Nooshi Dadgostar, du vågade!

Mars 2021, Dagens ETC 

Vi är många som har längtat efter att få ett stridbart vänsterparti i Sverige. Vi har väntat genom privatiseringar, skattesänkningar, utförsäljningar, las-uppgörelser. Vi har väntat sedan nittiotalet, ja sedan åttiotalet då socialdemokraterna började avvika allt mer från arbetarrörelsens intressen, sedan klassklyftorna började öka även under s-regeringar, sedan högern ryckt fram och extremhögern växt. Vi har organiserat, demonstrerat, mobiliserat men inte fått politiskt gehör. Vi har sett hur politiska beslut gång på gång fattas som inte gagnar någon annan än riskkapitalisterna, och trots att en majoritet av folket varit emot. Vi har väntat på att någon ska gå fram och ta plats och säga: Nu är det nog!

Och nu har det hänt. Vänsterpartiet tar strid och hotar att fälla regeringen över marknadshyror, och för första gången har vi en parlamentarisk situation där det är vänsterns krav som står i centrum. Regeringen: lyssna eller gå under!

Frågan om vem som ska bestämma över våra bostäder är inte för liten. Tvärtom. Är det något en regering ska fällas över, så är det detta. För

1. Ingen vill ha marknadshyror. Ingen hyresgäst vill ha dyrare hyra. De enda som tjänar på det är ett fåtal hyresvärdar. De rika som vill ha en lägenhet på attraktiva adresser kan köpa sig en bostadsrätt ändå.

2. Alla människor har rätt att bo någonstans. I vår grundlag står det inskrivet att det åligger det allmänna att trygga rätten att bo. Skyhöga hyror gör tvärtom boendet till en lyx. Införs marknadshyror i nybyggnation kommer det snart sprida sig till resten av hyresrätterna och det kommer bli en vräkningsfest utan like. Marknadshyror går därmed helt emot den anda som uttrycks i grundlagen.

3. Marknadshyror är odemokratiskt. De innebär att den som har mest pengar får lägenheten, istället för att som nu, hyrorna sätts genom förhandlingar mellan värdarna och hyresgästernas representanter. Det är en demokratisk modell som vi bör värna om.

4. Marknadshyror ökar segregationen. Innerstäderna kommer att bli reservat för välbärgade, med hyror på 50-100 000 kronor i månaden. De mindre bemedlade kommer att trängas ut, vilket påverkar skolorna som blir ännu mer segregerade, vilket skapar en situation med större klassklyftor, mer social utslagning, färre chanser för barn att träffa barn från annan klassbakgrund, mer våld. Vem vill ha det så?

Det är också en fråga där folkrörelserna länge mobiliserat. Genom att ta strid för den visar vänsterpartiet att de hörsammar folkrörelsernas krav, vilket kan göra det värt att engagera sig – det finns någon som lyssnar. Kanske hade varken vänstern eller socialdemokraterna väntat sig att moderaterna och kd skulle hänga på och därmed göra hotet reellt. Nu kallas vänstern för oansvariga som öppnar för en högerregering. Det kortet kan man inte dra i all evighet. Vill man ha vänsterns stöd måste man också hörsamma deras krav någon gång ibland. För som Ali Esbati sa i veckan när han släppte sin bok om terrordådet på Utöya: När de politiska skillnaderna mellan blocken tycks små, det är då fascismen växer. För om blocken är överens om allt väsentligt – skattepolitik, bostadspolitik, arbetsmarknad – då talas det ju inte om dessa frågor. Det är då det går att blåsa upp semantiska strider om lucia och midsommar och vem som sa vad på nätet.

Men nu riskerar regeringen att falla över bostäderna. En av de mest centrala frågorna i människans liv. Nooshi Dadgostar, du vågade!

 Bildt och den försvunna rapporten

Ur ETC december 2020 

 

Året är 1992 och regeringen Bildt förbereder sig på en omfattande samhällsomvälvning. Skolan ska öppnas för vinstintressen. Det har aldrig hänt här tidigare. Sedan folkskolan infördes i mitten på artonhundratalet har den alltid skötts av det offentliga. Milton Friedmans förslag om skolpeng ses som extrema fantasier i de flesta länder – det enda land som dittills prövat det är Pinochets Chile. Enligt Friedman ska skolan finansieras offentligt genom en ”peng” för varje elev som ska delas ut till privata företag – men det är bara initialt. I ett senare skede ska skattepengarna upphöra att komma och skolorna ska bli helt privata.

Den svenska skolan håller vid den här tiden hög internationell klass. Den utmärker sig både för goda resultat och en hög nivå av likvärdighet, det vill säga att elever över hela landet och i olika stadsdelar får relativt liknande resultat.

Under 1992 skickar OECD en utförlig rapport till regeringen Bildt. Rapporten ifrågasätter nyttan av friskolereformen och hänvisar till studier som visar att den kan leda till ökad segregation. Den blir aldrig diarieförd och försvinner spårlöst. Inte förrän 2019 hittas den i OECD:s arkiv av en utredare på LO.

Tio år senare börjar svenska elevers resultat att sjunka. I varje Pisa-mätning sjunker de, för att 2012 ligga under genomsnittet inom OECD i samtliga ämnen. Resultaten har sedan dess aldrig nått upp till tidigare nivåer – och i senaste mätningen visade det sig att Sverige hade tagit bort elever som inte nådde kraven och därmed förbättrat sitt resultat. Förklaringen att det är ”nyanländas” resultat som tagits bort håller inte, då betydligt fler tagits bort än det finns nyanlända.

Efter trettio år är det uppenbart för de flesta, skriver journalisten Mats Wingborg i sin nyutkomna bok ”Blåbrunt Sverige” att experimentet har misslyckats. Konsekvenserna är inte bara att svenska ungdomar kan mindre, vet mindre, läser sämre och räknar sämre. När skolan inte fungerar får det effekter på brottslighet, integration och ekonomi och i förlängningen hela samhället. En hel människas framtid kan avgöras av om hon får en bra utbildning eller ej.

Stödet för vinst på skolan sjunker. Endast 18% av befolkningen tycker idag att systemet är bra. Det finns inget enda parti vars väljare vill ha kvar systemet. Inte ens bland moderaternas väljare är de en majoritet – bara 35% av M-väljare tycker att friskolornas ägare ska ha möjlighet att plocka ut vinst. Bland SD:s väljare är motståndet ännu starkare. Deras syn på skolan ligger närmare vänsterblockets.

Trots det finns tre partier som hårdnackat försvarar systemet: Moderaterna, KD och SD. Man kan fråga sig varför? Varför går de emot sina egna väljare? Hur kan ett system fortsätta att existera som befolkningen de facto inte vill ha?

Svaret är, menar Wingborg, dels att friskolekoncernerna har fått utforma dessa partiers skolpolitik genom hård lobbyism, dels att SD har överlåtit frågan åt moderaterna. Partiets företrädare talar sällan om ämnet och verkar inte så intresserade. Häri ligger också själva nyckeln till det som Wingborg menar är det blåbruna samarbetet.

