Krönika om SL-kortet, Sthlm City maj 2011

Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?

Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.

Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.

Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.

Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:

Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.

Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.

Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.

Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att ha råd att kontrollera att vi betalar.

Jag åker tåg genom Europa

Jag åker tåg genom Europa.
Det finns många fördelar med det, bland annat att man upptäcker hur Europa hänger ihop. Svenskan blir skånsk, sen övergår den i danska, som övergår i tyska.
Vart man än ska i Europa, måste man först igenom Tyskland. Jag blir alltid överväldigad när jag kommer hit. Språket! Skriven tyska må likna taggtråd, som Sylvia Plath skrev, men talad tyska är så mjuk, kattlikt smyger de sig över sch-ljuden. Så fort två tyskar pratar med varandra blir jag dock spänd och tänker: ”Måtte de inte göra fel!” Jag är övertygad om att när som helst kommer en av dem falla igenom och plötsligt inte kunna tyska. Och då kommer den andre att bli rasande av ilska.
Något som förenar Tyskland och Frankrike är att här är inte folk killar och tjejer som i Sverige. De är inte ens män och kvinnor. Nej, de är damer och herrar! Jag glömmer aldrig när jag läste i en fransk tidning om konflikten mellan ”Monsieur George Bush” och ”Monsieur bin Laden”. Terrorist eller inte, först och främst är han monsieur. Jämför detta med den amerikanska hatpropagandan om ”råttan” och ”djävulen” bin Laden.
När jag var yngre åkte jag inte tåg, då liftade jag. Hamburg är för mig evigt förknippat med en upptäckt jag gjorde när jag var sexton år. Jag var ute och liftade och blev upplockad av polisen, som i vanlig ordning sa att man inte fick stå på motorvägen. De körde mig till Hamburgs Hauptbahnhof i hopp om att jag skulle ta tåget. Problemet var bara att jag endast hade tre mark på mig. Det här var före internet, kontokort, mobiler och euro. Det fanns bara jag och mina tre mark. Så jag började bomma pengar till hemresan. Det gick inte bra. Tills en kille kom fram och sa att han kunde sälja min freestyle.
-Bra idé, tyckte jag.
- Vänta här, sa han, så går jag och säljer den, sen kommer jag tillbaka med pengarna.
- Ok, sa jag och väntade. Och väntade. Pratade med ett gäng som hängde på stationen och sålde tabletter. Efter en timme eller så frågade jag om de hade sett den här killen som skulle komma med pengar för min freestyle.
- Vad tror du? Han kommer inte tillbaka, sa de.
Då gick det upp för mig att: han hade ju ingen anledning att komma tillbaka! Det tog mig en timme att inse att jag blivit lurad och jag kom inte ens på det själv. Underligt nog blev jag inte ens arg. Jag kände istället en slags eufori över att ha varit så naiv. Folk brukar tala om att man förlorar sin oskuld vid såna tillfällen, men jag kände det istället som att jag hade upptäckt den. En oupptäckt skatt inom mig själv. Tänk att jag inte var rutten!

City 10 maj 2011

Interview, Appelscha anarchist festival

Extraits d’une interview, in English with French translation
Interview by Spirit of Squatters

Bibliotek - Krönika i City februari 2011

Förr i tiden var böcker bara till för de rika. Och så hade det nog förblivit om inte arbetarna skapat sina egna vandringsbibliotek. Cyklar och vagnar med femtio böcker som åkte från by till by. De blev början till våra folkbibliotek: bibliotek som är gratis och öppna för alla. En grundsten i demokratin enligt UNESCO.

Snart kan detta stolta arv ligga i händerna på ett riskkapitalbolag. Eller en mediekoncern. Eller Scientologerna. Eller vem som helst som vill prova att driva ett bibliotek. Nacka kommun har bestämt att lägga ut sina sex bibliotek på entreprenad. Det är bara att lägga ett anbud, så kanske du blir chef för ett! Och sätta upp en liten affär mitt i biblan att tjäna extrapengar på, varsågod!

Är det någon som ärligt tror att biblioteken blir bättre av detta?
Är det någon medborgare som har bett om det?
Har det stått arga Nackabor utanför kommunhuset och sagt: Vi kräver att biblioteken privatiseras?

Knappast. Nackaborna har över huvud taget inte fått veta något. Beslutet hafsades igenom på några dagar. Ingen förklarar ens varför det ska ske, bara att ”naturligtvis” ska biblioteken också drivas privat, precis som allt annat i Nacka.

Moderaterna vill nämligen göra Nacka till en experimentkommun. Allt ska säljas ut. Alla måste bli kunder, allt ska bli en vara.

