våld och rasism, stoppa det ökade ungdomsvåldet, nu måste vi alla visa... och så vidare.
Man ser inte att bränder bara är den maktlöses version av utförsäljning. Att ideologin kommer uppifrån och genomsyrar hela vår tid: det gemensamma ska bort! Och det som beslutas av politiker får sin motsvarighet på gatan, med en annan estetik. När det talas om stålbad, nolltolerans, tuffare tag och hårdare krav, kommer någon därute göra kött av orden. Och när de sedan visar upp sig med kropp och allt, ser de så outhärdliga ut att ingen vill kännas vid dem.
onsdag 1 oktober 2008
fredag 25 juli 2008
En förbifart mot bättre vetande
"Det finns två länder i Europa vars huvudstad inte har en förbifart. Det ena är Albanien", har Bil Sweden, bilindustrins lobbygrupp, gått ut med i stora sommarannonser. Förutom att det är hemskt elakt mot Albanien, som man tydligen ska känna något slags instinktiv fobi för, är det inte sant. Det finns minst femton huvudstäder i Europa utan förbifart, Wien, Oslo och Prag till exempel.
Om vi nu talar om Förbifart Stockholm finns det bättre jämförelser att ta till: Ekerö kommun är den enda svenska kommun med två världsarv, just intill dem ska den sexfiliga motorvägen dras. Jordens glaciärer är lägre än någonsin och det har aldrig funnits så många bilar i Sverige - 4,3 miljoner. SL-kortet har aldrig varit så dyrt i förhållande till konsumentprisindex. Det har aldrig varit så tydligt att vi måste byta livsstil och ursäkterna för att slippa göra det har aldrig varit så genomskinliga.
KAJSA EKIS EKMAN
DN 25 juli 2008
måndag 14 juli 2008
onsdag 28 maj 2008
Recension av Donna Haraway "Apor, cyborger och kvinnor", DN sommaren 2008
Cyborgen – finns hon?
Tanken på att människor och maskiner smälter samman fascinerar och skrämmer folk i vår tid, kanske på samma sätt som man förr fantiserade om kentaurer. Eftersom maskinerna är del av våra dagliga liv utan att vi förstår dem – hur många kan förklara med egna ord hur email eller portkoder egentligen fungerar? – ruvar många på en hemlig fruktan för att de en dag kommer ta över. Inom science fiction har denna tanke blommat ut för fullt och där springer människor för jämnan runt med robotdelar. Och idén fick sin teoretiska välsignelse i Donna Haraways Cyborgmanifest från 1985, som trots att den inte översatts till svenska förrän nu, länge haft kultstatus hos svenska cyberpunkare och tidiga datoranvändare.
Manifestet är en del av boken ”Apor, cyborger och kvinnor” som nu kommer i översättning av Måns Winberg, tillsammans med andra Haraway-essäer om skilda ämnen skrivna mellan 1978-1989. Haraway, som i grunden är zoolog och filosof, inleder med en redogörelse för apans roll i vetenskapen.
På tjugotalet upptäckte forskare att det som skilde primater – människor, apor och halvapor - från andra däggdjur, var menstruationscykeln. Vi kunde alltså bli gravida året runt. Likheten gjorde att aporna kom att bli det perfekta objektet för jämförelser med människan. Det var till dem man vände sig när mänskliga beteenden skulle förklaras som naturliga. Haraway visar på ett genialiskt sätt hur harem, prostitution, kapitalism och krig hittades hos aporna när det behövdes. Och när vårt samhälle förändrades, gick man till aporna för att få bekräftelse. Kommunikationsrevolutionen och datamaskinen innebar ett skifte inom apforskningen. För om man före andra världskriget talade om apsamhällen som funktionalistiska och rationellt styrda, med inslag av rashygieniska tendenser, gjorde aporna från och med sextiotalet ”långsiktiga lönsamhetskalkyler” och ”strategier för genetisk vinst.”
Haraway redogör för fantastiskt roliga strider mellan kvinnliga och manliga forskare om huruvida langurhannarna dödar andra hannars ungar eller ej. Var det ett sätt att undanröja konkurrens från den egna avkomman? Provocerade manliga forskare i själva verket fram morden? Hade någon över huvudtaget sett dem, eller handlade det bara om försvinnanden? Hur visste förresten hannarna vem som var far till vem? Och hur kom det sig att ingen intresserade sig för langurapan förrän då våld i hemmet började uppmärksammas i USA?