SD kommer att helt överlåta de ekonomiska frågorna åt moderaterna. Det kommer att bli moderaterna, och möjligtvis KD, som bestämmer över a-kassan, skolan, sjukförsäkringen och välfärden. SD kommer att kräva inflytande över ett par frågor, förmodligen invandring och kulturpolitik. I praktiken innebär detta bland annat 24 miljarder kronor i nya jobbskatteavdrag, pengar som ska tas bland annat från arbetsmarknadspolitik och investeringsstöd för hyresrätter. Det innebär också att den svenska skolan kommer att fortsätta förfalla.

Mycket har skrivits om att den som röstar på moderaterna också röstar på SD:s migrationspolitik. Men vet den som röstar på SD att det också är en röst för moderaternas extrema skolpolitik – som vi nu är ensamma i världen om?

Våra män - och andras

Ledartext ETC 29 december 2020

”Nu slår Egyptens våldtagna kvinnor tillbaka i metoo-uppror” kunde vi läsa i svenska medier i somras. DN berättade om en man ur landets elitfamiljer som i flera år förgripit sig på kvinnliga studenter utan att någon reagerat, men när kvinnorna började posta sina vittnesmål på sociala medier visade det sig att många råkat ut för samma sak.

Mannen är när artiklarna skrivs inte dömd, men det råder ingen tvekan i svenska medier om att händelserna har ägt rum. Det presenteras som en självklarhet att de egyptiska kvinnorna gör rätt, och tonen i artiklarna låter förstå att det här är ett land där männen kommer undan med vad som helst. DN skriver att Egypten ”har notoriskt dåligt rykte internationellt vad gäller attityder mot kvinnor” och att ”de senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall i Egypten där kvinnor som reagerat mot sexövergrepp själva blivit straffade.”

Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så.

Men ingen tycks dra någon parallell. Medan kvinnorna i Egypten skildras som modiga kämpar mot ett förtryckande system, betraktas kvinnorna på hemmaplan som berättar om övergrepp och våld som brottslingar.

Nu tänker någon att skillnaden beror på att Egypten är en diktatur med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, och att det är därför kvinnorna blir trodda i svensk press.

Det är bara det att samma sak händer varje gång sexuella övergrepp sker i något annat land. Frankrike, Danmark, USA, Indien, Japan – där har övergreppen, enligt medierna, självklart ägt rum. När den franska författaren Vanessa Springora tidigare i år gav ut romanen //Samtycket//, om hur hon som femtonåring groomats och utsatts av författaren Gabriel Matzneff, var det ingen i svensk press som ifrågasatte hennes version. Tvärtom hette det att Frankrike var ett patriarkalt land där eliten stolt ägnat sig åt pedofili utan att någon höjt på ögonbrynen. Samma med metoo-uppropet i Danmark: artikel på artikel skrevs i svensk media om hur det var ”typiskt danskt” att överse med trakasserier, och Jens Liljestrand utnämnde i Expressen landet till ”metoo-rörelsens u-land” där ”allmän mansgrisighet gärna avfärdas som ett skämt.” Och när Sverige rapporterade att de amerikanska kändisarna Harvey Weinstein, Bill Cosby, R Kelly, Jeffrey Epstein med flera ägnat sig åt systematiskt sexuellt våld – då låg fokus på en mäktig industri som tystat kvinnor i åratal, men att nu hade kvinnorna gått ihop och talat ut. DN kunde till och med stolt berätta att Sverige hade en del av äran: ”Hon vågade stämma Fox-chefen – tack vare det svenska arvet.” För att inte tala om Indien och Japan, där ”den mansdominerande japanska mediebranschen” gör att få vågar berätta vad de utsatts för, skriver SVT.

I svenska mediers rapportering om sexuellt våld i utlandet är språkbruket ofta feministiskt: det talas om tystnadskultur, patriarkat, systemfel, mansdominans, kvinnor som slår tillbaka. Journalisternas sympati ligger obestridligen med offren – förutom i de fall då en dissident i Ryssland eller Kina anklagas för våldtäkt, då heter det vanligen att anklagelserna är ”fabricerade av makten.” Medierapporteringen skapar ett ideologiskt avstånd mellan landet ifråga och Sverige, där det är uppenbart att vi tror på jämställdhet och liknande saker inte skulle hända.

Vi kanske är så jämställda att det inte förekommer övergrepp här? Så att när de väl händer, har de inte hänt? För när kvinnor i Sverige går ut och berättar om övergrepp, har samma medier plötsligt en helt annan ton. Om det skrivs alls, är det i förtäckta ordalag och med många brasklappar om att ingen dom har fallit och ingen alltså får betraktas som skyldig. Med undantag för några få månader metoo-hösten 2017, så publiceras inte förövarens namn förrän han själv behagar ge en intervju och förklara att han är oskyldig. I rapporteringen lyser det feministiska språkbruket med sin frånvaro; där andra länders patriarkat ofta och gärna skrivs ut även på nyhetsplats, har jag inte hittat någon svensk nyhetsartikel om övergrepp som innehåller ordet. Istället får tvivlet på offrets berättelse plötsligt betydligt större utrymme. Frågor om vad som möjliggjort övergreppen, kontexten och samhällsanalysen uteblir. När dom efter dom fallit i svenska domstolar där offer för sexuella övergrepp tvingats betala sina förövare, har domarna beskrivits som om de vore opolitiska och neutrala: lagen bara ”är så.” Ingen kan veta vad som hänt mellan dem, men man får i alla fall inte gå ut och säga vad som helst om vem som helst. Det, kan jag konstatera, är en analys som svenska medier enbart tillämpar på Sverige.

Fortfarande fattar ingen Ayn Rand

 Säg vad du tycker om Ayn Rand, och du säger vad du står politiskt. Är man höger av den nyliberala skolan ska man dyrka henne, är man vänster ska man fnysa åt henne – nyliberal framtidsfiktion, antifeministisk dynga, fascistiskt skräp. När Annie Lööf uppgav Rand som sin favoritförfattare sa alla: uuuh!

Stackars Rand. Hon är ju bra! Och missförstådd av alla läger. Visst kan en del av kritiken stämma in på Och världen skälvde – men Urkällan, som nyligen getts ut som ljudbok, är något annat. En komplex roman vars handling går emot dess moral, och vars moral är helt unik. I den ser jag Rand teckna konturerna till något så oförmodat som en antikapitalistisk egoism.

Romanen, som publicerades 1943, tar oss till ett USA besatt av arkitektur. Överallt byggs det och varje nytt bygge recenseras med passion av landets krönikörer. Striden står mellan klassicism och modernism.

Vad Rand lyckas visa så briljant är att kapitalismen också är en kollektiv kultur.

Romanens hjältar är två egoister. Sägs det. Just därför är de masochister. Dominique Francon, dotter till en av USA:s främsta arkitekter, och Howard Roark, egensinnig arkitekt, är människor som älskar konsten över allt annat, i synnerhet skyskrapor. De går sin egen väg och bryr sig inte om vad andra tänker. De avskyr masskultur, banalitet och sociala människor – bara en karaktär har vänner är hennes integritet i fara hos Rand.