Kommunen har redan börjat hetsa biblioteken till att tävla med varann. Det bibliotek som lånar ut mest och har flest besökare ska få mest pengar.
Bara det är idiotiskt – vad är det egentligen man tror sig mäta? Att mäta kunskap genom utlån är som att försöka mäta kärlek genom antalet kyssar.
Men ok, det kan väl vara en metod bland andra.

Det hela slutade dock i fiasko. Det visade sig nämligen att det bibliotek som lånade ut mest och hade flest besökare var kommunalt, och inte det privata Dieselverkstan, som politikerna hade hoppats. Nu är det så att Nackas politiker gör allt för att Dieselverkstan ska framstå som en lysande stjärna och ger dem en mängd ekonomiska fördelar. Ändå har de inte flest besökare. Då har politikerna ändrat i poängsystemet så att det bibliotek som lånar ut mest, Nacka Forum, nu går med miljonförlust. Bibliotekschefen tröttnade nyligen och avgick. Ny chef blev istället  - en moderat fritidspolitiker! Som genast visat intresse för ombildning.

Resultaten av denna cirkus är sorgliga. Medan lånen ökar i hela Sverige, sjunker de drastiskt i Nacka. Lånen har rasat med en femtedel och Nackaborna lånar nu betydligt färre böcker än stockholmarna.

Jag vet inte vem som är förebilden för Nackas politiker. Men som det är nu liknar det mest ett vilda västern.

Bostadskrönika i City inför valet 2010

Jag behöver inte berätta för er om bostadssituationen i Stockholm, ni vet redan hur den är: usel. Över 300 000 personer står i bostadskön. Hälften av de unga (mellan 20-27) saknar eget boende. Tretusen stockholmare är hemlösa. Unga och nyinflyttade jagar andrahandskontrakt som om det vore guldtackor. Det här håller inte!

Därför har jag några idéer om vad som bör göras.
Bygg mer! Stat och kommun måste ta sitt ansvar och bygga billiga bostäder. Genom miljonprogrammet byggde vi bort bostadsbristen för fyrtio år sedan. Nu behövs ett trehundratusenprogram. Det står i svensk grundlag att det allmänna ska trygga rätten till boende – gör det då!
 Stoppa de vansinniga ombildningarna till bostadsrätt.
 Ha inte så höga krav på inkomst när folk ska skriva på ett hyreskontrakt. För att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen måste man tjäna tre gånger hyran. Hur många ungdomar gör det? Hur man betalar hyran är ens eget problem.
 Riv inte tomma hus, gör bostäder av dem! Att riva fungerande byggnader, som moderaterna gjorde med det gamla förvaltningshuset i Rinkeby, är helt galet.
 Gör något åt fantasipriserna på bostadsrätter – nära hälften av stockholmarna har stora skulder till bankerna som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka.
De hemlösa behöver bostäder, inte härbärgen. 

Saken är att en stad utan bostäder kommer aldrig att fungera i längden. Det får massa konsekvenser. Par fortsätter att bo ihop trots kassa förhållanden. Folk väntar för länge med att skaffa barn, sen blir de infertila. Studenter från landet tvingas tacka nej till utbildningar i Stockholm för att de inte hittar lägenhet. Och det värsta: människor hamnar på gatan.

När Situation Stockholm frågade de hemlösa vilket parti de skulle rösta på i valet, vann vänsterpartiet stort. Moderaterna fick inte en enda röst. Och skillnaden mellan partiernas bostadspolitik är helt enkelt att vissa har en, andra har ingen. Måste man vara hemlös för att inse detta?

Förbifarten - Krönika i City augusti 2010

I början av 2000-talet upptäckte människorna i västvärlden att deras sätt att leva försatte jorden i fara. Plötsligt hade koldioxidhalten i luften stigit från 280 till 380 ppm - högre än på två miljoner år. Temperaturen steg och konsekvenser började redan märkas: torka, översvämningar och bränder. Öar som Tuvalu hotades att helt dränkas. Vad värre var att om vi inte lade om vår livsstil, skulle hela jorden komma att bli helt obeboelig. Klimatkrisen var ett faktum.

Världens folk demonstrerade. Världens ledare möttes och lovade åtgärder. Fredrik Reinfeldt deklarerade att Sverige skulle bli ett föregångsland. Och lanserade sitt enskilt största och dyraste projekt:

En sexfilig motorväg.

Den här motorvägen, Förbifart Stockholm, skulle kosta 28 miljarder, öka Stockholms koldioxidutsläpp med 80% och sprängas rakt igenom känsliga naturområden som Lovön och Grimsta naturreservat.