När Haraway diskuterar apforskning är det ren njutning att läsa, det är så tydligt hur aporna, utan att veta om det, omtolkas av forskarna för att passa in i det rådande systemet. Det intressanta är att i nästa del av boken gör hon själv samma sak med människan, som i slutet av nittonhundratalet döps om till ”cyborg.”
Cyborgen, av ”cybernetisk organism” är en blandning av maskin och människa. Enligt Haraway lever vi nu i en tid då det blivit allt svårare att skilja dem från varandra, precis som att upprätthålla andra politiska kategorier: vem är egentligen svart, finns kvinnor på riktigt och var går gränsen mellan människa och djur? Att basera politisk kamp på dessa kategorier blir vanskligt och man riskerar alltid att utesluta någon. Hon lanserar därför sin ”cyborgmyt” – ett nytt politiskt subjekt som är partiskt, ironiskt, ej av kvinna född och med ödlors självbefruktning som förebild. Cyborgen söker inte efter ett gemensamt språk utan talar i tungor, hon ser sig inte som en del av en helhet men skapar gärna tillfälliga förbindelser. Det krävs att vi överger vad hon kallar den ”nostalgiska” feminismen, och den gamla socialismen med dess ensidiga fokus på ekonomi. Nu måste vi omfamna maskinerna, inte som något annat, utan som delar av oss själva.
Myten om cyborgen har inspirerat musiker och filmskapare men också hyllats som den ”nya” socialistiska feminismen: här fanns en fräsch, radikal politik som lät inkluderande – alla kunde vara cyborger – lekfull, gränsöverskridande och såg ut att höra hemma i framtiden, som man föreställde sig skulle se ut just så, med hybrider som befolkade jorden.
Man får dock aldrig reda på vem den här cyborgen är i verkligheten och på vilket sätt vi skulle vara maskiner nu. När författaren Hari Kunzru intervjuade Haraway svalde han hela begreppet men lyckades inte komma närmare än till en beskrivning av högteknologiska gympaskor och hörapparater. På vilket sätt skulle detta betyda att hela kapitalismens logik är upphävd? När Haraway själv ska ge exempel på vilka cyborgerna är talar hon om färgade kvinnor, om koreanskor som arbetar inom elektronikmonteringen och om fabriksarbeterskor i Silicon Valley. Det verkar med andra ord vara samma gamla arbetarklass!
Men den här förkärleken för ”nya” fenomen som påstås förändra den politiska kartan helt dyker upp då och då, ofta i samband med tekniska upptäckter. När radioaktiviteten upptäcktes för drygt hundra år sedan ville många dödförklara teorin om den historiska materialismen, och radio, teve och internet har alla åtföljts av proklamationer om att världsfred, social jämlikhet och rättvisa nu följer automatiskt. Viljan att gå bortom dualismer är också en ständig gäst hos vänstern i tider när revolutionen verkar långt borta och allt känns motigt. Då kommer någon och säger att nya uppfinningar har ”upphävt” klasskonflikten eller att man inte behöver bekämpa kvinnoförtrycket eftersom kvinnor inte finns.
Det som kännetecknar denna tanke är ett obehag för uppdelningar, som kallas totalitära: det finns inte offer och förövare, förtryckare och förtryckt, rik och fattig: alla kan samsas i en grupp av cyborger. Folk tar till sig det, speciellt västvärldens radikaler som drömmer om en bättre värld men inte lider nämnvärt av att leva kvar i den nuvarande ett tag till. De när ett hopp om att bara man rör runt lite i definitionerna, kanske hela problemet är borta när man tittar igen! Tyvärr tittar inte så många, eftersom därute härjar samma kapitalism som slukar mer natur och människor för var dag som går.
Jag tror också att fascinationen för föreningen människa-maskin har andra ideologiska rötter: det handlar om en räddning från kroppen, närmare bestämt kvinnokroppen. Alla datanördar som exalterat ropar ”äntligen!” efter att ha läst cyborgmanifestet syftar inte på seger över kapitalismen, utan över vad de uppfattar som fångenskapet i sina kroppar och beroendet av kvinnan. Här ges de en smak av befrielsen: att få bli ett med sina älskade maskiner. Det är ingen slump att en av Haraways mest citerade fraser handlar om att cyborgen är att föredra framför gudinnan. Ironiskt nog skrev hon själv för trettio år sedan att vi måste skapa en teori som inte ser våra kroppar som fiender.