Eftersom de inte bryr sig om vad andra tänker, bryr de sig följaktligen inte heller om pengar eller makt. Pengar och makt är bara synonymer för social ställning, vilket en verklig egoist inte behöver. En verklig egoist försöker heller inte rädda sitt rykte. När de blir utkastade från skolor, anklagade i domstol, hånade i pressen, säger de inte ifrån. De ser ingen mening med det. Egoismen sitter nämligen inte i relationen till omvärlden, utan i relationen till det egna jaget och det egna skapandet.

Helen Mirren spelade Ayn Rand i ”The passion of Ayn Rand” i en tv-film från 1999.Foto: SHOWTIME NETWORKS

Det här paret lever i en rutten omvärld. Nostalgi och kitsch grasserar, pengar är allt och kvalitet intet, agitatorer rycker med sig massorna hit och dit, ingen vågar ha en egen åsikt om något utan speglar sig nervöst i andras ögon. De tre onda tingen personifieras av kapitalisten Wynand, opportunisten Keating och socialisten Toohey.

Wynand är en tidningsmagnat som ger folk vad de vill ha: skräp. Keating är en karriärlysten men ack så medioker arkitekt som når framgång då han följer trender och slickar uppåt. Han lyckas dock aldrig slutföra projekten, och ber ständigt Roark om hjälp med ritningarna. Roark, hjälten, vill varken ha ära eller lön. Han hjälper till gratis då han inte står ut med att se fula hus. Toohey skriver gråtmilda krönikor om fattiga människor i Wynands tidningar, men är i själva verket en makthungrig populist: tänk nutida influencer.

De onda har det gemensamt att de följer strömmen. De har ingen originalitet, de gör bara vad som säljer. Om man kan tjäna pengar på bjäfsiga ornament och kampanjer för utblottade änkor, så varsågod. De anpassar sina åsikter efter vad som är trendigt och ordnar soiréer med gäster på innelistan.

Är då inte dessa människor egoister? Nej, menar Rand. Deras jag är nämligen beroende av andra, och därmed osjälvständiga.

Just detta kan också ses som ett fascistiskt drag hos Rand, ett övermänniskoideal: en intelligent människa är alltid vacker.

Vad Rand lyckas visa så briljant är att kapitalismen också är en kollektiv kultur. I kapitalismen är alla slavar under varandra: kapitalisten och konsumenterna håller varandra i ett järngrepp och ingen kan stiga ur. Konsumenternas smak blir den som kapitalisterna bestämt, men kapitalisterna måste också tillfredsställa folket. När Wynand slutligen börjar uttrycka en egen åsikt är hans dagar räknade.

Är Rand då fascist? Nej, för även fascismen kräver likriktning och ledare. Översatt till dansens språk skulle Rand snarast vara techno – inne i sin egen rytm, utan vilja att vare sig imponera eller anpassa stegen till en partner.

Men Urkällan är också en kärlekshistoria. En man och en kvinna åtrår och älskar varandra, diverse hinder ställs i deras väg, vilka de övervinner genom att visa att de är trogna sina ideal, och på slutet får de varandra.

Är inte kärleken då exempel på just den banalitet Ayn Rand föraktade så? Är den inte social, är den inte anpassningsbar? Urkällan följer västerländsk kärlekskanon till punkt och pricka. Mannen av folket som får den rika arvtagerskan genom att uppvisa mod och dådkraft, men som visar sig vara en välutbildad gentleman när han väl vunnit hennes kärlek. Här personifieras dådkraften av att Roark, då en arbetare på Francons fars bygge, tar sig in i hennes sovrum och kastar sig över henne. Nästa gång de ses är han arkitekt.

Romantisk kärlek är, i västerländsk kanon, alltid oförenlig med pengar. För att kunna älska måste en romankaraktär avstå från materiella ting. Det gör även Roark och Francon. Ingen av de andra karaktärerna har förmågan att älska på riktigt, då de är för upptagna med status och pengar. I kärlekens värld är Rand snarare tango än techno: närhet – avstånd – passion – omöjlig kärlek.

Francon och Roark gör lidandet och den omöjliga kärleken till en konst. Båda tycks vilja förstöra så mycket för kärleken som de bara kan. Francon gifter sig med två av Roarks värsta fiender som hon själv föraktar; först Keating och sedan Wynand. Roark väntar troget och tålmodigt. 

Mötet mellan de två har även ytterligare en dimension: den feministiska. Även om Rand var en övertygad antifeminist i teorin, bedrar skenet. Vad hon skriver fram mellan Francon och Roark, sex år före Det andra könet, är en skiss på en jämlik relation. Utan svartsjuka, äganderätt eller kontroll.

Och i praktiken är det alltid kvinnan som är aktiv och mannen passiv hos Rand. Francon älskar nakna män och köper statyer av dem som hon kastar bort och förstör. När Roark gör inträde i romanen är han naken, muskulös och arbetar på hennes fars bygge. Hon står i grå dräkt och tittar på hans kropp – men en kropp är hos Rand aldrig enbart en kropp utan ett förkroppsligande av en själ.

Just detta kan också ses som ett fascistiskt drag hos Rand, ett övermänniskoideal: en intelligent människa är alltid vacker. Rand uttryckte ofta sin beundran för manliga hjältar, banala sagor och ytlig skönhet, en paradox som gör att ungefär hälften av bidragen till antologin Feminist Interpretations of Ayn Rand kallar henne en förrädare av sitt eget kön och hälften menar att hon är en feministisk föregångare.

Den som läser vännen Barbara Brandens biografi The Passion of Ayn Rand får många personliga nycklar till centrala teman hos Rand, som att hon gifte sig med en man hon trodde var intelligent, trots att han knappt sa ett ljud förutom ja och amen. Han såg bra ut – så han måste vara ett geni, tyckte Rand, dyrkade honom livet ut – och bedrog honom med unga fans. Det är denna paradox som gör att den egentliga urkällan i hennes verk är hennes undermedvetna. Hon må ha ikoniserat dollartecknet, men det hon skriver är antikapitalism.

Aftonbladet Kultur juli 2022

Attacken på Rushdie: Yttrandefrihet är ett för futtigt ord

De fick honom till slut. Salman Rushdie, som sedan länge slutat vara Joseph Anton – Joe, som hans livvakter kallade honom för att inte råka avslöja hans namn – som hade åter vågat bli sig själv. När han avslutade sin självbiografi med samma namn trodde han att Joseph Anton-tiden var över; då kunde han röra sig, han vågade gå ut på gatorna, han fick flyga med British Airways, som länge svartlistat honom av säkerhetsskäl. 

Yttrandefrihet är fel ord i det här läget. Yttrandefrihet; har ni bara det att tillgå? Som om det gällde något lågt, en billig provokation, något som inte kunde försvaras på annat sätt än att hävda rätten att säga allt – ”även det obehagliga”. Jo, visst finns även den rätten, men det är inte det vi har att göra med här. Rushdies verk är inte någon Muhammedkarikatyr, inte någon bränd Koran med bacon på som bara har en tolkning och ett syfte. Rushdies verk är stor litteratur av den allegoriska sorten; med så många lager och hänsyftningar att ingen kan säga sig ha rätt att säga vad den ”betyder”.