Förbifart Stockholm var en dålig idé redan på tiden det kallades Dennispaketet, vilket också lades ner efter massiv kritik. Och nu, mitt under klimatkris, nedskärningar och sinande olja – vill de omigen satsa tusentals miljoner på en väg! Man bara: Va?

Det är än mer absurt eftersom så många experter har sagt nej till Förbifarten. Naturvårdsverket har sagt nej: att bygga vägen bryter mot miljöbalken. Sika, statens institut för kommunikationsanalys, har sagt nej – behovet av vägen är inte klarlagt. KTH-forskare har sagt nej: man kan inte bygga bort bilköer, för ju fler vägar, desto fler tar bilen och då ökar trängseln. Redan efter 10 år kommer det vara köer på Förbifarten, enligt Vägverket.

Ändå kör borgarna på, som om deras tankar susade fram på en sexfilig motorväg utan avfarter. Som om vi fortfarande levde på 50-talet där oljan var evig och bilen en frihetssymbol.

Begrunda siffran 28 miljarder. Det är 28 000 miljoner. Tänk hur mycket kollektivtrafik vi skulle kunna få istället. En gratis tunnelbana som gick dygnet runt, en ringlinje som band ihop alla slutstationer, ett utbyggt pendeltågsnät... För alla kan åka kollektivt – det är själva poängen med storstäder - men alla kan inte ta bilen. Frågan är: ska vi bygga en stad för alla, eller ett framtida monument över människans dumhet?

Var stolta istället för att snörpa på munnen!

Kunskap är makt, heter det. Tyvärr är även okunskap en form av makt, vilket är fallet med historieskrivningen om sjuttiotalets kvinnorörelse. Slarviga generaliseringar florerar vilt, varav en hel del återfinns i Ann Heberleins recension av Ebba Witt-Brattströms bok ”Å alla kära systrar.”
Heberlein hävdar slentrianmässigt att ”I feminismens linda var det enkelt. Vita, intellektuella medelklasskvinnor definierade Kvinnan och hennes problem.”

Det här har jag hört till leda och varje gång blir jag mer och mer misstänksam: vad är det som ligger bakom? För det första, vad menas med vit? Det sägs alltid menande, som en markör för att antyda överläge. Men hur skulle det annars ha sett ut? Sverige på 60-talet hade inte många invandrare. Det mesta var ”vitt” - högern och vänstern, bönderna, tjänstemännen och bussförarna – men varför sägs det bara om feminismen?

Någon enkel kamp var det inte för de kvinnor som bröt de vägar vi idag klampar fram på. De flesta var unga och knappast särskilt intellektuella än, utan blev det genom rörelsen. Kvinno- och vänsterrörelsen på 70-talet var ett gigantiskt folkbildningsprojekt, där människor läste, diskuterade och bildade sig på fritiden. Flera av kvinnorna gick sedan vidare och lyckades förändra stora delar av akademin.

Definitionen av ”Kvinnan och hennes problem” var till skillnad från idag, mycket bred. Det handlade om att hitta det som var gemensamt för kvinnor, vilket framgår i Witt-Brattströms bok. Kvinnobulletinen skrev om lesbisk kärlek, städerskestrejken, våldtäkt, invandrarkvinnans situation, den äldre generationen kvinnor, barn och barnlöshet. Det handlade om att utgå från människor, inte från konstruktioner. Om att lära känna olikheterna för att komma fram till det gemensamma.

Heberlein antyder att kvinnokampen var ett elitprojekt för att medlemmarna hade tid att gå på möten. Isåfall kan samma sak sägas om all politisk kamp, som onekligen kräver att man möts. Men det är en konstig kritik mot en rörelse som ofta möttes i varandras kök med barn på golvet och som så tydligt kämpade för sex timmars arbetsdag.

Nej, låt oss vara stolta över vad kvinnor har åstadkommit hittills, istället för att snörpa på munnen åt de som krattade banan åt oss. Alla kvinnor kan glädjas över att vi har daghem åt alla, att det galna lagförslaget som skyllde våldtäkt på kvinnors beteende aldrig blev verklighet och att smärtlindring vid förlossning är en rättighet. Räta på ryggen tjejer och kämpa vidare!

DN 19 maj 2010

Klyschor i tiden 3: Statligt stöd är konstgjord andning

KLYSCHOR I TIDEN
En serie om myter - döda och levande.

Socialdarwinismen må ha fått sitt namn efter darwinismen, men kom i själva verket nio år före Darwins verk "Om arternas uppkomst". Den uppfanns 1850 av en viss filosof vid namn Herbert Spencer - samme person som myntade uttrycket "survival of the fittest." Direkt efter 1848 års revolution fattade Spencer pennan och skapade sin teori, en glödande appell emot allt vad humanism och jämlikhet hette. Fattiga, odugliga och lata människor var inte livsdugliga enligt Spencer. Att hjälpa dem var "falsk filantropi." Precis som i naturen borde den svagaste dö.