Attacken är inte enbart en attack på yttrandefriheten, den är en attack på litteraturen, på den uttrycksform som föds på nytt varje gång den möter en läsares ögon. Det är en attack på mångtydigheten, för den som attackerar tycker sig ha rätten att bestämma hur verket slutgiltigen ska tolkas, och att tolkningen är så definitiv att författaren aldrig bör få skapa nya verk. Själv begriper jag inte hur någon kan se Satansverserna som en attack på islam. Det är ju en berättelse om att vara invandrare i Storbritannien – en föregångare till Hanif Kureishi och Zadie Smith – men Rushdie har en fallenhet för det storslagna, för historiska och religiösa analogier, för att svepa in sina karaktärer i myter. Han skriver aldrig enbart om här och nu, det tycker han är för futtigt, och därför blev invandrarna inte bara människor utan änglar och djävlar, och på grund av den allegorin förändrades hans liv för alltid. 

I Joseph Anton skrev han om hur ”fatwa” blev ett ord som repeterades så mycket runt honom att han till slut inte förstod det, som en ovälkommen skugga, att ingen artikel längre kunde skrivas om hans litteratur utan att allt handlade om fatwan, och hur lite stöd han fann bland andra författare och konstnärer. En av hans värsta belackare var sångaren Cat Stevens, som konverterat och i klassisk konvertitanda blivit fanatisk, men även John le Carré menade att Rushdie fick skylla sig själv, en åsikt som var relativt utbredd, precis som klagandet på att han tog skattepengar i anspråk med säkerhetsarrangemangen.

En annan, fegare variant på temat ”han får skylla sig själv” var att hävda att visserligen fick Rushdie skriva vilka romaner han ville, men var han inte en osympatisk person? Karikatyrer publicerades i brittisk press, det skrevs om hans onda blick, så till den grad att Rushdie gick och opererade sina hängande ögonlock och plötsligt, utropade pressen, såg han ju trevlig ut! I sin självbiografi skriver Rushdies exfru Padma Lakshmi om hans egoism och upptagenhet av sig själv. Allt detta blev ett bakgrundsbrus, som oavsett vad som stämde blev en enda stor ursäkt för att inte stå upp för honom, vilket även spred sig till bokförlag och priskommittéer – vågar vi ge pris åt honom, tänk om något händer?

Men det som Rushdie främst ångrade, skriver han, var att han en gång bad om ursäkt för sin bok. Att han förmåddes att skriva under ett ”försoningsbrev” tillsammans med shiitiska ledare i hopp om att han skulle skonas. Han skonades inte, och han hade därpå förlorat det viktigaste han hade: sin värdighet. Den som bär skulden för det som hänt är och förblir Irans regim – utan den hade Rushdie inte blivit måltavla och romanen hade förblivit en roman, att läsa och tolka om och om igen.

Aftonbladet Kultur, augusti 2022

Fast i telefonkö igen? Det är kapitalismen som slösar din tid

 Google lanserade nyligen en revolutionerande produkt på den amerikanska marknaden: en app som väntar i telefonköer åt oss. Istället för att man ska sitta i evigheter och lyssna på "Ditt samtal är viktigt för oss. Du behåller din plats i kön" ska Google Assistant göra det åt en och meddela när samtalet besvaras. 

Det här är ett typiskt exempel på en Max Lurifax-lösning, nämligen när marknaden löser problem som marknaden skapat. Man tar betalt för att hjälpa oss att spara.

Men låt oss dröja lite vid fenomenet telefonköer. De har nämligen något intressant att säga oss om vårt ekonomiska system.

Enligt en seglivad myt, så är kapitalismen per definition effektiv och offentligt driven verksamhet ineffektiv. Kapitalismen skulle därmed snabbt göra sig av med all dödtid. Vad man inte säger då är att det enbart gäller den tid som företagen själva måste bekosta. Vår tid har de inget mot att slösa bort. 

Det här betyder att företagen kan skära ner på kundtjänst – deras tid – för att istället låta oss vänta i kö och slösa vår tid. Det kostar ju inte dem någonting! Och eftersom en av fyra kunder lägger på ifall kötiden blir längre än en halvtimme, kan man också bli av med kunder som vill klaga. Den smartaste lösningen blir då att låta kunderna betala på nätet, men tvinga dem att kontakta kundtjänst på telefon för att avbeställa. Att köpa går fort, att få tillbaka pengar nästan omöjligt. Vilka har utvecklat denna modell till perfektion? Reseföretag. Nätleverantörer. Telefonbolag. Precis den typen av firmor som folk ofta är missnöjda med. 

Jag har försökt ta reda på när telefonköerna uppfanns, men det finns tyvärr ingen bok skriven om deras historia. Den tekniska möjligheten att låta samtal vänta tycks ha uppfunnits i USA på 70-talet, men långt in på 80-talet höll sig de flesta myndigheter och firmor med en stor avdelning av växeltelefonister. Vart man än ringde svarade en person direkt.

1994 skrev Ove Säverman i Dagens Nyheter:

”Vissa företag låter folk vänta i telefon utan att någon svarar. I stället undrar en dam titt och tätt om man vill fortsätta vänta."

Han noterar det som om det vore något nytt och mycket underligt. Under avregleringarnas epok fullständigt exploderade bruket av telefonköer och har sedan dess förlängts varje år, så att det nu i regel är fem minuter av ”Du kan lätt göra dina ärenden på vår hemsida… Dina synpunkter är viktiga för oss, vi kommer därför att ringa upp dig… Vill du ha information om covid-19 tryck…” innan man ens kommer till själva kön.

En gång när jag ringde ett företag för att fråga om ett paket som försvunnit fick jag ett direktnummer till Postnord. Där hände det konstiga att någon svarade direkt! Personen på Postnord sa: VAR har du fått det här numret ifrån? Det är ett hemligt nummer bara till företag och INTE till privatpersoner! Radera genast detta nummer och ring ALDRIG hit igen! (Om någon vill ha numret kan ni höra av er.)

Forskning visar att vi tillbringar 43 dygn av våra liv med att vänta i telefonkö. Hela Sveriges befolkning slösar alltså sammanlagt 1,2 miljoner år på något helt onödigt! Hur kan man säga att kapitalismen är ett effektivt system?

Lägg till den tid vi slösar på att välja elbolag, telefoni, bank, försäkringsbolag, pensionssparande – där det enda som händer är att man får samma tjänst men blir mer eller mindre lurad – och kapitalismen framstår som ett gigantiskt slöseri med vår fritid.

Detta slösar inte bara vår tid, utan även andra företags tid, eftersom det ofta är på vår arbetstid vi måste sitta i telefonkö. 

Vad är det här? Det är den kapitalistiska ineffektiviteten. Där varje företag tvingar sina anställda att stressa runt, medan de slösar andra människors tid. Vissa blir utbrända, andra blir arbetslösa, allt utan någon logik. 

Om vi räknade vår tid som ett kollektivt värde, hade vi kunnat uppfinna en modell som avskaffade samtliga telefonköer. Effektivitet hade då mätts samhällsekonomiskt, där varje slösad timme blivit en timme som samhället kunnat använda bättre. Genom att anställa fler personer till kundtjänst kunde man dessutom få ner arbetslösheten samt underlätta livet för de som arbetar med kundtjänst och får ta alla människors frustration över att ha fått vänta. Man kan göra det på två sätt: 1. Ta över företagen och anställ fler. 2. Lagstifta om att en telefonkö inte får vara mer än fem minuter, annars får företaget böta.

Tänk er detta som vallöfte: Vi lovar att alla telefonköer avskaffas, en miljon år kommer att frigöras, att användas hur ni vill. 

Ur  ETC december 2020

Trump satsar på lawfare - USA:s egen metod för mjuka statskupper

 En president som vägrar avgå. Anklagelser om valfusk som används för att misstänkliggöra den demokratiska processen. Domstolar som görs till verktyg i händerna på den härskande politiska klassen. Det som händer i USA:s presidentval är förvisso chockerande, men det är inte något nytt. Det kallas lawfare och har varit extremhögerns strategi i Latinamerika de senaste tio åren. Det var så Jair Bolsonaro kom till makten i Brasilien, det var så Evo Morales störtades i Bolivia, det var så Hernández Alvarado kom till makten i Honduras.

Alla dessa mjuka statskupper stöttades av USA.

Vad som händer nu är att USA:s extremhöger prövar strategin på hemmaplan. Tanken med att snabbt tillsätta nya domare är att USA:s högsta domstol ska kunna tilldöma Donald Trump segern genom juridiska trick. Lojala domare kan sedan belönas på olika sätt, vilket skedde i Brasilien när domaren som fängslade Lula belönades med posten som justitieminister. En annan strategi, prövad i Bolivia, är att så förvirring genom anekdoter. Tal om valurnor som hittats slängda vid vägkanten eller rösträknare som börjat skriva på valsedlar är ett klassiskt sätt att underminera valets legitimitet. Få kan själva kontrollera om det stämmer eller inte, och snart har man sått misstro mot hela processen.

Förmodligen är republikanska institut just nu upptagna med att producera rapporter som ska bevisa att valfusk har ägt rum. Dessa rapporter kan sedan framstå som objektiva bevis.

Ofta jämförs Trump med en femåring som förlorat i spel. Det är visserligen träffande, men det är inte en politiskt korrekt analogi. Inte heller Guardians beskrivning av Trump som en desperat, tygellös krigsherre. Tvärtom. Allt det här var planerat sedan lång tid tillbaka. Kampen för att begränsa svarta väljares möjligheter att rösta har redan pågått i domstolar under många år, och enligt de biografier som skrivits om Trump är han inte alls spontan. Hans tweets redigeras och passerar genom flera medarbetares händer innan de publiceras. Att verka spontan är ett hårt arbete.

Det här handlar inte om en person. Det handlar om en strid inom högern, och den pågår globalt. Striden står mellan den fascistiska extremhögern, representerad av Trump, och den imperialistiska nyliberala högern, representerad av Biden.

För den senare är det viktigt att upprätthålla USA:s demokratiska system. Endast så kan man ge legitimitet åt de invasioner som regelbundet görs världen över. För den fascistiska extremhögern är det tvärtom förstörandet av neutrala institutioner som är poängen. Det ska inte finnas någon stabil grund, det inte finnas konsensus om något, endast ett gungande hav. Och precis detta uppnår Trump på ett mycket skickligt sätt genom att vända medierna och även de sociala medieplattformarna emot sig. När Twitter döljer hans tweets och tidningarna alltmer tar ställning emot honom, eroderas just den neutrala grunden. De blir också kamporgan, om än för den andra sidan.

Man kan bli trött på all den rapportering om USA-valet som pågår i svenska medier, eftersom kärnfrågan så sällan berörs. Varför är USA-valet så viktigt för oss som inte bor där? Varför vet vi allt om amerikansk politik och nästan ingenting om indisk, trots att det bor 1,3 miljarder människor i Indien och bara 328 miljoner i USA? Varför kan vi namnen på flera domare i USA:s högsta domstol men inte någon av våra egna 16 justitieråd (alla med svensk bakgrund, för övrigt)?

Det beror på två saker.

Den ena är att USA är världens största kapitalistiska ekonomi.

Den andra att USA är världens starkaste militärmakt.

Vilken politisk inriktning landet tar kommer därmed att bli avgörande för västvärldens högerpartier. Lyckas Trump behålla makten med lawfare, kommer samma sak förmodligen prövas av extremhögern i Europa. Vilken militärpolitisk inriktning USA tar kommer att innebära liv och död för hundratusentals människor någonstans i världen. Några länder kommer att invaderas, andra kommer att lämnas åt sitt öde. De länder som drabbas av sanktioner kommer att få svälta, de länder som får ett frihandelsavtal kommer att se sina bönder arbetslösa när subventionerad amerikansk majs strömmar in. Under de kommande fyra åren kommer nya gerillarörelser födas med USA:s ekonomiska stöd och andra kommer att krossas. Parisavtalet kan krascha helt och miljontals ton metangas kan släppas ut om frackingindustrin expanderar.

Att alla dessa beslut ligger i händerna på fem procent av jordens befolkning, varav bara hälften röstar, är i sig ett tecken på en odemokratisk värld. Nu skickas en testballong ut: Kan demokratin inskränkas ytterligare?

Ur ETC november 2020

Högern approprierar vänsterns maktkritik - och fyller den med gift

 En dålig sak som hela Trump-eran fört med sig är att konspirationsteoriernas anseende förstörts. De verkliga konspirationerna försvinner i ett hav av galenskaper! Nu kan man knappt avslöja något längre, använda ord som makt, eliten eller dold – då hamnar man i ett sällskap med allehanda Pizzagaters, Qanons och Plandemi-tyskar. 

För 20 år sedan var det vänstern som var maktkritisk. Det var den frihetliga vänstern som först skapade alternativa nyhetsmedier som Yelah, Indymedia och Motkraft. Samtliga är nedlagda idag – Indymedia lever i stort sett bara kvar i Grekland. Det var då högern som stod för uppfattningen att makten per definition gick att lita på just därför att den hade makten, att samhället fungerade som det ska och att vi levde i den bästa av världar. Högern var påklistrat positiv och kallade vänstern för "nej-sägare", medan högern alltid sa ja till alla nya förslag, så till den grad att deras argument för EU var "Det är roligare att säga ja”. Högern var etablerad, vänstern var alternativ. Under hela min uppväxt var högermänniskor de som lydde lärarna utan att ifrågasätta, som gjorde som man blev tillsagd och tyckte det var opassande att säga ifrån. 

Den typen av höger förlorade alltmer mark under 00-talet. Högern som politisk kraft kom att återuppfinna sig själv genom att inkorporera den invandrarfientliga rörelsen och därmed framstå som ”maktkritisk”. I själva verket är det en höger som inte alls är kritisk mot den verkliga makten, det vill säga kapitalet och dess institutioner: IMF, EU, Nato. Vad den gör är att appropriera vänsterns språk och tankestruktur, som den sedan blåser ut och fyller med eget, giftigt innehåll. Det är en gammal fascistisk strategi.

Den franske anarkisten Daniel Guerin beskriver den i sina resor genom Tyskland 1932 och 1933. År 1932 sjöng man fortfarande socialistiska sånger i Tyskland – år 1933 hade nazisterna tagit över dem. Melodierna var desamma, men orden hade bytts ut. Guerin beskriver sin förvirring när han hör något så välkänt som plötsligt blivit något helt annat. 