Spencer blev omåttligt populär. I dag betraktas han som en kvasifilosof och ingen säger längre att fattiga människor inte är livsdugliga.

Däremot har idén återuppstått på kulturens område. Där sägs att viss konst, litteratur eller tidningar inte kan "leva på egen hand" eftersom de inte klarar sig på marknaden. Att stödja dem med våra gemensamma medel kallas "konstgjord andning" - vilket underförstått betyder att denna tavla eller dikt egentligen borde dö.

Den kulturella darwinismen låter, precis som den sociala, så ren och värderingsfri på ytan. Kulturdarwinisterna säger sig inte göra annat än att konstatera vem som är livsduglig och vem som borde dö. Men det luriga är att det inte kallas "konstgjord andning" när företag sponsrar kultur!

Egentligen skulle ju varje tidning som har annonser också sägas få konstgjord andning. Men nej, när företag vill betala med annonser är kulturen tydligen livsduglig - fast inte när folket vill betala med skatten! "Livsoduglighet" fortsätter att beteckna en önskan snarare än ett fakta, nu som 1850.

KAJSA EKIS EKMAN
DN 6 april 2010

Klyschor i tiden 2: Hon är subjekt, inte offer!

KLYSCHOR I TIDEN/2
En serie om myter - döda och levande

Under det amerikanska slaveriet florerade myten om den urstarke slaven. Slaven tålde köld, grymhet, hugg och slag utan att blinka. Slaven behandlades som ett ting men sågs som en övermänniska. I boken "Black Macho and the Myth of the Superwoman" har Michelle Wallace beskrivit hur myten kom att bli en del av slavättlingarnas självuppfattning.

Nyliberalismens variant av myten om den urstarke slaven lyder: "De är subjekt, inte offer!" Det här sägs om papperslösa, kvinnor i niqab och offer för människohandel. Underförstått: Se inte till deras utsatthet! Beundra i stället deras handlingskraft (även kallad "agens"). Att inte se människor som offer låter smickrande och har blivit en populär hållning: man kan hävda att man visar respekt för utsatta människors styrka och överlevnadsstrategier.

Men det är en billig respekt, lätt att skänka. För "styrkan" blir en anledning att inte bry sig. Övermänniskor behöver inte vård och välfärd. Övermänniskor fryser inte som andra, har inte ont som andra, är inte känsliga som andra. Övermänniskor behöver inte rättigheter. Frasen "de är subjekt, inte offer" tillåter ett helt samhälle att vända utsatta människor ryggen med gott samvete.

Och vän av ordning undrar naturligtvis: När blev subjekt och offer motsatser? Heter inte motsatsparen subjekt-objekt och offer-förövare? Varför skulle man inte kunna vara ett aktivt subjekt fast man blir utsatt för något? Och är inte frasens egentliga, iskalla innebörd att offret är ett objekt?

DN 1 april 2010

Klyschor i tiden 1: Det är ett fritt val!

KLYSCHOR I TIDEN/1
En serie om myter- döda och levande

Äldre tiders fördomar var av typen "Det är människans natur". Klyftor i samhället, könsroller, intelligens - allt sades bero på människans natur. Det var de rikas natur att äga, precis som det var brottslingens natur att begå brott.

I dag har sådana biologistiska fördomar hamnat på historiens sophög och det är allmänt accepterat att "inget är naturligt". Biologismen har gett hela biologin ett dåligt namn och det har blivit ett faux-pas att över huvud taget nämna biologi och natur.

Men orättvisorna består och för att rättfärdiga dem har "det fria valet" trätt in i naturens ställe. Klyftor i samhället, könsroller, brott och utbildning sägs alla vara människors val. Valet har fördelen att det verkar mer flexibelt, men det är precis lika bergfast som naturen en gång var. Valet har ingen anledning, behöver inte förstås eller rättfärdigas - det rättfärdigar sig självt och de rådande förhållandena på samma gång, precis som naturen.

Djuren sägs dock fortfarande styras av naturen, inte av val. Men vem vet? Kanske vi snart kommer att börja höra att vi har rätt att fiska ut haven därför att fiskarna, till skillnad från andra djur, valde att stanna kvar i vattnet?

Eller så går det fria valet samma öde till mötes som naturen - om femtio år betraktas blotta användandet av frasen som misstänkt reaktionärt.

DN 31 mars 2010