Det är precis den taktiken den internationella fascismen använder sig av idag. Man behåller melodierna, men byter ut orden. 

Varför skapar man inte en egen melodi? För att det är mycket smartare att ta över våra. På det sättet skapar man en kognitiv dissonans – det låter bekant, men är det inte – samtidigt som man omöjliggör för vänstern att hålla fast vid samma melodi, då den med ens fått en otäck klang.

Precis detta är vad som sker med fältet maktkritik idag. Det har blivit minerat. Vänstern ser därför ut att stå inför två alternativ: fortsätta med maktkritiken som vanligt eller överge maktkritiken helt och hållet.

Att fortsätta som vanligt är svårt, för att inte säga omöjligt. Ett exempel: Feminister har till exempel länge riktat kritik mot diverse NGO:s för deras stöd till prostitutionslobbyisterna, däribland Bill and Melinda Gates Foundation och Open Society Foundation. Dessa organisationer har länge gett bidrag till lobbyorganisationer som arbetar för att sexköp och koppleri ska legaliseras, ofta med förklaringen att det handlar om att motverka hiv. Problemet är att Open Society Foundation ägs av George Soros och därför går det inte ens att tala om saken idag, eftersom George Soros är målet för en vansinnig konspirationsteori som drivs av extremhögern i framför allt Ungern, som går ut på att han är ansvarig för att ta flyktingar till Europa. Att fortsätta som vanligt är därför inte ett alternativ, därför att den som använder namnet George Soros blir idag ett verktyg i händerna på denna konspirationsteori, oavsett om hen vill det eller inte. 

Ett annat exempel är termer som globalisering, som tidigare betecknat kapitalets sätt att sänka löner genom att förlägga produktionen där arbetskraften är billigast. Den som talar emot globalisering idag riskerar att tas för extremhöger, då det snarlika ordet globalister kommit att beteckna all form av internationellt samarbete, invandring och intresse för världen.

En del inom vänstern beslutar sig därför att överge maktkritiken helt och hållet. Samhället är jättebra! Allt fungerar! EU är bra, USA:s demokrati fungerar, det var bara Trump som var problemet. Problemet är att man då intar precis den position som den tidigare, etablerade högern haft. Man försvarar precis de institutioner som man tidigare kritiserat. Man blir oförmögen att upptäcka problem med samhället i just den tid då klassklyftorna växer, rikedomen koncenteras och klimatförändringarna breder ut sig. 

Som jag ser det måste vänstern välja ett tredje alternativ, vilket är det enda motgiftet mot de galenskaper som breder ut sig: en maktkritik baserad på marxistisk analys. Som är medveten om att undvika de minor som extremhögern lagt ut, men som baserar sig på förståelsen att det finns en makt som i slutändan kommer att förgöra oss alla. Den makten heter kapitalism. Den är inte dold, utan verkar i det öppna. Den har skapat de största rikedomar, men även de största ojämlikheter världen någonsin har sett. Den vill bara en sak: ackumulera. 

Ur ETC december 2020

Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp

 Nu slår Egyptens våldtagna kvinnor tillbaka i metoo-uppror, kunde vi läsa i svenska medier i somras. Dagens Nyheter berättade om en man ur landets elitfamiljer som i flera år förgripit sig på kvinnliga studenter utan att någon reagerat, men när kvinnorna började posta sina vittnesmål på sociala medier visade det sig att många råkat ut för samma sak.

Mannen är när artiklarna skrivs inte dömd, men det råder ingen tvekan i svenska medier om att händelserna har ägt rum. Det presenteras som en självklarhet att de egyptiska kvinnorna gör rätt, och tonen i artiklarna låter förstå att det här är ett land där männen kommer undan med vad som helst.

Dagens Nyheter skriver att Egypten ”har notoriskt dåligt rykte internationellt vad gäller attityder mot kvinnor” och att ”de senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall i Egypten där kvinnor som reagerat mot sexövergrepp själva blivit straffade”.

Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så.

Men ingen tycks dra någon parallell. Medan kvinnorna i Egypten skildras som modiga kämpar mot ett förtryckande system, betraktas kvinnorna på hemmaplan som berättar om övergrepp och våld som brottslingar.

Nu tänker någon att skillnaden beror på att Egypten är en diktatur med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, och att det är därför kvinnorna blir trodda i svensk press.

Det är bara det att samma sak händer varje gång sexuella övergrepp sker i något annat land. Frankrike, Danmark, USA, Indien, Japan – där har övergreppen, enligt medierna, självklart ägt rum.

När den franska författaren Vanessa Springora tidigare i år gav ut romanen ”Samtycket”, om hur hon som 15-åring groomats och utsatts av författaren Gabriel Matzneff, var det ingen i svensk press som ifrågasatte hennes version. Tvärtom hette det att Frankrike var ett patriarkalt land där eliten stolt ägnat sig åt pedofili utan att någon höjt på ögonbrynen.

Samma med metoo-uppropet i Danmark: artikel på artikel skrevs i svensk media om hur det var ”typiskt danskt” att överse med trakasserier, och Jens Liljestrand utnämnde i Expressen landet till ”metoo-rörelsens u-land” där ”allmän mansgrisighet gärna avfärdas som ett skämt”.

Och när Sverige rapporterade att de amerikanska kändisarna Harvey Weinstein, Bill Cosby, R Kelly, Jeffrey Epstein med flera ägnat sig åt systematiskt sexuellt våld – då låg fokus på en mäktig industri som tystat kvinnor i åratal, men att nu hade kvinnorna gått ihop och talat ut. Dagens Nyheter kunde till och med stolt berätta att Sverige hade en del av äran: ”Hon vågade stämma Fox-chefen – tack vare det svenska arvet.” För att inte tala om Indien och Japan, där ”den mansdominerande japanska mediebranschen” gör att få vågar berätta vad de utsatts för, skriver SVT.´

I svenska mediers rapportering om sexuellt våld i utlandet är språkbruket ofta feministiskt: det talas om tystnadskultur, patriarkat, systemfel, mansdominans, kvinnor som slår tillbaka. Journalisternas sympati ligger obestridligen med offren – förutom i de fall då en dissident i Ryssland eller Kina anklagas för våldtäkt, då heter det vanligen att anklagelserna är ”fabricerade av makten”. Medierapporteringen skapar ett ideologiskt avstånd mellan landet ifråga och Sverige, där det är uppenbart att vi tror på jämställdhet och liknande saker inte skulle hända.

Vi kanske är så jämställda att det inte förekommer övergrepp här? Så att när de väl händer, har de inte hänt? För när kvinnor i Sverige går ut och berättar om övergrepp, har samma medier plötsligt en helt annan ton. Om det skrivs alls, är det i förtäckta ordalag och med många brasklappar om att ingen dom har fallit och ingen alltså får betraktas som skyldig.

Med undantag för några få månader metoo-hösten 2017 så publiceras inte förövarens namn förrän han själv behagar ge en intervju och förklara att han är oskyldig. I rapporteringen lyser det feministiska språkbruket med sin frånvaro. Där andra länders patriarkat ofta och gärna skrivs ut även på nyhetsplats, har jag inte hittat någon svensk nyhetsartikel om övergrepp som innehåller ordet. Istället får tvivlet på offrets berättelse plötsligt betydligt större utrymme. Frågor om vad som möjliggjort övergreppen, kontexten och samhällsanalysen uteblir.

När dom efter dom fallit i svenska domstolar där offer för sexuella övergrepp tvingats betala sina förövare, har domarna beskrivits som om de vore opolitiska och neutrala: lagen bara ”är så”. Ingen kan veta vad som hänt mellan dem, men man får i alla fall inte gå ut och säga vad som helst om vem som helst.

Det, kan jag konstatera, är en analys som svenska medier enbart tillämpar på Sverige.

Ur ETC januari 2021

Ce sexe qui n'a plus de nom

Dans une lettre adressée aux Nations Unies, le gouvernement britannique a récemment recommandé de cesser d’utiliser le terme « femmes enceintes » et de le remplacer par « personnes enceintes », la raison étant que le mot « femmes » pourrait s’avérer offensant puisqu’il exclut les hommes enceints.

Et personne ne voudrait offenser qui que ce soit, n’est-ce pas ?

Nous cessons donc d’utiliser le mot « femme », car il est jugé insuffisamment inclusif, voire discriminatoire. Or, quiconque souscrit aux principes d’inclusion s’aperçoit rapidement que ceux-ci viennent de pair avec une nouvelle définition de ce qu’est le sexe.

Selon cette définition, qui commence à gagner du terrain sans avoir fait l’objet de réelles discussions, le sexe d’une personne ne résiderait pas dans son corps, mais dans sa tête. Plusieurs pays, dont la Norvège et la Grèce, ont déjà apporté des modifications législatives permettant aux personnes de choisir elles-mêmes leur sexe sur leurs cartes d’identité, et ce, sans qu’aucune chirurgie ne soit nécessaire. Selon un projet de loi suédois, cette politique s’appliquera bientôt aussi chez nous. Le Comité international olympique recommande aux athlètes de concourir sous le sexe de leur choix, à condition d’avoir préalablement vécu sous ce sexe depuis quatre ans et de présenter des niveaux hormonaux ajustés en conséquence. Le parti travailliste britannique a également publié de nouvelles directives concernant ses listes de candidatures réservées aux femmes, afin que toute personne qui s’identifie en tant que femme puisse s’inscrire sur ces listes.

Ce changement est généralement perçu comme progressiste : désormais, le sexe se réduira plus à la biologie et les personnes transgenres seront reconnues par la loi ! Or, poser le genre comme une question d’identité plutôt que d’idéologie a pour effet d’interrompre toute discussion avant même qu’elle n’ait lieu, malgré le fait qu’il s’agisse d’une question fondamentale pour la société. En effet, si la société dans son ensemble modifie la définition de ce qu’elle entend par « sexe », cela aura des conséquences pour toute la population. Qu’adviendra-t-il des statistiques sexospécifiques sur la violence et les salaires si l’on ne peut plus parler du sexe biologique ? Qu’adviendra-t-il de la notion d’homosexualité ? Qu’adviendra-t-il des endroits non mixtes comme les prisons, les vestiaires et les refuges pour femmes ? Oui, qu’entend-on réellement par « sexe » ?

Le dictionnaire de l’Académie suédoise définit la femme comme « une personne adulte de sexe féminin ». Pour savoir ce qu’est le sexe féminin, nous avons approché le Laboratoire de l’Université Karolinska, qui nous a indiqué qu’à l’exception des personnes nées avec des anomalies chromosomiques, « les femmes possèdent normalement deux chromosomes X, pour former la paire XX, tandis que les hommes possèdent un chromosome X et un chromosome Y, soit la paire XY ». Au fond, cette définition correspond à l’idéal féministe en matière d’égalité : la différence entre les sexes ne devrait se réduire qu’à cela et à rien d’autre. Ce n’est toutefois pas le cas. Dans notre société patriarcale, le sexe d’une personne est rattaché à plusieurs attentes : par exemple, l’on s’attend à ce qu’un homme ait une certaine apparence physique et qu’il se présente et se comporte d’une certaine manière, et nous avons des attentes différentes envers une femme. Ce sont ces rôles attribués selon le sexe de la personne que les sciences du genre ont justement désignés par le terme « genre », par opposition au sexe biologique.

La nouvelle définition vient renverser la situation : dorénavant, le sexe n’a plus une fonction de reproduction, mais bien celle d’une identité. Toutefois, cela ne signifie pas d’emblée qu’il s’agit d’un libre choix : selon certains médecins et transactivistes, l’identité sexuelle serait une essence qui existerait indépendamment de la socialisation et du corps. Julia Serano, transfemme, transactiviste et autrice, estime que certains aspects de la féminité sont « naturels et peuvent précéder la socialisation et exister en dehors du sexe biologique ». Il s’agit donc ici d’une définition idéaliste, au sens que c’est l’esprit qui a préséance sur le corps ; c’est donc l’impression qu’elle en a qui décidera du sexe d’appartenance d’une personne, et le corps devra être transformé en conséquence. D’ailleurs, on ne parle plus de changement de sexe, mais de chirurgie de confirmation du genre ou de chirurgie affirmative du genre. En effet, parler de « changement » de sexe suggère qu’il y avait préalablement un autre sexe du corps, alors que la personne qui confirme ou affirme son sexe ne permet à son corps que d’acquiescer face au bon sexe – celui qui réside dans sa tête.

Qui peut alors déterminer quel est réellement le sexe d’une personne ? Souvent, ces mêmes rôles de genre dont les féministes cherchent à se détacher sont ceux-là mêmes qui servent d’éléments probants pour affirmer qu’une personne appartient à un sexe plutôt qu’à un autre. Dans la revue médicale Läkartidningen, les médecins Louise Frisén, Per-Anders Rydelius et Arne Söder affirment que l’identité sexuelle est innée et que « 7 % des garçons sont perçus comme étant extrêmement efféminés et qu’un pourcentage un peu moindre de filles sont perçues comme étant extrêmement garçonnes ». Sérieusement, qu’est-ce que tout ça peut bien vouloir dire ? Qui recense et cartographie le comportement des enfants en fonction de leur sexe ?

L’organisation étatsunienne TransYouthProject affirme qu’un garçon qui aime bien les robes de princesse est « sexuellement dissonant » et devrait faire l’objet d’une enquête quant à son identité sexuelle. S’il veut aussi porter les cheveux longs, qu’il préfère jouer avec les filles et qu’il est attiré par les chaussures roses clignotantes, c’est qu’il est probablement une fille, à en croire cette organisation. Il pourrait alors recevoir comme traitement le bloqueur de puberté Depot Lupron à raison d’une injection musculaire tous les trois mois, ou encore recevoir dans le bras un implant d’Histrelin, qui libère des inhibiteurs de testostérone. Jusqu’à présent, le traitement était assujetti à un seuil d’âge minimum, mais de plus en plus de médecins voudraient voir ce seuil supprimé. Le parti politique Feministk Initiativ souhaite pour sa part que la limite d’âge soit abolie pour les chirurgies des organes sexuels et que « la volonté et le bien-être de l’enfant, avec le consentement d’un parent », suffisent à autoriser ces interventions.

Peu de gens vont nier qu’il existe des enfants qui pensent avoir une forte appartenance à l’autre sexe et qui sont inconfortables avec le rôle associé à leur sexe biologique, ou encore que grandir dans une société où les enfants qui dévient de la norme sont punis peut s’avérer extrêmement cruel. Quiconque en doute devrait prendre le temps de lire des biographies de personnes transgenres, comme celle de Mario Martino, publiée dans les années 70, ou encore celle de notre contemporaine Caitlyn Jenner. Elles y décrivent comment elles se sentaient mises à l’écart de la société ainsi que le sentiment de délivrance ressenti le jour où elles disent avoir retrouvé leur intégrité.

Cela soulève cependant plusieurs questions. Est-il éthique de modifier par chirurgie les organes sexuels d’enfants qui ne sont pas en âge de comprendre toutes les conséquences d’une telle opération ? Et cette attitude « progressiste » ne risque-t-elle pas d’instaurer une vision extrêmement conservatrice de ce qu’est le « sexe » – là où la société retirait auparavant des robes aux enfants porteurs d’un pénis, elle leur permet maintenant de porter la robe, mais leur retire leur pénis ? Les rôles de genre sont préservés, mais l’entrejambe doit disparaître. Or, l’idée qu’une personne dotée d’un pénis ne devrait pas porter de robe ne constitue pas une libération de la biologie, bien au contraire.

Le fait que le sexe devienne quelque chose que l’on peut définir soi-même a aussi engendré des conséquences inattendues : par exemple, des violeurs peuvent maintenant être incarcérés dans des prisons pour femmes, comme cela s’est produit en Angleterre, où Martin Ponting, condamné pour deux viols, s’est retrouvé incarcéré dans une prison pour femmes après une réattribution de sexe. Mais surtout, pouvoir redéfinir leur sexe a permis à des personnes nées hommes de progresser à pas de géant dans le monde des femmes. Dans les rings de boxe américains, la ligue de volleyball italienne et les courses cyclistes canadiennes, des personnes nées hommes concourent dans les catégories féminines.

En 2017, les championnats australiens d’haltérophilie ont été remportés par Laurel Hubbard, qui était un homme dix ans auparavant et qui concourait alors sous le nom de Gavin Hubbard. En tant qu’homme, Hubbard n’avait pas autant de succès, mais en tant que femme, elle a soulevé 19 kilos de plus que celle qui a pris la deuxième place. En 2015, Caitlyn Jenner a été nommée femme de l’année aux États-Unis, alors qu’elle était un homme seulement un an auparavant. La PDG la mieux payée aux États-Unis en 2013 était Martine Rothblatt, également née homme. Cependant, l’inverse est difficile à trouver. Peu de personnes nées femmes réussissent dans le monde des hommes. L’année dernière, le titre d’article le plus fréquent à propos d’un transhomme visait à annoncer qu’il était enceint.

Ce que cela adresse comme message aux femmes, c’est que pour réussir à atteindre le statut de femme de l’année, de femme la mieux payée de l’année, etc., nous aurions dû naître hommes. Or, c’est exactement ce que les femmes dénoncent depuis toujours, à l’exception près que nous pouvons maintenant être reléguées à la seconde place à l’intérieur même de notre propre groupe. Relancer la discussion à propos de ces enjeux est toutefois impossible, car parler des différences qui existent entre les personnes nées hommes et celles nées femmes – le fondement même du féminisme – est maintenant par définition considéré comme de la transphobie.

Les féministes accusées de transphobie sont la cible de pressions, de menaces de mort ou de viol, de boycottages et de congédiements. Les femmes lesbiennes qui ne veulent pas avoir de rapport sexuel avec des personnes dotées d’un pénis se font traiter de « transphobes » sur les réseaux sociaux anglo-saxons, car un pénis doit être considéré comme un « pénis féminin » s’il appartient à une transfemme. Les sportives qui soulèvent des objections relativement à des conditions déloyales se font dire qu’elles devraient se taire puisqu’elles bénéficient de « privilèges cisgenres » – comme si le fait de naître femme constituait un avantage.

Ces agressions sont souvent excusées par le fait que les personnes transgenres constituent un groupe extrêmement vulnérable, qui est hautement à risque de subir des violences et des crimes haineux et où le taux de suicide est important. Ce qui est absolument vrai. Nous nous trouvons toutefois ici en présence d’un phénomène étrange : bien que pratiquement tous les crimes violents et haineux commis contre les transgenres soient le fait d’hommes, ce sont les femmes qui en portent le plus souvent le blâme, et ce, pour avoir seulement osé écrire ou réfléchir à propos du concept de sexe. Tout le monde doit-il obligatoirement souscrire à l’idée que le sexe réside dans le cerveau afin d’éviter que certaines personnes se sentent mal à l’aise ? Cela ne fait aucun sens. Les personnes transgenres méritent le respect, doivent bénéficier de droits humains, et la violence à leur égard doit cesser, cela va de soi – mais cela ne revient pas du tout à dire que naître femme et le devenir à l’âge adulte est du pareil au même.

Si les corps n’ont pas d’importance, si l’éducation n’a pas d’importance, alors pourquoi le sexe aurait-il une importance ? Le sexe compris en tant que réalité matérielle et construit social est au centre du féminisme socialiste. Notre corps produit des spermatozoïdes ou des ovules peu importe ce que nous en pensons ou comment nous nommons la chose ; c’est d’ailleurs ce qui différencie le sexe de la race ou de l’ethnicité, qui sont des construits totalement dénués de signification en dehors du système de domination en place dans notre société.

Il est tout à fait possible d’imaginer une société où l’ethnicité n’aurait absolument aucune importance. Et il existe au sein d’une société autant d’ethnies que nous voulons bien en créer. Pourtant, l’ethnicité est traitée comme une caractéristique concrète et inébranlable dans le discours occidental contemporain. Qu’il suffise de se rappeler ce qui s’est passé lorsque les parents de Rachel Dolezal, présidente de la NAACP*, ont fait une sortie publique pour déclarer que celle-ci était blanche. Bien qu’elle ait vécu en tant que Noire pendant des années, qu’elle ait mené des recherches et donné des conférences sur la race noire, la population a été unanime sur un fait : elle « n’était » pas de race noire.

Mais d’accord. Supposons que l’on permette aux gens de choisir leur sexe, mais pas leur appartenance ethnique. Nous pourrons alors demander à nos enfants comment ils se sentent et nous assurer qu’ils et elles se retrouvent dans la bonne catégorie sexuelle, voire même créer davantage de catégories au besoin. Cela pourrait mener à une plus grande liberté pour tous. Mais une question demeure : comment nommer la moitié de l’humanité qui est née avec une paire de chromosomes X et qui a en commun le fait d’avoir une poitrine, un vagin, des menstruations et qui peut (habituellement) tomber enceinte ? Comment nommer ce groupe de personnes qui sont plus à risque de subir un avortement, de voir leurs organes génitaux mutilés, d’être privées de scolarité, violées, mariées alors qu’elles ne sont que des enfants et agressées sous leur propre toit, d’être payées un salaire inférieur, d’être victimes de harcèlement sexuel et de discrimination sur le marché du travail – comment devrions-nous appeler ces personnes ? Ne méritent-elles pas d’avoir un nom qui leur appartienne en propre ?